28 juni 1887

En dag i Båstad.(Resebref till Skånska Aftonbladet.)I lördags e. m., då eder brefskrifvare gick i Malmö och funderade öfver, hvilket mål jag borde välja för morgondagens utflygt och jag derför lät en mängd både närmare och fjermare, in- och utländska platser passera revy, rann mig helt plötsligt i hågen ett ställe, som jag ej besökt sedan 1869, men som nu dök upp för min erinring, förenadt med glada minnen från ungdomens och sorgfrihetens dagar. Stället var Båstad. Då var denna lilla köping och fiskläge samt primitiva badort besökt om sommaren af blott 150 à 200 badgäster, hvilka måste färdas dit den backiga vägen på båda sidor om Hallandsås pr vagn eller rapphöna. Den härliga saltsjöluften var dock till finnandes och bad kunde man äfven bekomma, ty hafvet är fritt för alla, och på Pershög svängde ungdomen från den kringliggande trakten samt badsällskapet muntert omkring i dansens hvirflar, så ofta någon anledning fans att ställa till någon muntration, och sådan gafs ofta, ty ungdomen är aldrig rådlös, då den vill dansa. Allt detta och mera till erinrade jag mig om den lilla badorten, hvars namn jag då och då under årens lopp sett nämndt i tidningarne i samband med förteckning på badgäster derstädes, och beslöt jag derför, tack vare de beqväma och hastiga kommunikationsmedel som nu förbinda Malmö och hela vår provins med denna badort att der göra ett besök. KI. 6 i den vackra sommarmorgonen i söndags ångade jag således åstad på Malmö-Billes-holms-banan - i förbigående sagdt den bäst anlagda bana jag någonsin berest, försedd med de präktigaste vagnar, som stå i förbin-delse med hvarandra hela tåget igenom, hvarför den resande har tillfälle att under gången hemta frisk luft på platformen utanför vagnarnes gaflar och göra visiter i de andre vagnarne - hvilken jag medföljde till banans slutpunkt Billesholms grufva, dit man anlände kl. 8,35 f. m. efter att hafva passerat genom de vackraste trakter, än leende, sädesböljande slätter än, såsom ifrån Svalöf förbi Axelvold och Kågeröd till Billesholm genom den herrligaste löfskog med den grönskande Söderåsen på högra sidan. I Billesholm bytte man om tåg och steg på Landskrona-Engelholmsbanan, som både i anläggning och materiel står betydligt efter Malmö-Billesholmsbanan, och anlände man efter något mer an tre qvarts timmes resa kl. 9: 49 f. m. till Engelholm. Der skedde det sista tågbytet. Det var nu på Skåne-Hallandsbanan man skulle tillryggalägga sista vägsträckan. Vi stannade först vid Engelholms hamn, en på några få år uppspirad badort vid Rönneåns utlopp i hafvet, en qvarts mil från Engelholm, der jernvägen har sjön på ena sidan och på den andra, tätt intill jernvägshägnaden, de på en sluttning bygda villorna för badgäster, bland hvilka märktes några Malmö- och Lundaboar af den högre tjenstemannaklassen. Sedan vi derpå stannat vid Barkåkra station, gick vägen rakt nordligt upp mot Hallandsås, förbi Förslöfs och Grefvie stationer, och när man passerat den sistnämnda, tränger banan in i åsen, som den skär i dess nordvestligaste del. Banan skär åsen på en nedre sluttning. Den öfre afsatsen höjer sin branta, grönskande kam på högra sidan; till venster har man en stupande sluttning, som understundom närmar sig bråddjup. Banan sluttar hela vägen till Båstad öfver åsen skarpt nedåt, 1 fot på 80, hvarför alla bromsar arbeta under farten och göra mycket väsen, hvarjemte vagnarne skaka och hoppa på ett nervretande satt. Vi nalkas nu resans mål. Djupt inunder tåget breder sig den grönskande slätten, kantad af det blågröna hafvet, som i dag bär skum på sina vågryggar, och längre i vester ligger köpingen Båstad, amfiteatraliskt höjande sig från hafvet upp mot den gröna skogsfonden med kyrko-tornet resande sig som en fyrbåk för sjöfaran-de. Klockan är nu 10: 41 f. m. Man har således rest den 107 kilometer långa vägen, under hvilket tågen stundom göra långa uppehåll och med två tågombyten på cirka 4 ½ timmar och känner man sig ej det minsta strapatserad, möjligen litet sömnig, om man ej är någon morgonfjesk. Men belöningen väntar ju snart i ett uppfriskande hafsbad. Vi äro således nu vid Båstads station, men tyvärr ej i sjelfva Båstad. Detta är ett för sent insedt fel af vederbörande jernvägsbyggare, som icke drogo banan i en lägre sluttning af åsen, då den kommit att gå alldeles intill köpingen. Nu har man närmare en fjerdingsväg fram till slutmålet, i solbaddet och på en djupsandad väg. Vi äro ej så få passagerare som gå af i Båstad. Utom eder brefskrifvare med qvinlig