4 september 1889

Halmstads roddklubb påäfventyr. Vädret var så varmt och soligt, vattnet så lugnt och spegelklart i söndags morgse vid 10-tiden, när fem af Halmstads roddklubbs medlemmar, klädda i sin något paradisiska uniform, med friska tag förde sin kapproddsbåt "Wirström" ut efter strömmen. "Hvarthän ... hvarthän", ljöd frågan. - "Till Laholm. Vädret är förträffligt, just lämpligt för en längre tur." I ungdomligt, klandervärdt öfverdåd eller rent af lättsinne hade våra unge sportsmän antag-ligen glömt, att deras farkost ej alls var lämplig för dylika turer i öppen sjö och att de sjelfve - ännu åtminstone - voro långt ifrån kompetenta att manövrera densamma under kinkigare főrhållanden. Och glömt hade man antagligen äfven, att den dyrbara farkosten icke tillhörde de fem roddarne allenast, utan var en klubbens gemensamma tillhörighet, anskaffad genom flere personers välvillighet, och att den icke finge äfventyras på dylika vågstycken. Följden vardt också ett äfventyr, som man nu, sedan det väl är öfverståndet, kan skratta åt och finna tragikomiskt, men som kunde ha fatt en uteslutande tragisk upplösning. Och så bar det af till Laholm. Nej, icke dit. Farkosten gled så hastigt framåt för de hurtiga årtagen, att man redan var ett godt stycke förbi Lagans mynning, när man af en förbipasserande sjöfarande fick veta, att vägen till Båstad icke var längre än till Laholm. - Till Båstad då! Och lyckan stod bi. Hafvet var ännu spegelklart, och efter tre timmars rodd låg"Wirström" vid Båstads hamnbrygga, hvarpå hrr roddare hvilade ut efter strapatserna ochintogo middag å Pershög. Allt hade sålunda hittills gått bra. Men på eftermiddagen förändrades sceneriet på sjön och roddarnes stämning. De lade ut från Båstad kl. 4, men kommo efter tre timmars arbete icke längre an till det nära Skottorps station belägna Skummeslöf. Vinden hade varit motig och båten fylts med vatten, så att de upprepade gånger hade måst begifva sig i land och tömma den; det blef mörkt, och de vågade ej fortsätta den farliga färden. Hos en kustroddare fingo de, genomblöta och frysande, herberge för natten. Men följande dag skulle bli resans dystraste, full af vedervärdigheter, en verklig dårskapens hämnarinna. Redan kl. 5 på morgonen sköto roddarne ut sin bräckliga farkost i hopp att hinna Halmstad fram på förmiddagen. Men någon rodd blef ej af. Efter fåfänga försök att få båten utom bränningarne måste de än draga den utefter land än bära den. Vid middagstiden kommo de till Lagans mynning och rodde nu in till Laholm, der de stärkte sig med middag. De trodde sig derefter innan aftonen skola uppnå Halmstad, men råkade nu ut för det äfventyret, att båten kantrade omkring 600 meter från land. Förande båten mellan sig, lyckades de simmande rädda sig i land vid Tönnersa, der de hos landtbrukaren Johannes Larsson blefvo gästfritt mottagna och der man med värme och välfägnad sökte vederkvicka de skeppsbrutne roddarne. Så riskabel färden än hittills varit, beslöto desse, oaktadt hr Larsson erbjöd sig att skjutsa dem hem, att följande morgon söka ro till Halmstad. Och morgonen medförde gynsamt väder. Kl. 9,15 f. m. gled "Virström" fram under Österbro. Klubbens äfventyr har ett par dagars tid varit dagens samtalsämne i staden, och många sinnen hafva försatts i oro för de unge våghalsarnes skull, då man trodde dem ha omkommit. Emellertid har deras obetänksamhet blifvit hårdt straffad genom de strapatser de måst utstå. Efter hvad de sjelfva försäkra, vilja de också icke för något pris i verlden göra sin farliga resa om igen.

Halmstads roddklubb på äventyr.

Vädret var så varmt och soligt, vattnet så lugnt och spegelklart på söndagsmorgonen vid tidig morgontimme, när fem medlemmar från Halmstads roddklubb, klädda i sin något paradisisk uniform, med friska tag förde sin kapproddsbåt "Wirström" ut efter strömmen.

"Vart då ... vart då", ljöd frågan. - "Till Laholm. Vädret är utmärkt, precis lämpligt för en längre tur."

I ungdomligt, klandervärt övermod eller rent av lättsinne hade våra unga sportsmän antagligen glömt, att deras båt inte alls var lämplig för sådana turer i öppen sjö och att de själva - åtminstone än - var långt ifrån kompetenta att manövrera densamma under svårare förhållanden. Och man hade antagligen även glömt, att den dyrbara båten inte tillhörde de fem roddarna enbart, utan var klubbens gemensamma egendom, skaffad genom flera personers välvillighet, och att den inte fick äventyras på sådana vågstycken. Följden blev också ett äventyr, som man nu, sedan det väl är överståndet, kan skratta åt och finna tragikomiskt, men som kunde ha fått en rent tragisk upplösning.

Och så bar det av till Laholm. Nej, inte dit. Båten gled så fort framåt för de snabba årtagen, att man redan var ett gott stycke förbi Lagans mynning, när man av en förbipasserande sjöfarare fick veta, att vägen till Båstad inte var längre än till Laholm.

- Till Båstad då!

Och lyckan stod bi. Havet var ännu spegelklart, och efter tre timmars rodd låg "Wirström" vid Båstads hamnbrygga, varpå herrarna roddare vilade ut efter ansträngningarna och intog middag på Pershög.

Allt hade således hittills gått bra. Men på eftermiddagen förändrades scenariot på sjön och roddrarnas humör. De lade ut från Båstad kl. 4, men kom efter tre timmars arbete inte längre än till det nära Skottorps station belägna Skummeslöf. Vinden hade varit motig och båten fyllds med vatten, så att de upprepade gånger hade måst gå i land och tömma den; det blev mörkt, och de vågade inte fortsätta den farliga färden. Hos en kustroddare fick de, genomblöta och frysande, härberge för natten.

Men följande dag skulle bli resans mörkaste, full av motgångar, en verklig dumhets hämnarinna.

Redan kl. 5 på morgonen skjöt roddarna ut sin bräcklig båt i hopp att nå Halmstad på förmiddagen. Men någon rodd blev det inte av. Efter förspillda försök att få båten utom bränningarna måste de dels dra den längs stranden dels bära den. Vid middagstiden kom de till Lagans mynning och rodde nu in till Laholm, där de stärkte sig med middag. De trodde sig därefter innan aftonen nå Halmstad, men råkade nu ut för det äventyret, att båten kantrade omkring 600 meter från land. Med båten mellan sig lyckades de simande rädda sig i land vid Tönnersa, där de hos landtbrukaren Johannes Larsson blev gästfritt mottagna och där man med värme och väl försörjning sökte återhämta de skeppsbrutna roddarna.

Så riskabel färden än hittills varit, beslöto dessa, trots att hr Larsson erbjöd sig att köra dem hem, att följande morgon söka ro till Halmstad. Och morgonen medförde gynnsamt väder. Kl. 9,15 f.m. gled "Wirström" fram under Österbro.

Klubbens äventyr har ett par dagars tid varit dagens samtalsämne i staden, och många sinnen ha försatts i oro för de unga våghalsarnas skull, då man trodde dem ha omkommit. Emellertid har deras obetänksamhet blivit hårt straffad genom de ansträngningar de måst utstå. Efter vad de själva försäkrar, vilja de också inte för något pris i världen göra sin farliga resa om igen.