20 augusti 1887

Från skånskabrunnar och bad.I.Från Båstad.Sommarbild för Ystads-Posten af Sis. Det är vid elfvatiden på förmiddagen. Solen bränner hett på gräsplanen, som ligger som en liten dalsänkning nere vid varmbad-huset, skild från stranden af sluttande gräsvallar. Der nere leker en massa barn, ljusa och mörka, blå- och brunögda, klumpiga och smidiga, och på vallarna sitta sköterskorna med "klädet" neddraget öfver pannan till skydd mot solen och skola vaka öfver, att ingen af småttingarne ger sig ut på den andra sidan, som lockar så förföriskt med mjuk, hvit sand, glänsande, runda stenar, små snäckor och klara, glittrande böljor. En och annan djerf liten pojke smyger sig öfver gräsvallen, vadar i den lösa, varma sanden, gräfver och rotar i den, låte den rinna genom de små utspända fingrarne - tills han blir upptäckt och återförd till skaran der inne. Från gatorna komma menskor jemt och ständigt, försvinna i varmbadhuset och dyka ut derifrån igen med ett lakan, en badmössa och en baddrägt på armen - damerna förstås; herrarne nöja sig med en handduk. Och så dela de sig i två strömmar: en brokig, lysande af ljusa bomullsklädningar, hvita spetshattar och luftiga parasoller, som slingrar sig på den smala bryggan ner mot dambad-huset; en färglös och enformig, som styr kosan mot herrbadhuset. Allt det der ser man bra från sofforna längre bort vid stranden, och der har också en stor del af badgästerna slagit sig ner - de, som redan hafva badat, och de, som hafva sin badtimma senare. Se här, på den främsta soffan, ha vi en samling unga Malmöflickor med regelräta snörlifsfigurer, ljust har, ljus hy och vänliga, blå ögon - små, snälla fröknar med handarbeten och en aldrig trytande konversationsförmåga. På soffan näst intill sitter en Lundaprofessor med sin familj; de se litet slöa ut - nå ja, värmen är ju också så tryckande.- Några hvitmössor dyka upp ur gräset här och der och bredvid dem någon diger bok, romersk rätt eller några grekiska luntor - man kan ju inte rent slösa bort sommaren heller! Längre bort sitta nâgra danska familjer och tala om literatur. För tillfället äro de inne på Pontoppidans Fra Hytterne, hvars förtjenster en liten energisk, gråskäggig man med vakna ögon lifligt framhåller. Framför sofforna på gräset springa några halfvuxna flickor och leka "ta fatt"; de späda, outvecklade kropparne böja sig smidigt, och de tunga hårflätorna svänga hastigt under farten. Det är svalt der borta vid sofforna, svalt och skuggigt, ty bakom dem står en lång, stel rad af träd, som fångar upp värmen och solstrålarne. Vill du ha sol, brännande, glödande sol, så gå längre ner och sträck ut dig i den mjuka, heta sanden, just der den sluttar ned mot detblinkande, blå hafvet. Borra dig rigtigt ner - ligg der och hör på det sakta sqvalpet af vågorna, som skölja öfver de rundslipade stenarne - se, huru de glida tillbaka igen, lemnande stenarne våta och glänsande i solljuset, tills en ny våg åter sköljer öfver dem. Vrider du hufvudet litet åt venster, ser du Hofs hallar. som blånande höja sig öfver vattnet. Till höger har du dambadhuset - ett litet hufvud dyker då och då upp der utanför, och du kan skymta baddrägtens bjerta färger. Rakt ut framför dig har du glittrande, solbelyst vatten och här och der en liten hvit fläck - en segelbåt. Men du glömmer dig qvar der nere. Klockan slår två i det gamla kyrktornet - det är middagstid. Du reser dig upp, skakar af dig sanden, så godt du kan, och skyndar uppåt på de besvärliga gatorna, bestämdt de värsta, du nâgonsin gått på. Du sträfvar upp för den branta backen och är snart uppe vid Pershög. Der finner du dem alla igen: de söta, ljushårade och ljushyade flickorna, danskarne, professorsfamiljen, studenterna, de halfvuxna flickorna och en hel del andra. Efter middagen kommer det en liten stiltje - hvar och en njuter af tillvaron på sitt sätt. Man har sagt mig, att han är målare, den der unge herrn i hörnet på verandan, som långsamt dricker sitt kaffe och ser ut öfver landskapet framför sig. Det är en vacker tafla. Viken, glänsande blå, med i grönt skiftande strimmor här och der; till höger en sluttning, der solen lyser på en mosaik af små, gula åkertegar, svarta jordlappar och gröna skogstoppar; nedanför Båstad som en bukett med mycket "grönt" i - och så öfver det hela en lätt, genomskinlig solröksdager. Inne i skogen bakom Pershög finner man några hängmattor fastgjorda i de gamla, starka träden; i bersåerna framme vid krocketplanen har man slagit sig tillsamman och dricker kaffe; en och annan enstöring ligger och sträcker sig på nagon gräsbevuxen plats inne i skogen. Klockan blir fem, och man samlas i små grupper för att tala om, hvart man skall taga vägen i eftermiddag. Ett sällskap går till Axelstorp, ett annat till Lilla Båstad, ett tredje - ja, till någon af de andra vackra platserna rundt om. Men vill du som jag, så gå vi för oss sjelfva den der strandvägen, som för bort till skogen vid stationen. Jag tycker om den. Der är så lugnt och stilla, ljungen är så hög och mjuk och röd, blåbären så stora och friska. Det är kanske ingenting särskildt med den der skogen: den är inte mörk och mägtig och imponerande, inte heller ljus och glad och leende. Jag vet inte rigtigt, hur den är - sjelfsvåldig och fri, oregelbunden och skiftande; än är det alldeles igengrodt af snår och grenar, som slingra sig in i hvarandra, än står du midt i en liten dal, solig och varm, med lockande, frisk grönska. Så går eftermiddagen, och det blir qväll. Ute på den korta bron vid viken blir det trångt - fullt med folk. Till venster flammar ett rödt återsken af solnedgången öfver hafvet, till höger höjer sig månen långsamt öfver åsen. Det blir sent; en efter en af badgästerna försvinner, och vi äro snart ensamma qvar. Kom, låt oss sätta oss på bron! Det är inte just beqvämt, men duger nog ändå. Månen har stigit allt högre, blifvit allt blekare och gjort den skimrande strimman i vattnet allt bredare. Fram under bron komma svarta, glänsande vågor, glida han mot manstrimman, dragas in i den, få skimmer och silfverglans - glida allt längre och längre fram i den glittrande faran. Så snart en försvunnit, dyker det fram en annan, och så alltjemt, alltjemt. Ögonen följa dessa mörka vågor, se, hur de glimma till och sakta vagga längre bort - - man blir yr i hufvudet af det. Och natten lider allt längre fram, och du är trött och sliter ögonen från haf- och månglans - och så gå vi hemåt. "Klockan är to-olf slagen“, skriker den gamle nattväktaren, då vi hunnit upp på ”nedre gatan". "Det är tid att gå in nu - godnatt!"