följeslagerska, ämna äfven åtskilliga danskar att göra platsen ett besök. Vi behöfva dock ej att i förväg suckaöfver utsigten till en tröttsam promenad. Tre à fyra char-a-bancs hålla utanför stationen, och körsvennernas livrémössor underrätta att skjutsen är från hotell »Victoria» (alias gästgifvaregården); dess omtänksamme värd erbjuder resande fortskaffning till köpingen för ett så billigt pris som 25 öre pr person. I broderlig förening foro vi, danskar och svenskar, från stationen till köpingen, med hvars förfärliga gator, å hvilka inga »mjuka» stenar - en benämning, som en god vän till mig brukar gifva hellstenarne - funnos, vi gjorde en mycket uppskakande bekantskap. Vi stannade framför hotell Viktoria, gästgifvaregården, en tvåvåningars prydlig byggnad, som innehafves sedan tre år tillbaka af hr Ludvig Schweitz, egare äfven af sommarrestaurationen med omgifningar, det vackra Pershög, platsens badintendent och egare af dess varmbadhus och bassiner samt en person, med hvilken vi snart skola göra våra läsare och läsarinnor närmare bekanta. Jag och min dåvarande följeslagerska, som äfven är det för lifvet, stannade ej länge nere i köpingen, ty magen började göra stora kraf på en mer substantiel frukost än den vi förut bekommit, som bestått af ett par från hemmet försigtigtvis medtagna smörgåsar, ty, ehuru vi sedan kl. 6 på morgonen rest på tre banor, kunde man ej medhinna att äta frukost på det enda ställe, der sådan kunnat fås eler i Teckomatorp. Vi főredrogo nemligen att dejeunera på det inbjudande Pershög, hvarföre vi snart genom den vackra hotellträdgården öfver en äng styrde våra steg mot höjden, mot den mest lummiga skogspark, skiftande af löfskogens alla trädslag, genom hvars slingrande gångar vi ständigt stego uppåt med en liten dragning åt öster, här och hvar dröjande vid en liten utsigtsplats, röjd i skogen, hvarifrån vi skådade ned på landskapet och det glittrande hafvet. Vår vandring blef än mer belönad, då vi hunnit fram genom parken till sjelfva restaurations-byggnaden, som ligger i den östligaste delen af parken på en rymlig plan med fri utsigt öfver haf och land, cirka 300 fot öfver köpingen, inbäddad i skog och med åsens väldiga, grönklädda hjessa bakom sig, en bland de vackraste utsigtsplatser jag ännu besökt. Här kom oss till mötes hr Schweitz, som på detförbindligaste mottog oss och genast tillsade om en lämplig frukost för våra tarfvande magar. Före frukosten förde oss hr Schweitz omkring öfverallt i sin skogsidyll, som i sanning kan kallas ett Schweitz i miniatur. Han är äfven den, som under de tre år han vistats i samhället haft ingen möda eller kostnad ospard att af Pershög, göra den mest tilldragande tlllflyktsort för badgäster och resande. Han har anlagt de präktiga gångarne, som slingra sig flere hundra fot uppåt genom skogen; framför restaurationen å den slutande terrassen är en mängd vackra blomsterrabatter anlagda och midt bland dem är en fontän från hvilken silfverglittrande vattenkaskader spela. Vattnet till fontänen är ledt genom rörledning från en höjd af 700 fot, från källor, uppe i åsen. Vid sidan af värds-huset breder sig å ena sidan en vacker gräs-matta, begränsad af gångar vid hvilka, inbäddade bland träden, bord och soffor i mängd finnas för gästerna och på andra sidan finnes en rymlig dansbana med sin musik-läktare och bredvid en lång väggfacad, hvarå läses a la Tivoli, »utskänkning, konditori, garderob, biljettkontor» m. m., afsedd hufvudsakligen för traktens allmoge. Restaurationen är utmärkt och sedan badgästerna väl hunnit samlas kommer table d,hote dagligen att serveras. Storfestivitetssal inrymmes äfven i byggnaden, der ofta kollationer ega rum. Nu nyligen hade ett hundratal Båstadboar en tillställning för hr Schweitz, dervid hembars honom samhällets erkänsla för allt hvad han gjort och gör för att höja badortens anseende. Detta är ej heller litet. Vi hafva nämnt en del af hvad han gjort för trefnaden å Pershög. Det existerar likvälinga societetsafgifter utan alla hafva fri entrée till parken och lokalerna och få begagna ställets piano. crocquetspel m. m. afgiftsfritt. Badorten har nu öfver 400 badgäster, för hvilka provinsialläkaren i Båstad, doktor Jansson är badläkare. Bland badgästerna markas: Carolinska universitetets rektor, professor Wisén med familj, professorerna Löwegren och Cavallin, docenten Ask med familjer, alla från Lund, bankdirektör Lundqvist med familj från Malmö. Danske grefven Knuth med familj är äfven här badgäst och låg grefvens ståtliga ånglustyacht för