25 april 1891

För nedanstående rader bedes om plats i Eder ärade tidning. I n:r 41 af Laholms n. Tidn. omtalas en viss »fodralmakare» i Båstad, såsom hafvande gjort sig skyldig till ett visst »öfvergrepp». Det var ej utan hurm, som vi Båstadsbor läste denna för «fodralmakaren» så förklenligande notis. Låt vara, att den innehöll sanning, och endast sanning, så hafva vi dock beslutit att med dessa rader söka kasta ett förklarande ljus öfver mannens handling, hvarigenom denna måhända kan i någon mon ursäktas. Att det ej skedde af elakhet, derom äro vi öfvertygade, då vi städse hållit «fodralmakaren« för en snäll och hygglig man. Nej, han handlade så, som han gjorde, helt enkelt till följd af en vis brist på hufvudets vägnar. Han förstod ej bättre, och detta, hr redaktór, måtte väl ej vara hans skuld. Vi skulle vidare vilja framhålla, att «exemplet smittar«. «Fodralmakaren« har nemligen en nära anhörig, som hittills visat en icke alls oäfven förmåga att samla af detta jordiska på sin nästas bekostnad. Hvad är då naturligare, än att «fodralmakaren«, då han sett, att hans anhörige så väl lyckats i alla sina operationer, icke för en gång skulle försöka trampa i dennes fotspår. Men han bar sig dervid litet klumpigt åt, och - så komma vi åter till «hufvudskalleplatsen«. Utgången af detta första lärospån tro vi dock med säkerhet ha tillföljd, att han kastar sin värde slägtings principer öfver bord och blir hädanefter, som hittills, en snäll och hygglig man. Lothus Corniculatus.

För nedanstående rader bedes om plats i er ärade tidning.

I nr 41 av Laholms n. Tidn. omtalas en viss "fodralmakare" i Båstad, såsom havande gjort sig skyldig till ett visst "övergrepp". Det var inte utan sorg som vi Båstadsbor läste denna för "fodralmakaren" så förnedrande notis. Låt vara att den innehöll sanning, och endast sanning, så ha vi dock beslutit att med dessa rader söka kasta ett förklarande ljus över mannens handling, varvid denna möjligen kan i någon mån ursäktas.

Att det inte skedde av elakhet därom är vi övertygade, då vi stadigt hållit "fodralmakaren" för en snäll och hygglig man. Nej, han handlade så som han gjorde helt enkelt till följd av en viss brist på huvudets vägnar. Han förstod inte bättre, och detta, hr redaktör, måtte väl inte vara hans skuld. Vi skulle vidare vilja framhålla att "exemplet smittar". "Fodralmakaren" har nämligen en nära anhörig som hittills visat en inte alls obetydlig förmåga att samla av detta jordiska på sin närsta bekostnad. Vad är då naturligare än att "fodralmakaren", då han sett att hans anhörige så väl lyckats i alla sina operationer, inte för en gång skulle försöka trampa i dennes fotspår. Men han bar sig därvid lite klumpigt åt, och — så komma vi åter till "huvudskalleplatsen". Utgången av detta första läroexempel tro vi dock med säkerhet ha till följd att han kastar sin värde släktings principer överbord och blir härefter, som hittills, en snäll och hygglig man.

Lothus Corniculatus.