Från skånska brunnar och bad.

I. Från Båstad.

Sommarbild för Ystads-Posten av Sis.

Det är vid elvatiden på förmiddagen. Solen bränner het på gräsplanen, som ligger som en liten dalsänkning nere vid varmbadhuset, skild från stranden av sluttande gräsvallar. Där nere leker en massa barn, ljusa och mörka, blå- och brunögda, klumpiga och smidiga, och på vallarna sitter sköterskorna med "klädet" neddraget över pannan till skydd mot solen och ska vaka över att ingen av småttingarna ger sig ut på den andra sidan, som lockar så förföriskt med mjuk, vit sand, glänsande, runda stenar, små snäckor och klara, glittrande böljor.

En och annan djärv liten pojke smyger sig över gräsvallen, vadar i den lösa, varma sanden, gräver och rotar i den, låter den rinna genom de små utspända fingrarna — tills han blir upptäckt och återförd till skaran där inne.

Från gatorna kommer människor jämt och ständigt, försvinner i varmbadhuset och dyker ut därifrån igen med ett lakan, en badmössa och en baddräkt på armen — damerna förstås; herrarna nöjer sig med en handduk.

Och så delar de sig i två strömmar: en brokig, lysande av ljusa bomullskläder, vita spetshattar och luftiga paraplyer, som slingrar sig på den smala bryggan ner mot dambadhuset; en färglös och enformig, som styr kursen mot herrbadhuset.

Allt det där ser man bra från sofforna längre bort vid stranden, och där har också en stor del av badgästerna slagit sig ner — de som redan har badat och de som har sin badtimma senare.

Se här, på den främsta sofian, har vi en samling unga Malmöflickor med regelräta snörlifsfigurer, ljust hår, ljus hy och vänliga, blå ögon — små, snälla fröknar med handarbeten och en aldrig trytande konversationsförmåga.

På sofian näst intill sitter en lundaprofessor med sin familj; de ser lite slöa ut — nå ja, värmen är ju också så tryckande.

Några vita mössor dyker upp ur gräset här och där och bredvid dem någon tjock bok, romersk rätt eller några grekiska texter — man kan ju inte rent slösa bort sommaren heller!

Längre bort sitter några danska familjer och talar om litteratur. För tillfället är de inne på Pontoppidans Fra Hytterne, vars förtjänster en liten energisk, gråskäggig man med vakna ögon livligt framhåller.