ankar i hamnen. Badorten har isynnerhet på de tre åren hr Schweitz varit i Båstad allt mer börjat besökas af äfven långväga gäster, hvartill naturligtvis äfven de nu beqväma jernvägskommunikationerna i hög grad bidragit. Ett väsentligt vilkor för en badorts freqvens och anseende är att tidsenliga och tillräckliga badhus och bassiner finnas. Äfven i detta hänseende har hr Schweitz vetat att tillmötesgå alla rimliga anspråk. I hr Schweitzs varmbadhus nere vid hafsstranden serveras i präktiga, rymliga badrum, karbad, sittbad och ångskåp. Vattnet pumpas med ångkraft direkt upp från hafvet och uppvärmes hastigt i ångpannorna. Duscherna äro äfven förträffliga och priset billigt, 60 öre pr bad. Bassinerna, som ligga ute i sjön, skyddade mot vågornas raseri genompalissadering af cirka 350 pålar, äro fyra till antalet, två för herrar och två för damer. Hr Schweitz har nybygt en herre- och en dam-bassin, med hvardera sex rymliga afklädningsrum. Inalles kunna 36 kallbad serveras i timmen. Priset är 25 öre pr bad. Det bästa är dock det vår herre släpper till för att göra baden riktigt utmärkta och det är vattnets sälta. Så salta och kraftiga bad får man inte någonstädes sydligare på vestkusten och eder brefskrifvare fann dem vara fullt jemförliga med Varbergs- och Marstrands-baden. Denna faktor bör i sin mån kraftigt bidraga till badortens anseende. Nere vid stranden framför badhuset och utmed bassinerna har hr Schweitz genom att föra jord dit på en sträcka af cirka tre tunnland planterat omkring 4,000 unga löfträd, som trots hafsluften tyckas trifvas och skjuta upp. Vi äro äfven i tillfälle att kunna underrätta de af vara ärade läsarinnor eller läsare som kunna realisera den lyckliga tanken att tillbringa några dagar under sommaren i Båstad, att på gästgifvargården, som äfven hr Schweitz innehar, finnas flere de mest komfortabla rum att ständigt få hyra på kortare tider mot moderata priser, och på stället eller åPers Hög får man de materiella behofven rikligt och väl tillfredsstälda. De privata lägenheter som äro att få hyra i köpingen lära nu vara till största delen uthyrda eller borttingade för sommaren, hvilket nog kan inses, då badgästkontingenten går till öfver 400. Den lilla köpingen tyckes således nu, efter allt att döma, gå en lycklig framtid till mötes som fashionabel badort. Båstad har i medeltiden varit en stor stad och hade då två borgmästare. Sedan gick det herunter med välmågan. Men 1664 fick Båstad s. k. »stadsfläck» rättigheter, d.v.s. tillåtelse att idka hökerihandel, handtverkerier, gästgifveri och småhandel. Denna afundsvärda »fläck» bibehöll samhället till 1858, då det erhöll köpings namn och rättig-heter. Flere gånger har elden gått härjande öfver Båstad, senast 1870, då 60 gårdar lades i aska. Nu är köpingen till största delen nybygd och med stenhus. Om än »fläcken» nu ej mer finnes qvar, tyckes dock köpingens invånare hafva fått god fläkt på sista åren, och liksom t. ex. Marstrand som badort vara i tillfälle att göra sig lukrativa somrar på badgästerna, så att det blir en sparpenning öfver för den långa vintern. Båstad räknar nu öfver 1,000 invånare. Jag vill sluta min lilla skildring af den framåtgående badorten, med att förtälja att dagen blef alltigenom glad för mig och mitt sällskap. Efter frukosten toge vi ett präktigt bad, derpå en promenad och sedan afåts en delikat middag å Pershög som gjorde hr Schweitz kök och vinkällare all heder. Efter middagen hade vi tillfälle att en stund betrakta folklifvet å dansbanan, och var det ej fritt att en polkamelodi förmådde äfven mig att taga en sväng. Efter intaget kaffe, dervid jag hade nöjet sammanträffa med en jovialisk f. d. upsalastudent, numera massiv kronolänsman i grannprovinsen, var tid att afresa till stationen, ty tåget afgick 6,32 e. m. Skjutsen mankerade emellertid, men tack vare en beskedlig, men något salig gammal hemmansegare, som behjertade vår nöd, fingo vi i grefvens tid skjuts, och kommo lyckligt fram, ehuru vår körsvens belägenhet ingaf mig någon oro, hvilken han dock sökte skingra genom att ideligen utropa: »Brunte känner vägen äfven om jag vore fullare än jag nu är» och det gjorde äfven brunte. Hemresan gick lyckligt, ehurn sömnsjuka instälde sig och klockan 10,45 voro vi tillbaka i Malmö mycket belåtna med vår dag. Det enda som grämde mig var att de danske besökarne som kommit från Köpenhamn fått tur- och returbiljett för hela resan på andra klass för 6 kr. 50 öre, då jag fått betala 6 kr. från Malmö, tur och retur på tredje klass. Quidam.

