2 december 1863

Bref från Skåne.På norra kusten af Bjäre härad, hvilket som en uddde utskjuter i Kattegat, ligger i Båstad, enligt i orten ännu gängse sägen i fordna dagar en temligen betydande stad. Men redan på 1650-talet förvandlades Båstad till "en fläck", såsom det heter i gamla handlingar, och de, som der ville utöfva handel och rörelse, fingo detta med det uttryckliga vilkor att de skulle vara borgare i Helsingborg. Detta var nu visserligen en orimlighet, men som det aldrig var så noga med tillämpningen af detta stadgande, så gick "fläcken" ändå framåt, och efter det den nya handels- och näringslagstiftningen upphäft en massa orimliga förordningar och deribland äfven den för Båstad gällande,blef detta en ganska liflig plats. Välmågan var ganska allmän i det lilla samhället och kunde icke vara annat, ty arbetsamhet och sparsamhet utmärkte flertalet af dess innevånare. Då gjorde - om vi ej missminna oss, var det i slutet på 40-talet - åtskilliga lärde i Lund den intressanta upptäckten att Båstad hade ett särdeles sundt läge, att den friska hafsvinden från Kattegat kunde muntra upp till och med en gammal bokmal och att hafsvattnet i bugten var ganska tjenligt att dermed renskölja en smutsig lekamen. Följden häraf var att den ena badgästen efter den andra fann en väg till derma afsides vrå af verlden och som åtskilliga företagsamma båstadsboer ville drage nytta af denna lyckliga omständlighet, så dröjde det icke länge innan man der hade alla vid en badort vanliga beqvämligheter såsom badhus, basiner o. s. v. I den vackra lustparken Pershög uppbygdes en paviljong, i hvilken hvarje söndag och stundom äfven hvardagsaftnarne hölls baler för både badande och icke badande. De första åren efter Båstads omskapning till badort var det som om båstadsboerne sjelfva varit bortblåsta under badtiden, så sällsynt var det att se någon af dem ute på gatorna. Synnerligen höllo sig fruntimren inomhus, förmodligen till stor del derföre att deras hattar och drägter voro efter ett anspråkslösare och kanske också något äldre snitt än de lysande badgästernas. Så länge båstadsboerne bibehöllo denna tillbakadragenhet förtjente de ganska bra på de från alla håll af södra Sverge tillströmmande fremlingarne, men tyvärr tog det menskliga njutningsbegäret också här ut sin rätt, och den fordna tarfligheten lemnade inom några få år rum för en ganska långt drifven lyx. Vi tillhöra långtifrån dem, som anse lyxen såsom nägot ondt; men ett oeftergifligt vilkor för att den skall vara något godt är att den icke sträckes längre än tillgångarne medgifva, och tyverr ha vi skäl att frukta för att man i Båstad som på så många andra ställen icke alltid så alldeles tog råd och lägenhet i betraktande. Snart fann man sig generad af titeln "fläck", som ännu vidhäftade samhället, och man beslöt att genom bortskaffande af denna göra mera för höjande af platsens rang än man hittills gjort genom byggande af badhus och pavilionger. Hvarföre skall Båstad vara den enda "fläcken på Sverges jord?" resonnerade man och gick så in till K. M:t med ansökan om att erhålla sjö- och stapelstads-rättigheter. I sina äregiriga drömmar hade emellertid de hederliga båstadsboerne glömt att stadsprivilegier åtföljas af skyldighet att underhålla och aflöna borgmästare och råd; och då deras uppmärksamhet fästades härpå, voro de ganska belåtna med att få behålla den gamle borgmästare, som från urminnes tider herrskat öfver "fläcken". Sjöfarande der i orten kalla nemligen nordvestvinden för "Båstads borgmästare“. Orsaken till detta underliga språkbruk är alldeles oförklarlig; möjligen har under den fordna stadsperioden någon borgmästare på domaresätet rytit som den här icke blida nordvesten. Denne herre har fört ett strängt regemente och i sitt raseri anställt svåra härjningar bland sina underhafvandes bräckliga farkoster och fiskbåtar. Någon nytta hade dock båstadsboerne af sin ansökan, i det de blefvo fria från "fläcken", hvilken upphöjdes till namn, heder och värdighet af köping. Men äfven denna lilla rangförhöjning medförde sina anspråk. Först och främst skulle "köpingen" ha en förman, och som en ann' kan vara så god som en ann', så ville man icke ha någon sämre än en, som aldraminst tagit kameralen. Sedan denna vigtiga angelägenhet lyckligen och väl blifvit ordnad, började man finna den gamla gästgifvaregården eller rättare krogen alltför simpel, och det dröjde icke länge innan företagsam man hade byggt och inredt ett komfortabelt hotel "Skagen", hvilket icke skäms för sig, utan tvertom ganska väl uthärdar jemförelse med liknande etablissementer på andra badorter. Som man vet af erfarenheten äro plötsliga öfvergångar ej sällan förenade med kriser, och det är derföre icke att undra öfver att en stor del af båstadsboerna hade svårt för att sätta sig in i de förändrade förhållanden, som blifvit en följd af fläckens omskapande till köping. På "Skagen“ gick det muntert till, men som icke förtjensterna ökades i jemnbredd med de tilltagande behofven, så tröto snart kassorna. I stället för att återgå till gamla den enkelheten och derigenom möjligen undgå totalt haveri, tillgrep mången vigilansen, och man och man emellan omtalades vinglerier, till hvilka man aldrig förr hört något motstycke i detta samhälle. Då för kort tid sedan en person gjorde konkurs, fann sig en annan person föranlåten att genom så kalladt tjufköp afhända sig all sin egendom för att undgå följderna af för den förre ingångna borgensförbindelser. Det värsta af allt var dock händelsen med postmästaren; en sådan skandal har man väl ännu aldrig upplefvat i Båstad. När denne, hvars namn är Hillerström, icke längre kunde uppehållavigilansen, tillgrep han de på postkontoret inlemnade rekommenderade brefven. Redan länge hade den korresponderande allmänheten klagat öfver att penningebref, som gingo genom Båstads postkontor, behöfde så lång tid för att hinna till destinationsorten; saken var nemligen den att postmästaren en längre tid etablerat ett ordentligt lånesystem, på så sätt att han tog penningarne ur de sist inlemnade brefven och inlade dem i andra, hvilkas innehåll han förut bemäktigat sig. Slutligen kunde dock bedrägeriet icke längre döljas, utan fann han sig föranlåten att taga till schappen och lärer nu vara på väg till Amerika; man vet att han passerat öfver Danmark. Man saknar icke mindre än åtta rekommenderade bref, hvilkas innehåll ännu icke är fullständigt bekant. I ett af dem vet man dock var en vexel på 1,200 pund sterling, en onekligen ganska vacker reskassa för rymmaren. Det torde vara öfverflödigt tillägga att han lemnar efter sig en stor mängd andra skulder. Besynnerligt nog påstås det att vederbörande tagit saken lugntoch ej ens telegraferat till Hamburg eller England för att möjligen gripa brottslingen, innan han går ombord till Amerika, der han naturligtvis aldrig kan ertappas. Det kunde icke gerna bli något annat slut på ett lif, tillbragdt hufvudsakligen med spel och rummel; brottet följer alltför ofta lättsinnet i spåren. Med förbrytaren har samhället icke rätt att hysa någon medömkan, men destomera måste den enskilde beklaga den arma makan, som nu med sina barn måste bära både skammen och skadan af mannens brott.

