15 december 1887

OTUR!Jagtkrönika från Båstad.(Till Laholms nya Tidning.) Den 13 dec. 1887. Bättre tur hade Münchhausen, då han med ett skott sköt laddstocken tvärtigenom alla vildgässen, än Båstads jägare i år hafva haft. Minst niohundra skott hafva lossats, menendast tretton arma rapphöns hafva måst bita i gräset för dessa krutsalfvor och hagelsvärmar. Ammunitionsförrådet hos Båstads handlande har betydligt minskats, men ortens sjökaptener hafva med sina klinkskutor och lappade segel sedan ersatt dem med nytt skjutmateriel.

Under hönsjagtperioden 1887 gingo tre jägare en klar septemberdag ut från Båstad för att pröfva sitt skjutgeni; deras falkögon upptäcka strax, att en sälhund ligger inne vid hamnen, man springer inom skotthåll, blodet kokar som i äkta fransmäns bröst,odjuret får sig en svärm hagel utaf n:o 2 (sälhunden skall skjutas med kula) vattnet stänker, djuret dyker till botten, kommer åter upp, ligger en stund och bekikar de väldiga Nimrodarne, och sätter sedan af i vildaste fart. Man laddar om och tar sig en liten «koliqvintare« af den gröna jagtflaskan och traskar vidare.

Om man en stilla sommarafton följer kusten vester ut från Båstad, mot det s. k. Kattvig, der Jösse och Mickel från urminnes tider haft sitt hufvudqvarter, tronar till venster den gröna Pershögsåsen, till höger har man Laholmsbugtens vattenyta, och då solen vid horizonten synes dränka sig i hafvet, ter sig den vackraste anblick. Det var i denna labyrint, full af naturens behag, som våra jägare förirrade sig, knall på knall, hela dagen, men inga fall, slutligen blef resultatet endast två rapphöns. Sällskapet hade under dagens lopp dragit sig i sydvestlig riktning, hvarför fortkomstledamöterna måste till returfärden spännas med högtryck, och den tåligaste bjärbomage i Skåne skulle vid tanken på amerikanskt svinfläsk eller något i den vägen med Göingerom till dessert blifvit i hög grad rebellisk men han lugnades för tillfället af jagtflaskans sista qvantum. Man styrde nu rakt mot kyrktornet, två af jägarne tröttnade, den ene, sextioårig, erbjöd sig att turvis bära de andre, tjugotvååringar, på ryggen hemåt. Vester om kyrkan ligger en liten vacker gård, som bebos af kronolänsmannnen i orten. Jägarne, ändtligen framkomna till köpingen, midt emot gården stanna de plötsligt. - Tyst, hunden står; en höna som lyckligt sluppit undan dagens gevärseld låg stilla på marken; den modigaste grep geväret, som har den egenskapen att alltid «gå under«, trycker af, pang! Hönan »lyfter»; hon får ett till, men slipper undan med blotta förskräckelsen, och anses som odödlig. Det sista skottet träffade istället länspolisens fönsterrutor, kling klang; rutorna falla in, en dörr i rummet midt emof prickas med hagel; poliskonstapeln Z. som befann sig på verandan fick sönderskjutit den venstra byxfickan. Lyckligtvis kom ingen till skada, och jägaren slapp undan med en allvarlig förmaning, att hädanefter öfva sig bättre i målskjutning.

Hvad ett skott kan göra! Samtidigt med det såsom anarkistiskt ansedda attentatet i Båstad, var det ryske kejsarens resplan, att resa genom Sverge, med Skåne-Hallands-banan och vidare kanalvägen mot Stockholm och derifrån till Petersburg, men då Köpenhamnstelegrammen berättade attentatet mot länspolisen i Båstad, ansåg czaren sig nödsakad att resa genom Tyskland, isynnerhet som de gamla ryska fälttågen och huru svenskarne då behandlade sina ryska bröder ännu är i lifligt minne, såsom ock Sinarpsdalen med sina många klyftor, kunde ju hafva förträffliga gömställen till att med mynningsladdare utaf hagel n:o 2 gifva kejsaren en svärm genom kupéfönstret. Således, ett skott i Båstad kan inverka på alla ryssars sjelfherrskare!

Efter dagens mödor och trakasserier gick sällskapet hem, det ödesdigra geväret hängdes upp på väggen, tillika med jagtväskan, men de två hönerna - hvar äro de? Lång näsa, stirrande ögon, ålskinsstumparne de voro qvar, men hönsen voro tappade och förtappade för alltid. Skummande af raseri ropas: fördömd otur! A. S.