En dag i Båstad. (Resebrev till Skånska Aftonbladet.)

I lördags på eftermiddagen, då er brevskrivare gick i Malmö och funderade över vilket mål jag borde välja för morgondagens utflykt, och jag därför lät en mängd både närmare och fjärrare, in- och utländska platser passera revy, kom mig helt plötsligt in ett ställe i hågen som jag inte besökt sedan 1869, men som nu dök upp för min erinring, förknippat med glada minnen från ungdomens och sorglösa dagar.

Stället var Båstad. Då var denna lilla köping och fiskläge samt primitiva badort besökt på sommaren av endast 150 till 200 badgäster, vilka måste färdas dit vägen över Hallandsås med vagn eller hästskjuts. Den härliga saltsjöluften fanns dock till hands och bad kunde man även få, ty havet är öppet för alla, och på Pershög svängde ungdomen från den omgivande trakten samt badsällskapet munter omkring i dansens virvel, så ofta någon anledning fanns att ordna något muntert samvaro, och sådan fanns ofta, ty ungdomen är aldrig rådfallen när den vill dansa.

Allt detta och mer därtill erinrade jag mig om den lilla badorten, vars namn jag då och då under årens lopp sett nämnt i tidningarna i samband med förteckningar över badgäster där, och beslöt jag därför, tack vare de bekväma och snabba kommunikationsmedel som nu förbinder Malmö och hela vår provins med denna badort, att där göra ett besök. Klockan 6 på denna vackra sommarmorgon på söndagen ångade jag således iväg på Malmö-Billesholms-banan — i förbigående sagt den bäst anlagda bana jag någonsin rest, försedd med de präktigaste vagnar, som står i förbindelse med varandra genom hela tåget, varför den resande har tillfälle att under färden hemta frisk luft på plattformen utanför vagnens ändar och göra besök i de andra vagnarna — vilken jag följde till banans slutpunkt Billesholms gruvby, dit man anlände kl. 8.35 f. m. efter att ha passerat genom de vackraste trakter, än leende sädesböljande slätter än, såsom från Svalöf förbi Axelvold och Kågeröd till Billesholm genom den härligaste lövsskog med den grönskande Söderåsen på högra sidan.

