8 oktober 1862

Undertecknad är från och med denna dag bosatt i Båstad. N. F. Zoll.

Nekrolog. Akademidocenten mag. H. B. Olander, som nyligen aflidit, war son af en handlande med samma namn, som under de första decennierna af detta seklet i Båstad, der han war bofatt, gjorde ganfta betydliga affärer och åtnjöt ett stort anseende både för redbarhet och duglighet. Han beredde åt fina barn en god uppfostran och särskildt åt den nu aflidne sonen, som under flera år åtnjöt en sorgfällig underwisning i hemmet och derefter inackorderades hos en sekreterare Granström i Engelholm, som i den tiden ansågs som en utmärkt pedagog, derom ännu flera lefwande elever bära wittnesbörd. Wid 16 års ålder blef Olander student och promoverades wid 21 års ålder till filosofiemagister i Lund jemte ännu Iefwande teologiedoktorerna Elfström och Kahl samt prof. Brunius m. fl. Olander erhöll högsta betyget i flera ämnen, speciminerade för docentur i latinet och utnämndes till docent i romersk wältalighet och litteratur 1817, efter att dertill hafwa blifwit i de amplaste ordalag föreslagen af den lärde professorn doktor Joh. Lundblad. Elias Lidfors och Ach. Kahl woro då, den förre adjunkt och den sednare docens i samma ämne. Det war en ära att anses wärdig intaga en lärareplats wid sidan af sådana män. Han aflade embetsed som akad. Docens samma dag som nuwarande erkebiskopen Henrik Reuterdabl, och der fanns då icke några delade meningar om, hwilfendera af dessa som war den utmärktaste, eller hwilken af dem som efter all sannolikhet skulle mest genom underwisning gagna den akademista ungdomen och bidraga att höja universitetets anseende. I flera år lemnade Olander privat underwisning åt de studerande, och den, som tecknar dessa orden, hörde sjelf wid en föreläsning 1825, huru professor Elias Lidfors beklagade den stora förluft universitetet gjort genom Olanders redan då inträffade sjuklighet. Wid samma tillfälle hänwisade också Lidfors kolleganterna till begagnande af den disputation, Olander 1817 utgifwit som specimen för docenturen och hwilken afhandling belyste och förklarade ett af de kapitel i «De Oratore» (Ciceros skrift om Talaren), hwilket anses som en stötesten för alla öfwersättare af denna bok. Efter den tiden tjenstgjorde Olander ej mer som docens, men wistades en och annan termin wid akademien och biträdde med privatunderwisning. Afsked från docentbefattningen hwarken sökte eller erhöll han. Man kändes i Lund icke wid honom på annat sätt, än att då 1848 det i en tidning uppgafs, att han befann sig i fattigdom och betryck, sammanslöt en del af akademistaten en summa af 38 rdr b:to till understöd åt honom. Sedan den tiden har han warit frikallad från näringsomsorger och bekymmer. Emellanåt led han ända sen 1823 af en swår sinnessjukdom, förenad med föreställninger om en stor förföljelse. Denna föreställning wek sällan från honom utom wid de stunder, då han war upptagen af barnunderwisning. För honom woro de wälartade barnen detsamma som Davidsharpan för Saul, för hwilfen den onde anden wek undan. - Frid åt den hädangångnes stoft! Wälsignelse öfwer dem, som älskat och wårdat den olycklige i hans lifs afton!

Undertecknad är från och med denna dag bosatt i Båstad. N. F. Zoll.

Nekrolog. Akademidocenten mag. H. B. Olander, som nyligen avled, var son till en handlande med samma namn, som under de första decennierna av detta århundrade i Båstad, där han var bosatt, gjorde ganska betydande affärer och åtnjöt ett stort anseende både för redlighet och dugglighet. Han beredd åt sina barn en god uppfostran och särskilt åt den nu avlidne sonen, som under flera år åtnjöt en noggrann undervisning i hemmet och därefter inackorderades hos en sekreterare Granström i Engelholm, som i den tiden ansågs som en utmärkt pedagog, varom ännu flera levande elever bär vittnesbörds. Vid 16 års ålder blev Olander student och promoverades vid 21 års ålder till filosofiemagister i Lund tillsammans med ännu levande teologiedoktorerna Elfström och Kahl samt prof. Brunius m. fl. Olander erhöll högsta betyget i flera ämnen, specifierad för docentur i latinet och utnämndes till docent i romersk vältalighet och litteratur 1817, efter att därför ha blivit föreslagen i de ämplaste ordalag av den lärd professorn doktor Joh. Lundblad. Elias Lidfors och Ach. Kahl voro då, den förre adjunkt och den senare docent i samma ämne. Det var en ära att anses värd att intar en lärareplats vid sidan av sådana män. Han avlade embetsed som akad. docent samma dag som nuvarande erkebiskopen Henrik Reuterdahl, och det fanns då inte några delade meningar om, vilkendera av dessa som var den utmärkuaste, eller vilken av dem som efter all sannolikhet skulle mest genom undervisning gagna den akademiska ungdomen och bidra att höja universitetets anseende. Under flera år lämnade Olander privat undervisning åt de studerande, och den, som skriver dessa ord, hörde själv vid en föreläsning 1825, hur professor Elias Lidfors beklagade den stora förlusten universitet gjort genom Olanders redan då inträffade sjuklighet. Vid samma tillfälle hänvisade också Lidfors kollegerna till användning av den disputation Olander 1817 utgav som specimen för docenturen och vilken avhandling belyst och förklarade ett av kapitlen i «De Oratore» (Ciceros skrift om Talaren), vilket anses som en stötesten för alla översättare av denna bok. Efter den tiden tjänstgjorde Olander ej mer som docent, men vistades en och annan termin vid akademien och biträdde med privatundervisning. Avsked från docentbefattningen varken sökte eller erhöll han. Man kände i Lund inte vid honom på något annat sätt, än att då 1848 det i en tidning uppgavs, att han befann sig i fattigdom och betryck, sammanslöt en del av akademistaten en summa av 38 rdr b:to till understöd åt honom. Sedan den tiden har han varit frigallad från näringsomsorger och bekymmer. Emellanåt led han ända sen 1823 av en svår sinnessjukdom, förenad med föreställningar om en stor förföljelse. Denna föreställning vek sällan från honom utom vid de stunder, då han var upptagen av barnundervisning. För honom voro de välartade barnen detsamma som Davidsharpan för Saul, för vilken den onde anden vek undan. - Frid åt den hädangångnes stoft! Välsignelse över dem, som älskat och vårduat den olycklige i hans livs afton!