10 augusti 1888

Skildringar från nordvestraSkåneaf Theo Lundberg.Båstad. Båstad hör icke till de orter, der naturskönheter kunna upptäckas af blott ett och annat med skarp blick för sådana beväpnadt öga och sålunda blott fröjda ett mera estetiskt anlagdt sinne. Nej, det utbreder dem lika ymnigt som en ifrig handelsman sina brokiga dukar och nipper, och det går med betraktaren som med köparen: han vet icke hvilket han skall gifva priset af allt det granna, han ser. Det är hufvudsakligen från två punkter, som man kan öfverblicka det härliga landskapet: vid jernvägsstationen och från en höjd bakom köpingen, kallad Henned. Från den förra ser man äfven sjelfva köpingen, en inom trädgårdars grönska hopgyttrad täck liten samling små hus, ur hvilken ett kyrktorn uppstiger och som domineras af ett snöhvitt, stilfullt sommarvärdshus det s. k. Pershög. Från denna byggnads altan är det, som vi nu slå oss ned och taga den vy, vi egentligen bort förvärfva oss genom att vandra till Henned, der vi hade erhållit den ännu mera storslagen. Vi lägga vår skizzbok och penna på bordet och sätta kikaren för ögat för att erhålla en riktig analys af landskapets skönheter. Men det lyckas oss ej i första taget. Många gånger gripa vi pennan och lägga åter bort henne för att långa stunder fördjupa oss i vårt egendomliga betraktelsesätt genom präktigaste pariserglas. Men medan vi så blicka från det ena till det andra, vaggas vi sakta in i de poetiska drömmarnes våglek, skönhetsbegreppen bildas och blifva tankar och skrift. I skizzboken ha vi snart i flygande fläng nedskrifvit följande om vyen från Pershög: Den är en af de många, vårt fosterland, fastän ej högbergigt, erbjuder, men knappast öfverträffas den af någon annan. Ett helt landskap utbreder sig för ögat så imponerande, så färgrikt, så skiftande i dagrar och skuggor under sol, under moln, så härligt ... I förgrunden kraftigt hvälfvande sig emot skyarne, Hallandsåsen med mjuka linier och otaliga figurer, bildande åkerfält och ängar, gula, gröna och bruna; halfvägs till foten af åsen små barrskogsplanteringar och en sakta sluttande öfvergång till strandlandskapet, som också det är sammansatt af dessa många, den arbetade markens väna färger. Blott en liten bit just i bugten är en randig hed, en mad. Men den förstör icke landskapets utseende, den är blott en behöflig komplex till ett äkta nordiskt landskap och gifver detta den karaktäristiska skönhet, våra landskap vanligen hafva. I fint skuren rand svänger kusten i en oval bildande linie omkring bugten. Närmast har man den långgrunda vikens hvitblåa vatten och så i bakgrunden ett stort stycke Halland milslångt till horisonten. När ögat spejar deröfver, finner det, hvad det helst vill söka i vårt fattiga land. Det ser här några af dettas ädlaste skatter: Sydhallands bördiga slätter, gårdar och kyrkor, hvita, glimmande gaflar och röda ladugårdssidor, - vid stranden visserligen litet sand - men der bortom : det gröna, det gröna, som tyder på äring för tusendens välmåga. O hvilka bygder, som ligga der under sommarens sol efter rikligt regn! Så långt blicken når bevis på tillvaron af arbetande folk och välsignelse för arbetet. Vid horisonten löper en kedja med stålets blåa färg. Hvad är det? Det är konturerna af södra Sveriges högland, det stora Småland, som sträcker sig mot två haf och lik en fattig, men förnäm adelsfröken blickar öfverlägset öfver sina grannsystrar, de behagsjuka vid Kattegat och Sundet. Vyen är så storartad och fängslande, att vi icke gerna vilja lemna den. Derför begifva vi oss upp på åsens rygg i hopp att åter få se utsigten mera storartad. Men vi hafva narrat oss sjelfva. Här är en så ymnig vegetation, att knappt ett titthål kan hittas mellan löfverket. Vi gå ned igen, men försigtigt för att icke stupa på näsan. Utefter den branta åssluttningen gå trenne paralella vägar, extra fina promenader för Båstadborna och deras sommar-gäster. Från den nedersta taga vi också en vy - uppåt. Men den hafva vi så svårt att beskrifva. Språket har så få ord för att måla just det vackraste. Dock kunna vi