I Billesholm bytte man tåg och steg på Landskrona-Engelholms-banan, som både i anläggning och materiel står betydligt efter Malmö-Billesholms-banan, och anlände man efter något mer än tre kvarts timmes resa kl. 9.49 f. m. till Engelholm. Där skedde det sista tågbytet. Det var nu på Skåne-Hallands-banan man skulle tillryggalägga sista vägsträckan. Vi stannade först vid Engelholms hamn, en på några få år uppskjuten badort vid Rönneåns utlopp i havet, en kvarts mil från Engelholm, där järnvägen har sjön på ena sidan och på den andra, tätt intill järnvägsräcket, de på en sluttning byggda villorna för badgäster, bland vilka märktes några malmöbor och lundabor av den högre tjänstemannaklassen. Sedan vi därpå stannat vid Barkåkra station, gick vägen rakt nordligt upp mot Hallandsås, förbi Förslöfs och Grefvie stationer, och när man passerat den sistnämnda, tränger banan in i åsen, som den skär i dess nordvästra del.

Banan skär åsen på en nedre sluttning. Den övre avsatsen höjer sin branta, grönskande kam på högra sidan; till vänster har man en stupande sluttning, som ibland närmar sig brant djup. Banan sluttar hela vägen till Båstad över åsen starkt nedåt, 1 fot på 80, varför alla bromsar arbetar under färten och gör mycket väsen, varjämte vagnarna skakar och hoppar på ett nerv retande sätt. Vi närmar oss nu resans mål. Djupt under tåget breder sig den grönskande slätten, kantad av det blågröna havet, som i dag bär skum på sina vågryggar, och längre väster ligger köpingen Båstad, amfiteateraliskt höjande sig från havet upp mot den gröna skogsfonden med kyrktornet resande sig som en fyrljus för sjöfarande. Klockan är nu 10.41 f. m. Man har således rest den 107 kilometer långa vägen, under vilken tågen ibland gör långa uppehåll, och med två tågbyten på cirka 4 ½ timmar och känner man sig inte det minsta ansträngd, möjligen lite sömnig, om man inte är någon morgonfrisk person.

Men belöningen väntar ju snart i ett uppfriskande havsbad. Vi är således nu vid Båstads station, men tyvärr inte i själva Båstad. Detta är ett för sent insett fel av vederbörande järnvägsbyggare, som inte drog banan i en lägre sluttning av åsen, då den kommit att gå alldeles intill köpingen. Nu har man närmare en fjärdingsmil fram till slutmålet, i solbraschen och på en djupsandig väg. Vi är inte så få passagerare som går av i Båstad. Utom er brevskrivare med kvinnlig följeslagarinna, ämna även åtskilliga danskar att besöka platsen. Vi behöver dock inte på förhand sucka över utsikten till en tröttsam promenad. Tre till fyra char-à-bancs håller utanför stationen, och körsvennernas livréer underrättar att skjutsen är från hotell Victoria (även kallad gästgifvaregården); dess omtänksamma värd erbjuder resande fortskaffning till köpingen för ett så billigt pris som 25 öre per person.

I broderlig förening foro vi, danskar och svenskar, från stationen till köpingen, med vars förfärliga gator, på vilka inga "mjuka" stenar — en benämning som en god vän till mig brukar ge helstenarnas — fanns, vi gjorde en mycket skakig bekantskap. Vi stannade framför hotell Victoria, gästgifvaregården, en tvåvåningars prydd byggnad, som innehafts sedan tre år av herr Ludvig Schweitz, ägare även av sommarrestaurationen med omgivningar, det vackra Pershög, platsens badintendent och ägare av dess varmbadhus och bassiner samt en person med vilken vi snart skola göra våra läsare och läsarinnor närmare bekanta.

