15 januari 1889

Store-Johannes för 30 år sedan. (Ur Engelholms Tidning). Då det i dagarne så mycket talats och skrifvits om "Storingarne" i Bjäre härad, kan det möjligen intressera tidningens läsare att få höra något om "Store-Johannes", fader till den dräpte Andreas Johansson, förflutna lif. Under sommaren 1858 uppehöll sig undertecknad vid Båstads badinrättning. Båstad var den tiden en lifigt besökt badort, folk strömmade dit från alla trakter och till en del var orsaken härtill den raske och angenäme affärsmannen J. R. Tiljander som helt och hållet styrde samhället och gjorde betydliga uppoffringar för badgästernas trefnad. Store-Johannes, hvars rätta namn är Johannes Johansson, var ifrågavarande sommar anställd som pumpare vid varmbadhuset. Han var då omkring 25 år gammal, stor och stark och med ett ganska fördelaktigt utseende. Förut hade varit anställda 2 pumpare, men han skötte göromålen ensam, tack vare sin kolossala styrka. En morgon vid 2-tiden, i sjelfva daggryningen, kom undertecknad jemte en stor skara ungdom från en af de då mycket besökta Båstadsbalerna i Pershög. På väg ned till köpingen eller, som den då benämdes, stadsfläcken, blefvo vi samtlige öfverfalla med stenkastning från en i närheten befintlig rågåker med påföljd att en dam träffades så att hon afsvimmade och 2 herrar sårades. Springande begaf sig den manliga delen af sällskapet åt det håll hvarifrån stenarne kommo för att taga reda på fridstörarne. Hunna in i rågåkern upprusade åtskilliga karlar och togo till flykten, utom en som stannade qvar och med stoiskt lugn inväntade oss, hållande en sten i den upplyftade handen. Expeditionskronofogden, sedermera landskamrer Anders Anderberg i Hernösand, som frst kom fram, slog hastigt till den höjda armen så att stenen föll till marken. Nu upptäckte vi att det var badinrättningens pumpare Store-Johannes och å hans syndiga lekamen haglade nu käpprapp så att det hvem i knutarne och har han sannolikt aldrig sedermera varit utsatt för en dylik afbasning. Det oaktadt infann han sig frampå dagen vid sina göromål, fastän med regnbågens färger i ansigtet. Sedermera höll han sig i skinnet åtminstone den sommaren utan att ofreda någon. På hösten samma år kom jag af en händelse att besöka Laholms marknad. Vid ett tillfälle på eftermiddagen riktades min uppmärksamhet på en större folkhop å torget. Nyfikenheten lockade mig dit och jag upptäckte då Store-Johannes, stående med ryggen uppåt handlanden Winbergs vägg, i vild batalj med så många som kunde komma när honom. Sedan detta pågått en lång stund tyckte väl Store-Johannes att det blef enformigt, ty han lade sig rak lång på trottoaren och började "draga timmerstockar", låtsande att han sof, under det omgifningen fortfarande piskade på honom af alla krafter. En utaf kämparne blef nu så förargad öfver detta hån att han drog upp en lång knif och tilldelade Store-Johannes ett vådligt hugg i aktern. Nu först började den liggande röra på sig och under yttrande: "Ja, nu talar ni reson – sådant duger" drog han fram en under rocken dold blypiska och använde denna så eftertryckligt att hela hopen skingrades inom några ögonblick. Derefter gick han till doktor Flygare som sydde ihop såret. Emellertid kunde han efter den betan ej åka till Båstad utan måste gå dit. Som bevis på hans styrka kan berättas att vid den tiden fanns i Båstad en badvagn, afsedd för fruntimmer och hvilken brukade dragas upp på land då storm uppstod. En dag tillstundade oväder och 4 karlar arbetade på att få vagnen upp på stranden, ehuru förgäfves, enär hjulen gräft sig ner i den mjuka sanden. Detta åsåg Store-Johannes och sedan han bedt karlarne upphöra med sitt fåfänga arbete gick han ut i vattnet och drog ensam den tunga pjesen på det torra. Bjärebefolkningen är visserligen känd för att inte vara lättskrämd och troligen hade Store-Johannes och hans söner - hvilka sednare tyckas fullkomligt gått i faderns fotspår - ej varit hälften så fruktade som nu varit fallet, derest de ej städse begagnat ett lömskt och bakslugt sätt att gå till väga vid alla sina våldsbragder Polidor.