säga, att om någon har ett ljufligt minne af soliga sommarmorgontimmar i blandskog med kuperad mark, der allt tyckes glimma af guld och svälla af lifslust i solvärmen, så skall detta minne vakna, när han blickar upp emot åsen från dess ansade gångar. Och huru romantiskt månde det icke vara att här vanka stilla månskensqvällar sommartid – äfven för dem, som icke äro förälskade! Vid parkens rand börjar Pershögs nätta anläggningar: en vacker plan för de croquetspelande badgästerna, gräsmattor med blomsterrabatter och smakfullt ordnade planteringar, grottor, dansbana, försäljningsstånd m. m. Det är källarmästaren på Pershög, hr Ludvig Schweitz, en man med en öfvermåttan energisk vilja och ett både praktiskt och estetiskt sinne, som förstått att gifva det näpna utvärdshuset ett prydligt »utomkring». Och han har gjort, mycket mera på den korta tiden af omkr. 4 år, som han innehaft utskänkningsrättigheterna i Båstad. Han har tagit hand om sjelfva badinrätt-ningen, det som väl är Båstads egentliga uppkomst och existensmedel i våra dagar. Två nya kallbadhus har han uppbygt, likaså ett varmbadhus och just nu en paviljong för brunnsdrickning och lite mera. Brister finnas ju i dessa badhus - men de finnas ju i alla, blott fordrande patienter der sett sig om -, de äro temligen små och primitiva och äro ännu tillräckliga. Ty till Båstad reser mest folk, som önskar hvila och ett stilla landtligt badlif för billigt pris. Badlifvet är ej systematiskt ordnadt, man rår sig sjelf. I närheten af varmbadhuset och utefter stranden har hr Schweitz gjort sitt vackraste arbete. Blott en smal sträcka sandig mark alldeles invid sjön visar, huru här såg ut, innan han började sina försköningsarbeten. Nu ser man på ett vidsträckt område vackra planteringar, ansade gångar och bersåer. Med tiden torde denna plats blifva mycket besökt af badgästerna. Badsällskapet kan nu här samlas en stund på dagen och under promenader och maklig hvila på sofforna åhöra messingssextetten - alldeles så som vid de större badorterna. Vyerna från Pershög och jernvägsstationen och anläggningarne här och vid sjön äro sålunda hvad Båstad har verkligen imponerande skönt och småtäckt. Och detta faller också hvar och en besökande genast i ögonen. Men äfven sjelfva den lilla köpingen har ett och annat, som kan fängsla ögat. Vi gå den nedre gatan framåt, i östlig riktning. Hallandsåsen stiger blå och tung upp vid dess slut. Gatan går i slingringar. De små husen tränga så tätt inpå hvarandra som vore de rädda att släppa en katt emellan sina gaflar. Ett och annat ligger dock tillbakadraget under skuggan af ett lummigt träd. Somliga äro helt rödbruna, andra svarta med hvita fönsterposter och en hvit spiselmur mot gatan; andra åter hvita med svarta streck. Ett har en gafvel öfverdragen med murgröna. Bakom ett annat sipprar vattnet ur en liten bäck, som går ut efter ett gärde, idylliskt ned i rännstenen. Skoma-kare, garfvare och handskmakare tillkännagifva med rikliga skyltar, att handtverkarne utgöra kärnan af befolkningen. Allt är så smått, så inskränkt. Somliga hus hålla måhända icke mera än åtta alnar i längd, och qvaft under tak tyckes de ha det i somliga stugor. Vid öfre gatan deremot frodas köpingens arkitektur, och några större handelsbutiker här och vid torget vittna om att den moderna tidens fordringar på lyx- och beqvämlighetsartiklar gjort sig gällande äfven i detta lilla samhälle. Vid torget har Båstad sina största arkitektoniska märkvärdigheter, det stora, vackra folkskolhuset och kyrkan. Den senare är högst sevärd. Man förundrar sig öfver att i denna lilla köping finna något så rart som ett tempel i äkta götisk stil. Det är rymligt och välbehållet - efter en under senare tider vidtagen reparation. Dess spetsbågsstil, tre skepp kor och koromgång, vapenhus och fyrkantiga torn hela dess inre och yttre talar om en hög ålder. Det skall också vara bygdt i midten af 1400-talet. Det var på den tiden Båstad var ett stort och rikt samhälle. Nu är det litet och fattigt, men, som vi hafva sett, likväl egare af saker, som göra det afundsvärdt.