Jag och min dåvarande följeslagarinna, som även är det för livet, stannade inte länge nere i köpingen, ty magen började göra stora krav på en mer väsentlig frukost än den vi förut bekommit, som bestått av ett par från hemmet försiktigt medtagna smörgåsar, ty, ehuru vi sedan kl. 6 på morgonen rest på tre banor, kunde man inte hinna att äta frukost på det enda ställe där sådan kunnat fås eller i Teckomatorp.

Vi föredrog nämligen att frukostera på det inbjudande Pershög, varför vi snart genom den vackra hotellträdgården över en äng styrde våra steg mot höjden, mot den mest lummiga skogspark, skiftande av löfskogens alla trädslag, genom vars slingrande gångar vi ständigt stego uppåt med en liten dragning åt öster, här och där dröjande vid en liten utsiktsplats, röjd i skogen, varifrån vi skådade ned på landskapet och det glittrande havet. Vår vandring blev än mer belönad, då vi hunnit fram genom parken till själva restaurationsbyggnaden, som ligger i den östligaste delen av parken på en rymlig plan med fri utsikt över hav och land, cirka 300 fot över köpingen, inbäddad i skog och med åsens väldiga, grönklädda hjässa bakom sig, en bland de vackraste utsiktsplatser jag ännu besökt. Här kom oss till mötes herr Schweitz, som på det förbindligaste mottog oss och genast tillsade om en lämplig frukost för våra tardande magar. Före frukosten förde oss herr Schweitz omkring överallt i sin skogsidyll, som i sanning kan kallas ett Schweitz i miniatur. Han är även den, som under de tre år han vistats i samhället haft ingen möda eller kostnad ospard att av Pershög göra den mest tilldragande tillflyktsort för badgäster och resande. Han har anlagt de präktiga gångarna, som slingra sig flera hundra fot uppåt genom skogen; framför restaurationen på den slutande terrassen är en mängd vackra blomsterrabatter anlagda och mitt bland dem är en fontän från vilken silverglittrande vattenkaskader spela. Vattnet till fontänen är ledt genom rörledning från en höjd av 700 fot, från källor uppe i åsen. Vid sidan av värdshuset breder sig på ena sidan en vacker gräsmatta, begränsad av gångar vid vilka, inbäddade bland träden, bord och soffor i mängd finnas för gästerna och på andra sidan finnes en rymlig dansbana med sin musikläktare och bredvid en lång väggfasad, varpå läses à la Tivoli, »utskänkning, konditori, garderob, biljettkontor» m. m., avsedd huvudsakligen för traktens allmoge. Restaurationen är utmärkt och sedan badgästerna väl hunnit samlas kommer table d'hôte dagligen att serveras. Storfestivitetsal inrymmes även i byggnaden, där ofta kollationer äga rum. Nu nyligen hade ett hundratal Båstadboar en tillställning för herr Schweitz, varvid hemfördes honom samhällets erkännande för allt vad han gjort och gör för att höja badortens anseende. Detta är ej heller litet. Vi ha nämnt en del av vad han gjort för trefnaden på Pershög. Det existerar likväl inga societetsavgifter utan alla ha fri entrée till parken och lokalerna och få begagna stället piano, croquetspel m. m. avgiftsfritt. Badorten har nu över 400 badgäster, för vilka provinsialläkaren i Båstad, doktor Jansson är badläkare. Bland badgästerna märkas: Karolinska universitetets rektor, professor Wisén med familj, professorerna Löwegren och Cavallin, docenten Ask med familjer, alla från Lund, bankdirektör Lundqvist med familj från Malmö. Danske grefven Knuth med familj är även här badgäst och läg grefvens ståtliga ånglustyacht för ankar i hamnen. Badorten har isärskilt på de tre åren herr Schweitz varit i Båstad allt mer börjat besökas av även långväga gäster, vartill naturligtvis även de nu bekväma järnvägskommunikationerna i hög grad bidragit. Ett väsentligt villkor för en badorts frekvens och anseende är att tidsenlinga och tillräckliga badhus och bassiner finnas. Även i detta hänseende har herr Schweitz vetat att tillmötesgå alla rimliga anspråk. I herr Schweitzs varmbadhus nere vid hafsstranden serveras i präktiga, rymliga badrum, kärbad, sitbad och ångskåp. Vattnet pumpas med ångkraft direkt upp från havet och uppvärmes hastigt i ångpannorna. Duscherna är även förträffliga och priset billigt, 60 öre per bad. Bassinerna, som ligga ute i sjön, skyddade mot vågornas raseri genom palissadering av cirka 350 pålar, är fyra till antalet, två för herrar och två för damer. Herr Schweitz har nybyggt en herr- och en dam-bassin, med vardera sex rymliga av klädningsrum. Inalles kunna 36 kallbad serveras i timmen. Priset är 25 öre per bad. Det bästa är dock det vår herre släpper till för att göra baden riktigt utmärkta och det är vattnets salthet. Så salta och kraftiga bad får man inte någonstädes sydligare på vestkusten och eders brevskrivare fann dem vara fullt jämförliga med Varbergs- och Marstrands-baden. Denna faktor bör i sin mån kraftigt bidraga till badortens anseende. Nere vid stranden framför badhuset och utmed bassinerna har herr Schweitz genom att föra jord dit på en sträcka av cirka tre tunnland planterat omkring 4 000 unga löfträd, som trots hafsluften tyckas trivas och skjuta upp. Vi är även i tillfälle att kunna underrätta de av våra ärade läsarinnor eller läsare som kunna realisera den lyckliga tanken att tillbringa några dagar under sommaren i Båstad, att på gästgifvargården, som även herr Schweitz innehar, finnas flera de mest komfortabla rum att ständigt få hyra på kortare tider mot moderata priser, och på stället eller på Pershög får man de materiella behoven rikligt och väl tillfredsställda. De privata lägenheterna som är att få hyra i köpingen lära nu vara till största delen uthyrda eller borttingade för sommaren, vilket nog kan inses, då badgästkontingenten går till över 400.