Brev från Skåne.

På norra kusten av Bjäre härad, som en udde som skjuter ut i Kattegat, ligger Båstad. Enligt en sägen som ännu går omkring i orten var det förr en ganska betydande stad. Men redan på 1650-talet förvandlades Båstad till "en fläck", som det heter i gamla handlingar, och de som där ville utöva handel och rörelse fick det på villkoret att de skulle vara borgare i Helsingborg. Det var visserligen en orimlighet, men eftersom detta stadgande aldrig tillämpades särskilt noga, gick "fläcken" ändå framåt. Efter det att den nya handels- och näringslagstiftningen upphävde en massa orimliga förordningar, även den för Båstad gällande, blev det en ganska livlig plats. Välmågan var ganska allmän i det lilla samhället och kunde inte vara annat, för arbetsamhet och sparsamhet utmärkte flertalet av dess invånare. Då gjorde — om vi inte missminner oss var det i slutet på 40-talet — olika lärde i Lund den intressanta upptäckten att Båstad hade ett särskilt sunt läge, att den friska hafsvinden från Kattegat kunde muntra upp även en gammal bokmal och att hafsvattnet i bugten var ganska lämpligt för att rensa en smutsig kropp. Följden var att en badgäst efter den andra fann vägen till denna avlägsen vrå av världen, och eftersom flera företagsamma båstadsboer ville dra nytta av denna lyckliga omständighet, dröjde det inte länge innan man där hade alla vid en badort vanliga bekvämligheter såsom badhus, basiner och så vidare. I den vackra lustparken Pershög uppbyggdes en paviljong, där varje söndag och ibland även vardagskvällar hölls baler för både badande och icke badande.

De första åren efter Båstads omvandling till badort var det som om båstadsboerna själva varit bortblåsta under badtiden, så sällsynt var det att se någon av dem ute på gatorna. Särskilt höll sig kvinnorna inomhus, förmodligen delvis för att deras hattar och kläder var efter ett mindre anspråkslöst och kanske något äldre snitt än de glänstande badgästernas. Så länge båstadsboerna bibehöll denna tillbakadragenhet tjänade de ganska bra på de från alla håll av södra Sverige tillströmande främlingarna, men tyvärr tog det mänskliga njutningsbegäret också här ut sin rätt, och den gamla enkelheten lemnade inom några få år rum för en ganska långt driven lyx. Vi tillhör långtifrån dem som anser lyxen som något ont; men ett oeftergivligt villkor för att den ska vara något gott är att den inte sträcks längre än tillgångarna medger, och tyvärr har vi skäl att frukta att man i Båstad som på så många andra ställen inte alltid tog råd och möjligheter i betraktande.