Otur! Jagtkrönika från Båstad. (Till Laholms nya Tidning.) Den 13 dec. 1887.

Bättre tur hade Münchhausen när han med ett skott sköt laddstocken tvärigenom alla vildgässen, än Båstads jägare i år ha haft. Minst niohundra skott ha lossats, men endast tretton arma rapphöns ha måst bita i gräset för dessa krutsalvor och hagelsvärmar. Ammunitionsförrådet hos Båstads handlande har betydligt minskats, men ortens sjökaptener ha med sina klinkskutor och lappade segel sedan ersatt dem med nytt skjutmateriel.

Under hönsjagtperioden 1887 gingo tre jägare en klar septemberdag ut från Båstad för att pröva sitt skjutgeni; deras falkögon upptäcka strax, att en sälhund ligger inne vid hamnen, man springer inom skotthåll, blodet kokar som i äkta fransmanns bröst, odjuret får sig en svärm hagel av nr 2 (sälhunden skall skjutas med kula) vattnet stänker, djuret dyker till botten, kommer åter upp, ligger en stund och bekikar de väldiga Nimrodarne, och sätter sedan av i vildaste fart. Man laddar om och tar sig en liten "koliqvintare" av den gröna jagtflaskan och traskar vidare.

Om man en stilla sommarafton följer kusten väster ut från Båstad, mot det s. k. Kattvig, där Jösse och Mickel från urminnes tider haft sitt huvudkvarter, tronar till vänster den gröna Pershögsåsen, till höger har man Laholmsbugtens vattenyta, och då solen vid horisonten synes dränka sig i havet, ter sig den vackraste anblick. Det var i denna labyrint, full av naturens behag, som våra jägare förirrade sig, knall på knall, hela dagen, men inga fall, slutligen blev resultatet endast två rapphöns. Sällskapet hade under dagens lopp dragit sig i sydvästlig riktning, varvid fortkomstledamöterna måste till returfärden spännas med högtryck, och den tåligaste björnbomage i Skåne skulle vid tanken på amerikanskt svinfläsk eller något i den vägen med Göingerom till dessert blivit i hög grad rebellisk — men han lugnades för tillfället av jagtflaskans sista kvantum. Man styrde nu rakt mot kyrktornet, två av jägarne tröttnade, den ene, sextioårig, erbjöd sig att turvis bära de andre, tjugotvååringar, på ryggen hemåt. Väster om kyrkan ligger en liten vacker gård, som bebos av kronolänsmannen i orten. Jägarne, slutligen framkomna till köpingen, mitt emot gården stanna de plötsligt. — Tyst, hunden står; en höna som lyckligt sluppit undan dagens gevärseld låg stilla på marken; den modigaste grep geväret, som har den egenskapen att alltid "gå under", trycker av, pang! Hönan "lyfter"; hon får ett till, men slipper undan med blotta förskräckelsen, och anses som odödlig. Det sista skottet träffade istället länspolisens fönsterrutor, kling klang; rutorna falla in, en dörr i rummet mitt emot prickas med hagel; poliskonstapeln Z. som befann sig på verandan fick sönderskjutit den vänstra byxfickan. Lyckligtvis kom ingen till skada, och jägaren slapp undan med en allvarlig förmaning, att härefter öva sig bättre i målskjutning.

Vad ett skott kan göra! Samtidigt med det såsom anarkistiskt ansedda attentatet i Båstad, var det ryske kejsarens resplan, att resa genom Sverige, med Skåne-Hallands-banan och vidare kanalvägen mot Stockholm och därifrån till Petersburg, men då Köpenhamnstelegrammen berättade attentatet mot länspolisen i Båstad, ansåg czaren sig nödsakad att resa genom Tyskland, isynnerhet som de gamla ryska fälttågen och hur svenskarne då behandlade sina ryska bröder ännu är i livligt minne, såsom även Sinarpsdalen med sina många klyftor, kunde ju ha förträffliga gömställen till att med mynningsladdare av hagel nr 2 gifva kejsaren en svärm genom kupéfönstret. Således, ett skott i Båstad kan inverka på alla ryssars självhärskare!

Efter dagens mödor och trakasserier gick sällskapet hem, det ödesdigra geväret hängdes upp på väggen, tillsammans med jagtväskan, men de två hönerna — var är de? Lång näsa, stirrande ögon, ålskinsstumparne de voro qvar, men hönsnen voro tappade och förtappade för alltid. Skummande av raseri ropas: fördömd otur!

A. S.