Den lilla köpingen tycks således nu, efter allt att döma, gå en lycklig framtid till mötes som fashionabel badort. Båstad var en stor stad under medeltiden och hade då två borgmästare. Sedan gick det nedåt med välmågan. Men 1664 fick Båstad s. k. »stadsfläck» rättigheter, det vill säga tillåtelse att idka handel, hantverkerier, gästgifveri och småhandel. Denna avundsvärda »fläck» behöll samhället till 1858, då det fick köpingens namn och rättigheter. Flera gånger har elden härjat över Båstad, senast 1870, då 60 gårdar lades i aska. Nu är köpingen till största delen nybygd och med stenhus. Även om »fläcken» nu inte längre finns kvar, tycks dock köpingens invånare ha fått god fläkt på senare år, och liksom till exempel Marstrand som badort verkar vara i tillfälle att göra sig lukrativa somrar på badgästerna, så att det blir en sparpenning över för den långa vintern. Båstad räknar nu över 1 000 invånare.

Jag vill sluta min lilla skildring av den framåtgående badorten med att förtälja att dagen blev alldeles glad för mig och mitt sällskap. Efter frukosten tog vi ett präktigt bad, därpå en promenad och sedan åts en delikat middag på Pershög som gjorde herr Schweitz kök och vinkällare all ära.

Efter middagen hade vi tillfälle att en stund betrakta folklifvet på dansbanan, och det var inte fritt att en polkamelodi förmådde även mig att ta en sväng. Efter intaget kaffe, där jag hade nöjet att sammanträffa med en jovialisk f.d. uppsalastudent, numera massiv kronolänsman i grannprovinsen, var det dags att åka till stationen, ty tåget avgick 6,32 e.m. Skjutsen saknades emellertid, men tack vare en beskedlig, men något salig gammal hemmansägare, som tillmötesgick vår nöd, fick vi i grefvens tid skjuts och kom lyckligt fram, ehuru vår körsvens belägenhet ingav mig någon oro, vilken han dock sökte skingra genom att ideligen utropa: »Brunte känner vägen även om jag vore fullare än jag nu är» och det gjorde även Brunte.

Hemresan gick lyckligt, ehuru sömnsjuka instälde sig och klockan 10,45 var vi tillbaka i Malmö mycket belåtna med vår dag. Det enda som grämde mig var att de danske besökarna som kommit från Köpenhamn fick tur- och returbiljett för hela resan på andra klass för 6 kr. 50 öre, då jag fick betala 6 kr. från Malmö, tur och retur på tredje klass.

Quidam.