24 maj 1887

Bref från Båstad.(Till Laholms nya tidning.) Regn och grådaskig himmel. Jupiter Pluvius visar sig sa huld mot oss alla, kanske bara för att ge skam åt den hedervärde brefskrifvare i Sv. Dagbladet, som sa' att »torkan» blir vår ruin. Med denna inledning till mitt anspråkslösa bref tycker jag mig ha uppfylt allan rättfärdighet hvad dylik inledning beträffar och jag tar derför till orda om saker som kunna vara af större intresse för den ärade läsaren. Äflan, kif och strid tyckas vara de ledande faktorerna inom vårt lilla samhälles kommunala lif. Vi sågo detta bäst i de, jag må så säga riksbekanta blifna kommunalstämmorna här, hvilka gåfvo ton åt många, som sedan blifvit uppmärksammade inom all Sveriges landamären. Jag vill från början betona för den gunstbenägna publiken utt min korrespondens blir lång, detta betingadt af det rikhaltiga material, som jag har att förfoga öfver. Möjligen kommer derför en del häraf att gömmas till nästa nummer, men öfver detta må det ärade Publikum ej bli otåligt, väl vetande, att den väntar ej för länge, som väntar på någonting godt. Och detta goda få vi här. Enligt Er ödmjuke brefskrifvares tanke åtminstone. Det var möjligen om dagens ondits jag skulle tala. Och derför . .. I Eder tidning nämndes för någon tid sedan om ett upprop till båstadsborne, att de skulle »gå man ur huse för att tillintetgöra Ollonborrarne», hvilka betraktades blifva en verklig landsplåga. Notisen var hållen i en ton, som skulle den beteckna ett skämt. Detta var eller är ingalunda förhållandet, hviiket vi stackare bäst kunna intyga. Ollonborrarne, ett landtmännens afgjorda skadedjur bokstafligen öfversvämma. Det finnes tider under dygnet, då hvarje fläck är betäckt med dem, och till vår heder må väl räknas, att för så vidt vädret är lägligt, lyda vi alla kommunalens bud i att mangrant hvarje morgon i arla timma infinna oss på valplatsen, det är med andra ord Pershög. - Och så gå vi bara några steg ner till Victoria, der vår källarmästare roar sig med att - koka de obehagliga gästerna. Apropos detta förhållande, så påminner det mig om en historia, som en «klokare» (utan c) talade om för mig häromdan, att en jude, som sålde salva för väggohyra, så att man ska' krama hm - skäktorna - om halsen och stoppa mixturen i halsen på dem. Någonting i den vägen tycker jag att proceduren är (eller blir) med de stackars ollonborrarne. Undras må mig, om inte «djurskyddsföreningen» åvägabragt att de stackars krypen skall skållas ihjel. Det går så mycket hastigare(?) och smärtfriare kantänka. Herre Gud, om jag vore kronolänsman i vårt distrikt. «Då blef en annan vals» må Ni tro. Men inte har man rätt att undra på huru det går till nu. När det en gång behagar Gud och landshöfdingeembetet att ge oss en annan ordningens upprätthållare, då skall man se på annat. Inte blir det fråga om Sjöbäckska regementet då. Nej, då lär en hvar af båstadienserne, han må vara så stor (lång) som helst, veta - förlåt - hut! Detta veta inte alla än. Synd är det, att jag inte på en gång får tala om allt hvad som ligger mig på hjertat. Men det kan ingen hjelpa! Ett är dock att vi har befara, att hr S. än en gång ska börja tredskas med sitt, jag kunde så när sagt - verldsbekanta badhus. Ty han låter åtminstone stommen stå qvar och den är likadan som han sjelf t. ex. - på en kommunalstämma. Skola vi väl lānge låta oss nöja med detta. Nej. Ty hädanefter skall det bli mig en, jag försäkrar det, kär pligt att framhålla allt, som kan sägas skada vår existens (jag menar hela samhällets) och hvad som hemfaller så under allmänhetens domstol, dess utgång veta vi ju. Här finnas så många och, kom i håg det, dugande krafter, som motarbeta en viss ligas intriger, att vi, gudskelof, ej behöfva frukta att de skola afgå med segern. Att här nämna namnen på dem, som i så måtto vilja samhällets värn, förbjuder mig grannlagen-heten. Huru uppoffrande dessa personer ha trädt emellan vet en hvar, som har lite kännedom om ett visst partis ansträngningar att skada sina antagonister. Kom i håg (än en gång begagnar jag detta uttryck) att dessa ansträngningar om de krönas med framgång, kanske vålla - hvad? – samhällets (om ej undergång) så tillbakagång. Hvad ha vi att lita på? frågar jag, för att försvara mitt påstående. Jag menar för existensen. Ej allenast samhällets utan äfven, och det ej i ringaste måtto, individens. Jo. - Jag vill säga det. Det är vårt samhälles bestånd såsom badort. Hvem kan väl jäfva detta? Ingen. Men jag måste för denna gång afbryta. Jag vill endast påminna: Jag har mycket, mycket att säga, Och troligtvis kommer jag igen hvarje nummer. Åtminstone länge. Jag är väl inte precis obekant för båstadsborna. Mitt namn är annars - bäck.