Snart fann man sig generad av titeln "fläck", som ännu vidhäftade samhället, och man beslöt att genom att avskaffa denna göra mer för att höja platsens rang än man gjort genom att bygga badhus och paviljonger. Varför ska Båstad vara den enda "fläcken på Sveriges jord?" resonerade man och gick in till K. M:t med ansökan om att erhålla sjö- och stapelstads-rättigheter. I sina äregiriga drömmar hade emellertid de hederliga båstadsboerna glömt att stadsprivilegier åtföljs av skyldighet att underhålla och avlöna borgmästare och råd; och då deras uppmärksamhet fästades härpå var de ganska nöjda med att få behålla den gamle borgmästare som från urminnes tider härskade över "fläcken". Sjöfarande i orten kallar nämligen nordvestvinden för "Båstads borgmästare". Orsaken till detta märkliga språkbruk är alldeles oförklarlig; möjligen har under den förra stadsperioden någon borgmästare på domaresätet ridit som denna icke blida nordvesten. Denne herre har fört ett strikt regemente och i sitt raseri anställt svåra härjningar bland sina underordnades bräckliga fartyg och fiskebåtar.

Någon nytta hade dock båstadsboerna av sin ansökan, i det de blev fria från "fläcken", vilken upphöjdes till namn, ära och värdighet av köping. Men även denna lilla rangförhöjning medförde sina anspråk. Först och främst skulle "köpingen" ha en förman, och eftersom en kan vara lika bra som en annan, ville man inte ha någon sämre än en som åtminstone tagit kameralan. Efter det denna viktig angelägenhet lyckligt ordnats började man finna den gamla gästgifvaregården eller rättare sagt krogen alltför enkel, och det dröjde inte länge innan en företagsam man hade byggt och inrett ett komfortabelt hotell "Skagen", som inte skäms för sig utan tvärtom ganska väl kan jämföras med liknande etablissemang på andra badorter.

Som man vet av erfarenheten är plötsliga övergångar ofta förenade med kriser, och det är därför inte att undra över att en stor del av båstadsboerna hade svårt att sätta sig in i de förändrade förhållanden som blev en följd av fläckens omvandling till köping. På "Skagen" gick det muntert till, men eftersom förjänsterna inte ökades i samma takt som de växande behoven, tömdes snart kassorna. I stället för att återgå till den gamla enkelheten och därmed möjligen undvika totalt haveri, tillgrep många sig vigilans, och man omtalade varandra emellan vinglerier till vilka man aldrig förr hört något motsvarande i detta samhälle. Då för kort tid sedan en person gjorde konkurs fann sig en annan person föranlåten att genom så kallat tjuvköp avyttra all sin egendom för att undvika följderna av för den förre ingångna borgensförbindelser.

Det värsta av allt var dock händelsen med postmästaren; en sådan skandal har man väl aldrig upplevat i Båstad. När denne, vars namn är Hillerström, inte längre kunde upprätthålla vigilansen tillgrep han de på postkontoret inlemnade rekommenderade breven. Redan länge hade den motsvarande allmänheten klagat över att penningbrev som gingo genom Båstads postkontor behövde så lång tid för att hinna till destinationsorten; saken var nämligen att postmästaren under en längre tid etablerat ett ordentligt lånesystem, på så sätt att han tog pengarna ur de senast inlemnade breven och inlade dem i andra vars innehåll han tidigare bemäktigat sig. Slutligen kunde bedrägeri dock inte längre döljas, utan fann han sig föranlåten att ta till flukt och lärer nu vara på väg till Amerika; man vet att han passerat över Danmark. Man saknar inte mindre än åtta rekommenderade brev vars innehål ännu inte är fullständigt känt. I ett av dem vet man dock att det fanns en växel på 1 200 pund sterling, en visserligen ganska vacker resekassa för rymmaren. Det torde vara överflödigt att tillägga att han lämnar efter sig en stor mängd andra skulder. Märkligt nog påstås det att vederbörande tagit saken lugnt och inte ens telegraferat till Hamburg eller England för att möjligen gripa brottslingen innan han går ombord till Amerika, där han naturligtvis aldrig kan gripas.

Det kunde inte gärna bli något annat slut på ett liv tillbragt huvudsakligen med spel och rummel; brottet följer alltför ofta lättsinnigheten i spåren. Med förbrytaren har samhället inte rätt att hysa någon medsägen, men desto mer måste den enskilde beklaga den arma maken som nu med sina barn måste bära både skammen och skadan av mannens brott.