4 oktober 1890

Hallandsås ochvattenfallen Enligt min erfarenhet, - och det är väl få, som hafva rest mera till fots i Norge,Sverige, Schweiz, Frankrike, Italien, Österrike, Skottland o. s. v. än jag, - är Sverige det härligaste land att resa i; man ligger godt, kör godt, spisar godt, träffar höfligt, älskvärdt och vänligt folk, som äro till hälften landsmän, öfverallt. Dertill kommer, att Sverige som jag dock blott känner till upp i Dalarne, rymmer alla Europas naturskönheter, kanske i något förminskad måttstock, men dock i mycket tilltalande form. Jag vågar ändock påstå, hvilket måhända torde synas något dristigt,att det till och med i de ofvan nämda länderna finnas få punkter, som i idyliskt och storslaget hänseende kuuna mäta sig med följande tre, som alla kunna besökas hvar för sig på 1 á 2 dagar från Köpenhamn, nemligen 1) trakten omkring Grefvie (på toppen af Hallandsås) och Båstads stationer, 2) trakten kring Laholm och de 6 vattenfallen vid Laholm och Ysby och närmaste omgifningar, 3) Halmstad med omgifningar, speceielt jernvägsturer uppåt Halmstad - Bolmen - Vislanda - Karlshamn-linien. I dag skall jag blott sysselsätte mig med Grevie-, Båstad-, Laholm- och Kassefors-partierna, hvarvid jag hoppas att gifva en åskådlig bild af hvilka sällsynta naturskönheter man på 1½ dags tur pr., vagn eller bicycle kan bese. Egendomliga för alla tre routerna äro de täcka hafsbugterna, den yppiga naturen och de vidsträckta utsigterna. Hallandsås är blott något öfver 700 fot hög, men naturen och vyerna hafva närmast likhet med partierna sydvest om Bodensjön, och så har man ändå hafvet och de sällsamt sköna slätterna kring Halmstad och särskildt Kullaberg. Jag står för öfrigt icke ensam i mitt domslut; jag har tillsammans med arkitekt H. besökt både Italien och Hallandsås och finner, att utsigten från några punkter litet ofvanför Grefvie station bortemot Kullen - när man frånräknar himlens färg – starkt liknar den berömda utsigten från Neapel öfver mot Sorrenthahalfön, med hvilken Kullen, sedd norrifrån i solskensbelysning, har en slående likhet; så har man ändå Halmstadsbugten på köpet. Från Gretvie, första stationen före Båstad, och till Båstad går tåget genom den härliga SinarpsdaIen i skarpa svängningar och kröken, genom klippsprängningar, öfver små åar, förbi fabriker och ljungbeklädda eller skogbetäckta höjder med en ledning af oafbrutet 1 fot på 100, en stigning, som i Danmark blott förefinnes på Gribskovbanan. I förgrunden har man nästan hela tiden Halmstadsbugten djupt nere; omkring halfvägs vid grindvaktarestugan ligger bakom en backknut qvarnen Axelstorp (synes ej från banan), med ett litet täckt 10 fots vattenfall, som störtar ned genom en skogbeklädd fjellklyfta, som är en half fjerdingsväg lång. Man kan passera både nere vid ån och uppe öfver trädtopparne i de härligaste omgifningar; med hafvet som bakgrund och Sinarpsdalen i sin hela längd mot norr och söder. Man ser tåget ila rasslande förbi med ångande fart. Sinarpsdalen bör helst befaras med vagn eller bicycle, änskönt den liksom alla svenska hufvudvägar är temligen god för bicycletter, men ej för tricyler. För folk, som ej vilja gå circa 5 minuter från grindvaktarestugan öfver höjden till vatterfallet går der strax före nämda stuga en sidoväg från chausséen intill vattenfallet; den är längre men kan köras. Forts.

Hallandsås och vattenfallen

Enligt min erfarenhet – och det är väl få som har rest mer till fots i Norge, Sverige, Schweiz, Frankrike, Italien, Österrike, Skottland osv. än jag – är Sverige det härligaste land att resa i. Man ligger bra, åker bra, äter bra, träffar höfligt, älskvärt och vänligt folk, som är till hälften landsmän överallt. Dessutom rymmer Sverige, som jag dock bara känner till upp i Dalarna, alla Europas naturskönheter, kanske i något förminskad skala, men ändå i mycket tilltalande form. Jag vågar ändå påstå, vilket kanske kan verka något djärvt, att det även i de ovan nämnda länderna finns få platser som i idyllisk och storslagen bemärkelse kan mäta sig med följande tre, som alla kan besökas var för sig på 1–2 dagar från Köpenhamn, nämligen 1) området omkring Grefvie (på toppen av Hallandsås) och Båstads stationer, 2) området runt Laholm och de 6 vattenfallen vid Laholm och Ysby samt närmaste omgivningar, 3) Halmstad med omgivningar, särskilt järnvägsturer uppåt Halmstad–Bolmen–Vislanda–Karlshamn-linjen.

Idag ska jag bara sysselsätta mig med Grefvie-, Båstad-, Laholm- och Kassefors-partierna, varvid jag hoppas ge en åskådlig bild av vilka sällsynta naturskönheter man på 1,5 dags tur per vagn eller cykel kan besöka. Egendomligt för alla tre rutterna är de täcka hafsbugterna, den yppiga naturen och de vidsträckta utsikterna. Hallandsås är bara något över 700 fot högt, men naturen och vyerna har närmast likhet med partierna sydväst om Bodensöjön, och så har man ändå havet och de sällsynt sköna släterna omkring Halmstad och särskilt Kullaberg. Jag står övrigt inte ensam i min bedömning; jag har tillsammans med arkitekt H. besökt både Italien och Hallandsås och finner att utsikten från några punkter lite ovanför Grefvie station bortom Kullen – när man frånräknar himmelens färg – starkt liknar den berömda utsikten från Neapel över mot Sorrentahalfön, vilken Kullen, sedd norrifrån i solskensbelysning, har en slående likhet med; så har man ändå Halmstadsbugten på köpet.

Från Grefvie, första stationen före Båstad, till Båstad går tåget genom den härliga Sinarpsdalen i skarpa svängningar och kurvor, genom klippsprängningar, över små åar, förbi fabriker och ljungbeklädda eller skogbetäckta höjder med en lutning av oavbruten 1 fot på 100, en stigning som i Danmark bara finns på Gribskovbanan. I förgrunden har man nästan hela tiden Halmstadsbugten djupt nere; omkring halvvägs vid grindvaktarestugan ligger bakom en backknut kvarnen Axelstorp (synes inte från banan), med ett litet täckt 10 fots vattenfall som störtar ned genom en skogbeklädd fjällklyfta som är en halv fjärdingsväg lång. Man kan passera både nere vid ån och uppe över trädtopparna i de härligaste omgivningar; med havet som bakgrund och Sinarpsdalen i sin hela längd mot norr och söder.

Man ser tåget ila rasslande förbi med ångande fart. Sinarpsdalen bör helst färdas med vagn eller cykel, än

skont den liksom alla svenska huvudvägar är temligen god för cyklar, men inte för trecyklar. För folk som inte vilja gå cirka 5 minuter från grindvaktarestugan över höjden till vattenfallet går där strax före nämnda stuga en sidoväg från chaussén intill vattenfallet; den är längre men kan köras.

Forts.