Skildringar från nordvestra Skåne av Theo Lundberg.

Båstad.

Båstad är inte en av de orter där naturskönheter bara kan upptäckas av ett och annat skarpt öga och där endast ett estetiskt anlagt sinne kan få glädje. Nej, det utbreder dem lika ymnigt som en ifrig försäljare sina brokiga varor, och det går med betraktaren som med köparen: han vet inte vilket han ska värdera högst av allt det vackra han ser.

Det är huvudsakligen från två punkter man kan överskåda det härliga landskapet: vid järnvägsstationen och från en höjd bakom köpingen, kallad Henned. Från den förra ser man även själva köpingen, en inom trädgårdars grönska sammanpressad liten samling små hus, ur vilken ett kyrktorn stiger upp och som domineras av ett snöhvitt, stilfullt sommarvärdshus det s. k. Pershög. Från denna byggnads altan är det som vi nu slår oss ned och tar den vy vi egentligen borde skaffa oss genom att vandra till Henned, där vi skulle ha fått den ännu mer imponerande.

Vi lägger vår skizzbok och penna på bordet och sätter kikaren för ögat för att få en riktig analys av landskapets skönheter. Men det lyckas oss inte genast. Många gånger griper vi pennan och lägger den åter bort för att långa stunder fördjupa oss i vårt egendomliga betraktelsesätt genom vackraste glasögon. Men medan vi så blickar från det ena till det andra vagas vi långsamt in i de poetiska drömmarnas vågleklek, skönhetsbegreppen bildas och blir tankar och skrift. I skizzboken har vi snart i flygande fläng nedskrivit följande om vyn från Pershög: Den är en av de många vårt fosterland, fastän ej högt bergigt, erbjuder, men knappast överträffas den av någon annan. Ett helt landskap utbreder sig för ögat så imponerande, så färgrikt, så växlande i ljus och skuggor under sol, under moln, så härligt ... I förgrunden kraftigt välvande sig mot skyarna, Hallandsåsen med mjuka linjer och otaliga figurer, bildande åkerfält och ängar, gula, gröna och bruna; halvvägs till foten av åsen små barrskogsbuskage och en sakta sluttande övergång till strandlandskapet, som också det är sammansatt av dessa många, den odlade markens vena färger. Bara en liten bit just i bugten är en randig hed, en mo. Men det förstör inte landskapets utseende, det är bara ett nödvändigt inslag i ett äkta nordiskt landskap och ger detta den karakteristiska skönhet våra landskap vanligen har. I fint skuren rand svänger kusten i en oval bildande linje omkring bugten. Närmast har man den långgrunda vikens vitblåa vatten och så i bakgrunden ett stort stycke Halland milslångt till horisonten. När ögat spejar därövér finner det vad det helst vill söka i vårt fattiga land. Det ser här några av detta ädlaste skatter: Sydhallands bördiga slätter, gårdar och kyrkor, vita, glimmande gavlar och röda ladugårdssidor, - vid stranden visserligen lite sand - men där bortom: det gröna, det gröna, som tyder på försörjning för tusendens välmåga. O vilka bygder som ligga där under sommarens sol efter rikligt regn! Så långt blicken når bevis på tillvaron av arbetande folk och välsignelse för arbetet. Vid horisonten löper en kedja med stålets blåa färg. Vad är det? Det är konturerna av södra Sveriges högland, det stora Småland, som sträcker sig mot två hav och likt en fattig men förnem adelsfröken blickar överlägset över sina grannsystrar, de behagsjuka vid Kattegat och Sundet.

Vyn är så storartad och fängslande att vi inte gärna vill lämna den. Därför begiver vi oss upp på åsens rygg i hopp att åter få se utsikten mer storartad. Men vi har narrat oss själva. Här är en så ymnig vegetation att knappt ett titthål kan hittas mellan löfverket. Vi går ned igen, men försiktigt för att inte snubbla på näsan. Utefter den branta åssluttningen går tre parallella vägar, extra fina promenader för Båstadborna och deras sommargäster. Från den nedersta tar vi också en vy - uppåt. Men den ha vi så svårt att beskriva. Språket har så få ord för att måla just det vackraste. Dock kan vi säga att om någon har ett ljuvligt minne av soliga sommarmorgontimmar i blandskog med kuperad mark, där allt tycks glimma av guld och svälla av livslust i solvärmén, så ska detta minne vakna när han blickar upp mot åsen från dess ansade gångar. Och hur romantiskt måste det inte vara att här vandra still månda kvällar sommartid – även för dem som inte är förälskade!