Brev från Båstad. (Till Laholms nya tidning.)

Regn och grådaskig himmel. Jupiter Pluvius visar sig så huld mot oss alla, kanske bara för att ge skam åt den hedervärd brevskrivare i Sv. Dagbladet, som sa att »torkan» blir vår ruin.

Med denna inledning till mitt anspråkslösa brev tycker jag mig ha uppfyllt all rättfärdighet vad sådan inledning beträffar, och jag tar därför till orda om saker som kan vara av större intresse för den ärade läsaren.

Älska, kif och strid tyckas vara de ledande faktorerna inom vårt lilla samhälles kommunala liv. Vi såg detta bäst i de, jag må så säga riksbekanta kommunalstämmorna här, vilka gav ton åt många, som sedan blev uppmärksammade inom hela Sveriges landamären.

Jag vill från början betona för den gunstbenägna publiken att min korrespondens blir lång, detta beroende på det rikhaltiga material som jag har att förfoga över. Möjligen kommer därför en del härav att gömmas till nästa nummer, men över detta må det ärade publikum inte bli otåligt, väl vetande att den väntar inte för länge, som väntar på något gott.

Och detta goda få vi här. Enligt Er ödmjuke brevskrivares tanke åtminstone.

Det var möjligen om dagens ondska jag skulle tala. Och därför . ..

I Er tidning nämndes för någon tid sedan ett upprop till båstadborna, att de skulle »gå man ur huse för att tillintetgöra Ollonborrarne», vilka betraktades bli en verklig landsplåga. Notisen var hållen i en ton, som skulle den beteckna ett skämt.

Detta var eller är ingalunda förhållandet, vilket vi stackare bäst kunna vittna om. Ollonborrarne, ett jordbrukarens bestämd skadedjur, översvämmar bokstavligen. Det finns tider under dygnet, då varje fläck är betäckt med dem, och till vår ära må väl räknas, att för så vitt vädret är lägligt, lyder vi alla kommunens bud i att enigt varje morgon i tidig timma infinna oss på valplatsen, det är med andra ord Pershög. – Och så går vi bara några steg ned till Victoria, där vår källarmästare roar sig med att – koka de obehagliga gästerna.

Apropos detta förhållande, så påminner det mig om en historia, som en »klokare» (utan c) talade om för mig häromdagen, att en jude, som sålde salva för väggohyra, så att man ska kramas honom – [otydligt] – om halsen och stoppa mixturen i halsen på dem. Något i den vägen tycker jag att proceduren är (eller blir) med de stackars ollonborrarne.

Undras må mig, om inte »djurskyddsföreningen» åstadkommit att de stackars krypen skall skaldas ihjäl. Det går så mycket snabbare(?) och smärtfriare kan tänkas.

Herre Gud, om jag vore kronolänsman i vårt distrikt. »Då blev en annan vals» må ni tro. Men inte har man rätt att undra på hur det går till nu.

När det en gång behagar Gud och landshöfdingeämbetet att ge oss en annan ordningens upprätthållare, då skall man se något annat.

Det blir inte fråga om Sjöbäckska regementet då. Nej, då lär en var av båstadienserna, han må vara så stor (lång) som helst, veta – förlåt – hut!

Detta veta inte alla än. Synd är det, att jag inte på en gång får tala om allt vad som ligger mig på hjärtat.

Men det kan ingen hjälpa!

Ett är dock att vi ha att bäfara, att herr S. än en gång ska börja tretas med sitt, jag kunde så nära sagt – världsbekanta badhus. Ty han låter åtminstone stommen stå kvar och den är likadan som han själv t. ex. – på en kommunalstämma.

Skola vi väl länge låta oss nöja med detta. Nej.

Ty härefter skall det bli mig en, jag försäkrar det, kär plikt att framhålla allt, som kan sägas skada vår existens (jag menar hela samhällets) och vad som hemfaller så under allmänhetens domstol, dess utgång veta vi ju. Här finnas så många och, kom i håg det, dugande krafter, som motarbetar en viss ligs intriger, att vi, gudskelov, inte behöva frukta att de skola avgå med segern.

Att här nämna namnen på dem, som i så måtto vilja samhällets värn, förbjuder mig grannnlagenhet. Hur uppoffrande dessa personer ha trätt emellan vet en var, som har lite kännedom om ett visst partis ansträngningar att skada sina antagonister.

Kom i håg (än en gång begagnar jag detta uttryck) att dessa ansträngningar om de krönas med framgång, kanske välla – vad? – samhällets (om ej undergång) så återgång.

Vad ha vi att lita på? frågar jag, för att försvara mitt påstående.

Jag menar för existensen. Inte blott samhällets utan även, och det inte i ringaste måtto, individens.

Jo. –

Jag vill säga det.

Det är vårt samhälles bestånd såsom badort. Vem kan väl ifrågasätta detta? Ingen.

Men jag måste för denna gång avbryta. Jag vill endast påminna: Jag har mycket, mycket att säga, Och troligtvis kommer jag igen varje nummer. Åtminstone länge. Jag är väl inte precis okänd för båstadborna. Mitt namn är annars – bäck.