Store-Johannes för 30 år sedan. (Ur Engelholms Tidning).

Då det i dagarna så mycket talats och skrivits om "Storingarne" i Bjäre härad, kan det möjligen intressera tidningens läsare att få höra något om "Store-Johannes", far till den dräpte Andreas Johansson, förflutet liv.

Under sommaren 1858 uppehöll sig undertecknad vid Båstads badinrättning. Båstad var den tiden en livligt besökt badort. Folk strömmade dit från alla trakter, och till en del var orsaken härtill den rask och angenäm affärsmannen J. R. Tiljander, som helt och hållet styrde samhället och gjorde betydliga uppoffringar för badgästernas trefnad.

Store-Johannes, vars rätta namn är Johannes Johansson, var ifrågavarande sommar anställd som pumpare vid varmbadhuset. Han var då omkring 25 år gammal, stor och stark och med ett ganska fördelaktigt utseende. Förut hade varit anställda två pumpare, men han skötde göromålen ensam, tack vare sin kolossala styrka. En morgon vid två-tiden, i själva daggryningen, kom undertecknad tillsammans med en stor skara ungdom från en av de då mycket besökta Båstadsbalerna i Pershög. På väg ned till köpingen, eller som den då benämndes, stadsfläcken, blev vi samtliga överfallade med stenkastning från en i närheten befintlig rågåker, med påföljd att en dam träffades så att hon avsvimmade och två herrar sårades. Springande begav sig den manliga delen av sällskapet åt det håll varifrån stenarna kom för att ta reda på fridstörarna. Hunna in i rågåkern upprustade åtskilliga karlar och togo till flykten, utom en som stannade kvar och med stoiskt lugn invantade oss, hållande en sten i den upplyftade handen. Expeditionskronofogden, sedermera landskamrer Anders Anderberg i Hernösand, som först kom fram, slog hastigt till den höjda armen så att stenen föll till marken. Nu upptäckte vi att det var badinrättningens pumpare Store-Johannes, och på hans syndiga lekamen haglade nu käpprapp så att det hvem i knutarna, och har han sannolikt aldrig sedermera varit utsatt för en dylik afbasning. Det oaktat infann han sig frampå dagen vid sina göromål, fastän med regnbågens färger i ansiktet. Sedermera höll han sig i skinnet åtminstone den sommaren utan att ofreda någon.

På hösten samma år kom jag av en händelse att besöka Laholms marknad. Vid ett tillfälle på eftermiddagen riktades min uppmärksamhet på en större folkhop på torget. Nyfikenheten lockade mig dit och jag upptäckte då Store-Johannes, stående med ryggen uppåt handlanden Winbergs vägg, i vild batalj med så många som kunde komma nära honom. Sedan detta pågått en lång stund tyckte väl Store-Johannes att det blev enformigt, ty han lade sig rak lång på trottoaren och började "dra timmerstockar", låtsandes att han sof, under det omgivningen fortfarande piskade på honom av alla krafter. En av kämparna blev nu så förargad över detta hån att han drog upp en lång kniv och tilldelade Store-Johannes ett vådligt hugg i aktern. Nu först började den liggande röra på sig och under yttrandet: "Ja, nu talar ni reson – sådant duger" drog han fram en under rocken dold blypiska och använde denna så eftertryckligt att hela hopen skingrades inom några ögonblick. Därefter gick han till doktor Flygare som sydde ihop såret. Emellertid kunde han efter den beatan ej åka till Båstad utan måste gå dit.

Som bevis på hans styrka kan berättas att vid den tiden fanns i Båstad en badvagn, avsedd för fruntimmer, och vilken brukade dragas upp på land då storm uppstod. En dag tillstundade oväder och fyra karlar arbetade på att få vagnen upp på stranden, ehuru förgäves, emedan hjulen gräft sig ner i den mjuka sanden. Detta åsåg Store-Johannes, och sedan han bedt karlarna upphöra med sitt fåfänga arbete gick han ut i vattnet och drog ensam den tunga pjesen på det torra.

Bjärebefolkningen är visserligen känd för att inte vara lättskrämd, och troligen hade Store-Johannes och hans söner – vilka sedermera tyckas fullkomligt gått i faderns fotspår – ej varit hälften så fruktade som nu varit fallet, derest de ej städse begagnat ett lömskt och bakslugt sätt att gå till väga vid alla sina våldsbragder.

Polidor.