Vid parkens rand börjar Pershögs nätta anläggningar: en vacker plan för de croquetspelande badgästerna, gräsmattor med blomsterrabatter och smakfullt ordnade planteringar, grottor, dansbana, försäljningsstånd m. m. Det är källarmästaren på Pershög, hr Ludvig Schweitz, en man med en överflödig energisk vilja och ett både praktiskt och estetiskt sinne, som förstått att ge det nätta utvärdshuset ett prydligt »omgivning». Och han har gjort mycket mer på den korta tiden av omkring 4 år som han innehaft utskänkningsrättigheterna i Båstad. Han har tagit hand om själva badbyggnaden, det som väl är Båstads egentliga uppkomst och försörjning i våra dagar. Två nya kallbadhus har han uppbyggt, liksom ett varmbadhus och just nu en paviljong för brunnsdrickning och lite mera. Brister finnas ju i dessa badhus - men de finnas ju i alla, bara fördrande patienter där sett sig omkring -, de är ganska små och primitiva och är ännu tillräckliga. Ty till Båstad reser mest folk som önskar vila och ett stilla landtligt badliv för billigt pris. Badlifvet är inte systematiskt ordnat, man rår sig själv.

I närheten av varmbadhuset och utefter stranden har hr Schweitz gjort sitt vackraste arbete. Bara en smal sträcka sandig mark alldeles invid sjön visar hur det såg ut innan han började sina försköningsarbeten. Nu ser man på ett vidsträckt område vackra planteringar, ansade gångar och bersåer. Med tiden borde denna plats bli mycket besökt av badgästerna. Badsällskapet kan nu här samlas en stund på dagen och under promenader och maklig vila på sofforna höra messingssextetten – alldeles som vid de större badorterna.

Vyerna från Pershög och järnvägsstationen och anläggningarna här och vid sjön är således det som Båstad har verkligen imponerande vackert och småtäckt. Och detta faller också var och en besökande genast i ögonen. Men även själva den lilla köpingen har ett och annat som kan fänga ögat. Vi går den nedre gatan framåt, i östlig riktning. Hallandsåsen stiger blå och tung upp vid dess slut. Gatan går i slingringar. De små husen tätar sig så tätt intill varandra som vore de rädda att släppa en katt mellan sina gavlar. Ett och annat ligger dock tillbakadragit under skuggan av ett lummigt träd. Somliga är helt rödbrun, andra svarta med vita fönsterposter och en vit spiselmur mot gatan; andra åter vita med svarta streck. Ett har en gavel övertäckt med murgröna. Bakom ett annat sipprar vattnet ur en liten bäck som går ut efter ett gärde, idylliskt ned i rännstenen. Skomakare, garfvare och handskmakare tillkännager med rikliga skyltar att hantverkarna utgör kärnan i befolkningen. Allt är så smått, så inskränkt. Somliga hus håller måhända inte mer än åtta alnar i längd, och kvaft under tak tycks de ha det i somliga stugor.

Vid övre gatan däremot frodas köpingens arkitektur, och några större handelsbutiker här och vid torget vittnar om att den moderna tidens fordringar på lyx- och bekvämlighetsartiklar gjort sig gällande även i detta lilla samhälle.

Vid torget har Båstad sina största arkitektoniska märkvärdigheter: det stora, vackra folkskolhuset och kyrkan. Den senare är högst sevärd. Man förundrar sig över att i denna lilla köping finna något så rart som ett tempel i äkta gotisk stil. Det är rymligt och välbehållet – efter en under senare tider vidtagen reparation. Dess spetsbågsstil, tre skepp, kor och koromgång, vapenhus och fyrkantig torn – allt detta talar om en hög ålder. Det ska också vara byggt i mitten av 1400-talet.

Det var på den tiden Båstad var ett stort och rikt samhälle. Nu är det litet och fattigt, men, som vi ha sett, likväl ägare av saker som gör det avundsvärdt.