1 juni 1889

En sorgehögtidlig likbegängelse begicks i Båstad i tisdags, då stoftet efter källarmästare Ludvig Schveitz maka Hilma Josefina Schveitz invigdes till den sista hvilan, skrifves det från Båstad till Hoganäs Tidning. Och då den, menskligt att döma, så allt för tidigt bortkallade egde många anhöriga och vänner i orten, tillåta vi oss återgifva följande: Klockan strax före 4 började den lilla köpingens invånareantal satta sig i rörelse, alla styrande sina steg mot kyrkan - der sorgeakten skulle för rättas - och klockan 4 precis, skickade det urgamla kyrktornets klockor sina vemodsfulla klagoljud ut i vida rymden, tillkännagifvande att stunden för den aflidnas färd till sitt sista hvilorum var inne. En procession uppgående till öfver 100 personer skred sakta hän från sorgehuset mot kyrkan, der den under en helig tystnad, vid orgelns brusande toner och ett välluktande doft som spred sig från en massa blommor och grönt hvarmed kyrkan var smyckad, gjorde sitt inträde. Sorgeakten förrättades af herr kyrkoherde Grevell. Som en hvar Båstadsbo antagligen känner, afreste fru Schveitz för omkring 3:ne månader sedan till Köpenhamn för att hos dervarande berömde läkare söka hjelp för ett hastigt uppkommet ondt hvilket medelst en operation skulle enl. deras utsago kunnat ha aflägsnats. Fru Schveitz tillständ försvårades emellertid allt mer och mer och någon operation kunde till följd af detta icke företagas. Lidandet skulle snart nå sitt slut, och en dag kommer det ett bref till hr Schveitz att hans makas tillstånd var hopplöst och att, om han än en gång ville se henne vid lif, han borde infinna sig; - herr Schveitz reste och kom just i lagom tid för att få emottaga sin älskade hustrus sista farväl samt hennes sista hälsning till sina kära små, äktenskapet har varit välsignadt med 4 barn - deraf är ett gånget sin mor i förväg, dem som utgjort hela hennes lifs lycka, glädje och stolthet! En bön till honom som leder menniskans öden för de små, till maken och fadren om att blifva de moderlösas goda skydd, vaka öfver deras uppväxt och vård, för öfver hennes läppar och det varma modershjertat hade upphört att slå. Fru Schveitz, som varit en god maka och moder, var vid sitt frånfalle blott 35 år, således i sin bästa ålder. Ingen dödlig skulle ha trott, ej heller förmått den annars så friska och kraftigt bygda qvinnan att sjelt tro det då hon tog afsked af sitt hem och sina barn för att resa till Köpenhamn och söka bot för det onda som då både af henne sjelf och andra troddes vara alldeles ofarligt eller åtminstone icke af någon dödsbringande beskaffenhet. - Döden lurar ständigt på oss dödliga - man vet ej när och hvar.

En sorgehögtidlig likbegängelse ägde rum i Båstad i tisdags, då stoftet efter källarmästare Ludvig Schveitz maka Hilma Josefina Schveitz invigdes till den sista hvilan, enligt uppgift från Båstad till Hoganäs Tidning. Då den, menskligt att döma, så alltför tidigt bortkallade ägde många anhöriga och vänner i orten, återger vi följande:

Strax före klockan 4 började köpingens invånare sätta sig i rörelse, alla styrande sina steg mot kyrkan — där sorgeakten skulle företas — och klockan 4 precis skickade det urgamla kyrktornets klockor sina vemodsfulla klagoljud ut i vida rymden, tillkännagifvande att stunden för den avlidnas färd till sitt sista hvilorum var inne.

En procession uppgående till över 100 personer skred sakta från sorgehuset mot kyrkan, där den under en helig tystnad, vid orgelns brusande toner och en välluktande doft som spred sig från en massa blommor och grönt varmed kyrkan var smyckad, gjorde sitt inträde.

Sorgeakten förättades av herr kyrkoherde Grevell. Som en var Båstadsbo antagligen känner, reste fru Schveitz för omkring tre månader sedan till Köpenhamn för att hos där värande berömd läkare söka hjälp för ett hastigt uppkommet ondt som medelst en operation enligt deras utsago kunnat ha avlägsnats. Fru Schveitz tillstånd försvårades emellertid allt mer och mer och någon operation kunde till följd av detta inte företagas. Lidandet skulle snart nå sitt slut, och en dag kommer ett brev till hr Schveitz att hans makas tillstånd var hopplöst och att, om han än en gång ville se henne vid liv, han borde infinna sig — herr Schveitz reste och kom just i lagom tid för att få emottaga sin älskade hustrus sista farväl samt hennes sista hälsning till sina kära små. Äktenskapet har varit välsignadt med fyra barn — varav ett gånget sin mor i förväg — dem som utgjort hela hennes livs lycka, glädje och stolthet!

En bön till honom som leder människans öden för de små, till maken och fadern om att bli de moderlösas goda skydd, vaka över deras uppväxt och vård, för över hennes läppar och det varma modershjärtat hade upphört att slå.

Fru Schveitz, som varit en god maka och moder, var vid sitt frånfälle blott 35 år, således i sin bästa ålder. Ingen dödlig skulle ha trott, ej heller förmått den annars så friska och kraftigt byggda kvinnan att själv tro det då hon tog afsked av sitt hem och sina barn för att resa till Köpenhamn och söka bot för det onda som då både av henne själv och andra troddes vara alldeles ofarligt eller åtminstone inte av någon dödsbrinnande beskaffenhet. — Döden lurar ständigt på oss dödliga — man vet inte när och var.