Framför sofforna på gräset springer några halvvuxna flickor och leker "ta fatt"; de späda, outvecklade kropparna böjer sig smidigt, och de tunga hårflätorna svänger hastigt under farten.

Det är svalt där borta vid sofforna, svalt och skuggigt, ty bakom dem står en lång, stel rad av träd, som fångar upp värmen och solstrålarna. Vill du ha sol, brännande, glödande sol, så gå längre ner och sträck ut dig i den mjuka, heta sanden, just där den sluttar ned mot det blinkande, blå havet. Borra dig riktigt ner — ligg där och hör på det sakta sqvalpet av vågorna, som sköljer över de rundslipade stenarna — se, hur de glider tillbaka igen, lämnande stenarna våta och glänsande i solljuset, tills en ny våg åter sköljer över dem.

Vrider du huvudet lite åt vänster, ser du Hofs hallar, som blånande höjer sig över vattnet. Till höger har du dambadhuset — ett litet huvud dyker då och då upp där utanför, och du kan skymta baddräktens bjerta färger. Rakt ut framför dig har du glittrande, solbelyst vatten och här och där en liten vit fläck — en segelbåt.

Men du glömmer dig kvar där nere. Klockan slår två i det gamla kyrktornet — det är middagstid. Du reser dig upp, skakar av dig sanden, så gott du kan, och skyndar uppåt på de besvärliga gatorna, bestämt de värsta du någonsin gått på. Du strävar upp för den branta backen och är snart uppe vid Pershög. Där finner du dem alla igen: de söta, ljushårade och ljushyade flickorna, danskarna, professorsfamiljen, studenterna, de halvvuxna flickorna och en hel del andra.

Efter middagen kommer det en liten stiltje — var och en njuter av tillvaron på sitt sätt. Man har sagt mig att han är målare, den där unge herrn i hörnet på verandan, som långsamt dricker sitt kaffe och ser ut över landskapet framför sig. Det är en vacker tavla. Viken, glänsande blå, med i grönt skiftande strimmor här och där; till höger en sluttning, där solen lyser på en mosaik av små, gula åkertegel, svarta jordlappar och gröna skogstoppar; nedanför Båstad som en bukett med mycket "grönt" i — och så över det hela en lätt, genomskinlig solröksdager.

Inne i skogen bakom Pershög finner man några hängmattor fastgjorda i de gamla, starka träden; i bersåerna framme vid krocketplanen har man slagit sig tillsammans och dricker kaffe; en och annan enstöring ligger och sträcker sig på någon gräsbevuxen plats inne i skogen.

Klockan blir fem, och man samlas i små grupper för att tala om vart man ska ta vägen på eftermiddagen.

Ett sällskap går till Axelstorp, ett annat till Lilla Båstad, ett tredje — ja, till någon av de andra vackra platserna runt om. Men vill du som jag, så går vi för oss själva den där strandvägen, som för bort till skogen vid stationen. Jag tycker om den. Där är så lugnt och stilla, ljungen är så hög och mjuk och röd, blåbären så stora och friska.

Det är kanske ingenting särskilt med den där skogen: den är inte mörk och mäktig och imponerande, inte heller ljus och glad och leende. Jag vet inte riktigt hur den är — självvåldig och fri, oregelbunden och skiftande; än är det alldeles igengrodt av snår och grenar, som slingrar sig in i varandra, än står du mitt i en liten dal, solig och varm, med lockande, frisk grönska.

Så går eftermiddagen, och det blir kväll. Ute på den korta bron vid viken blir det trångt — fullt med folk. Till vänster flammar ett rött återskenen av solnedgången över havet, till höger höjer sig månen långsamt över åsen. Det blir sent; en efter en av badgästerna försvinner, och vi är snart ensamma kvar. Kom, låt oss sätta oss på bron! Det är inte just bekvämt, men duger nog ändå.

Månen har stigit allt högre, blivit allt blekare och gjort den skimrande strimman i vattnet allt bredare. Fram under bron kommer svarta, glännsande vågor, glida de mot manstrimman, dras in i den, få skimmer och silverglans – glida allt längre och längre fram i den glittrande faran. Så snart en försvunnit, dyker det fram en annan, och så alltjämt, alltjämt. Ögonen följer dessa mörka vågor, ser hur de glimmar till och sakta vaggar längre bort – – man blir yr i huvudet av det. Och natten lider allt längre fram, och du är trött och sliter ögonen från hav- och månglans – och så går vi hemåt. "Klockan är två tolv slagen", skriker den gamle nattvaktaren, då vi hunnit upp på "nedre gatan". "Det är tid att gå in nu – godnat!"