15 augusti 1887

ResebreftillVårt Landfrån N. P. Ödman. Ja, detta var hafvet utanför Halland, men kom inte och säg, att Halland sjelft är fult. Jag protesterar. Har ni då inte sett de vackra höjderna i öster, som i de mjukaste våglinier i det blånande fjerran följa er hela Halland igenom, och har ni inte sett på er väg till höger och venster de saftigt grönskande sluttningarne, de bugtande små dälderna, de bördiga fälten och här och der i lummiga gömslen de vackra herrgårdarne och de hvita kyrkorna? Och när den stora blänkande Halmstadsviken med staden i bakgrunden träder fram, ja, så kan ni gerna göra, hvad en faster till mig ansåg att folk alltid borde göra, när de sågo något vackert - »göra ett utrop» nämligen. Och söder om Halmstad blir det allt vackrare, jag menar inte genast, utan när man kommit så långt att man får fiskläget och köpingen Båstad i sigte med de blånande Kullabergen i bakgrunden till höger och Hallandsås i förgrunden till venster. Den, som då inte »gör ett utrop», skulle jag nästan vilja säga en ohöflighet. Ty, kan man först och främst tänka sig en mera uppfriskande och pikant strandtafla än det lilla pittoreska Båstad, som ligger der så öfverdådigt djerft ytterst på stranden och liksom trotsar hela det stora hafvet, som kastar sitt skum upp emot de små täcka husraderna med deras leende trädgårdar liksom ville det ge hela den lilla köpingen etf salt stänkbad. Och det gjorde det också i dag, ty man såg, att börja med, alltsammans, strand och köping, blott som genom en slöja af yrande skum. Också hörde jag vid stationen, att de fyra hundra badgäster, som nu vistas der, kunna en sådan dag ej tänka på att ge sig ut och bada. De skulle genast kastas mot land, alldeles som det der fartyget som nyss hade strandat, när vi passerade. Och stranden och trakten omkring Båstad är förtjusande vacker så långt man kan se. Se först sjelfva den täcka höjden bakom köpingen och vänd sedan ögat mera till venster och se på Hallandsås, som reser sin rygg så aktningsbjudande högt öfver den kringliggande nejden och sträcker sig i så vackert perspektiv åt båda hållen, och har för resten midt i sin storhet ett så leende behag och med sina bördiga åkrar och sina vackra bokskogar en sådan prägel af hög välmåga, att Skåne aldrig hade kunnat ställa ut en värdigare utpost mot norr. Han står der eller rättare han ligger der och blickar ned på den omgifvande lägre bygden som en skånsk magnat, hög och stolt och dock på samma gång välmående och blid. Och när vi så från Båstad ila med tåget längre åt söder, så fara vi snart fram vid sidan af denna stolta ås och få äfven utgreningar af den på andra sidan; och när vi då sticka ut hufvudet och se oss omkring, så skulle vi med en liten hjelp af fantasien (en sådan der medgörlig resefantasi, som alltid är ett godt sällskap att ha med sig), kunna tro, att vi foro fram i någon vacker del af Låg-Skottland.

Resebrev till vårt land från N. P. Ödman.

Ja, detta var havet utanför Halland, men kom inte och säg att Halland självt är fult. Jag protesterar. Har ni då inte sett de vackra höjderna i öster, som i de mjukaste våglinier i det blånande fjärran följer er hela Halland igenom, och har ni inte sett på er väg till höger och vänster de saftigt grönskande sluttningarna, de bugtande små dälterna, de bördig fälten och här och där i lummiga gömslen de vackra herrgårdarna och de vita kyrkorna? Och när den stora blänkande Halmstadsviken med staden i bakgrunden träder fram, ja, så kan ni gerna göra vad en faster till mig ansåg att folk alltid borde göra när de såg något vackert — "göra ett utrop" nämligen.

Och söder om Halmstad blir det allt vackrare, jag menar inte genast, utan när man kommit så långt att man får fiskläget och köpingen Båstad i sikte med de blånande Kullabergen i bakgrunden till höger och Hallandsås i förgrunden till vänster. Den som då inte "gör ett utrop" skulle jag nästan vilja säga begår en ohöflighet. Ty kan man först och främst tänka sig en mer uppfriskande och pikant strandtavla än det lilla pittoreska Båstad, som ligger där så överdådigt djärvt ytterst på stranden och liksom trotsar hela det stora havet, som kastar sitt skum upp emot de små täcka husraderna med deras leende trädgårdar liksom ville det ge hela den lilla köpingen ett salt stänkbad. Och det gjorde det också i dag, ty man såg att börja med allt tillsammans — strand och köping — blott som genom en slöja av yrande skum. Också hörde jag vid stationen att de fyrahundra badgäster som nu vistas där kunna en sådan dag ej tänka på att ge sig ut och bada. De skulle genast kastas mot land, alldeles som det där fartyget som nyss hade strandat när vi passerade.

Och stranden och trakten omkring Båstad är förtjusande vacker så långt man kan se. Se först själva den täcka höjden bakom köpingen och vänd sedan ögat mer till vänster och se på Hallandsås, som reser sin rygg så aktningsbjudande högt över den kringliggande nejden och sträcker sig i så vackert perspektiv åt båda håller, och har för resten mitt i sin storhet ett så leende behag och med sina bördig åkrar och sina vackra bokskogar en sådan prägel av hög välmåga att Skåne aldrig hade kunnat ställa ut en värdigare utpost mot norr. Han står där, eller rättare han ligger där och blickar ned på den omgivande lägre bygden som en skånsk magnat — högt och stolt och dock på samma gång välmående och blid.

Och när vi så från Båstad ila med tåget längre åt söder fara vi snart fram vid sidan av denna stoltaås och få även utgreningar av den på andra sidan; och när vi då sticka ut huvudet och se oss omkring skulle vi med en liten hjälp av fantasien — en sådan där medgörlig resefantasi som alltid är ett godt sällskap att ha med sig — kunna tro att vi foro fram i någon vacker del av Låg-Skottland.