27 januari 1864

Båstads försvar mot ryssen.(Ur "Skarpskytten.) Läsaren vet, att Båstad är en liten köping vid Skelderviken på gränsen mellan Halland och Skåne. Den utgöres af två rader kojor, för det mesta bebodda af sjöfarande, hvilka under hela sommaren äro borta, då hela köpingens försvarsstyrka består af några gubbar, tjenstemän, qvinnor och barn. Men oaktadt stället är så litet och oansenligt att den, som besöker det första gången, ej stannar innan han når sjökanten, troende, hvad han under vägen dit ser, endast ett slags förstad till köpingen, är det dock ett litet beväradt ställe, så litet och oskyldigt det ligger der inklämdt mellan bergen. Sjökaptenerna hafva nemligen hemfört en och annan nickhake från något gammalt slopadt fartyg och dessa nickhakar begagnas vid högtidlidliga tillfällen, att genom dundrande, i bergen genljudande skott erinra om att Båstad äfven vet att skaffa sig gehör i verlden. Det var på sommaren en morgon under de sednaste krigsåren med Ryssland. När en af Båstads jungfrur, ty der fanns på den tiden inga mamseller, blickade utåt sjön, troligen under en bön för sin älskade, som snart skulle hemvända, fick hon se en örlogsman ute på Skelderviken. Kaptensgubbarne väcktes upp och de kände strax igen ryska flaggan. Det blef ett springande ialla hus och sjelfva köpingens förman tappade pipan ur mun, då man varsnade, att en bevarad båt närmade sig land. Fartyget kunde ej gå inom skotthåll, men båten, såsom min sagesman uppgifvit, en fyrtioåtta-huggare med en officer vid styret, såg alltför betänklig ut. Snart upplyste dock kikaren, att intet artilleri fanns å båten. Beslutet var fattadt. Stadens gamla nickor kördes uppå stranden, salutkrutet lades i gamla kryddkramarpåsar och man tog alla köpingens strykjernslod för att begagna som skrot. Pang! pang! ljöd det och en del af strykloden plaskade i sjön halfvägs frän barkassen. Ryssarne hurrade och rodde på friska tag. Båstads artilleribefälhafvare, någon af gubbarne eller någon afskedad sjöartillerist från Karlskrona, lugnade sig nu tills moskoviterna voro inom den skottvidd, som de förra skotten utvisat. Pang! pang! två skott igen och det blef ett förfärligt skrik i båten. Flera man och officerare hade blifvit träffade Nu blef det Båstadshjeltarnas tur, att höja fröjderopen. Båten vände genast om och fartyget lyftade ankar, utan att göra vidare försök att intaga det så manhaftigt försvarade Båstad. Två nickor och ett dussin strykhjernslod hade räddat köpingen. Hjeltarne för dagen hafva längesedan gått till hvila, men nickorna stå ännu qvar, Båstads tappra försvar till evig heder och andra till erinran, att med små tillgångar nog kan man värja sig mot en mäktig fiende. Men något måste finnas. Om den gamle sjökaptenen eller kanonieren, hvad det då hvar för en, som ledde försvaret, blef utnämnd till kommendant i Båstad med pension och medalj på bröstet för tapperhet i fält, nämner icke historien, men nog vardt han det förutan hållen i heder i köpingen.

Båstads försvar mot ryssen

(Ur "Skarpskytten")

Läsaren vet att Båstad är en liten köping vid Skelderviken på gränsen mellan Halland och Skåne. Den består av två rader kojor, mestadels bebodda av sjöfarande som är borta hela sommaren. Under denna tid utgörs försvarsstyrkan av några gubbar, tjänstemän, kvinnor och barn. Trots att platsen är så liten och obetydlig att en förbipasserande första gången inte stannar förrän vid stranden, troende att det han ser är bara en förstad, är det dock ett väl bevakad ställe — litet och oskyldigt som det ligger inkilat mellan bergen. Sjökaptener har nämligen hemfört en och annan nickhake från något gammalt slopat fartyg, och dessa nickhaker används vid högtidliga tillfällen för att genom dunderande skott — som genljuder i bergen — påminna världen om att Båstad kan skaffa sig gehör.

Det var på sommaren en morgon under de senare krigsåren med Ryssland. När en av Båstads jungfrur — det fanns på den tiden inga mamseller — blickade ut över sjön, troligen under en bön för sin älskade som snart skulle återvända, såg hon en örlogsman ute på Skelderviken. Kaptengubbarna väcktes upp och kände strax igen ryska flaggan. Det blev ett springande i alla hus, och själva köpingens förman tappade pipan ur munnen när man varsnade att en bevapnad båt närmade sig land.

Fartyget kunde inte gå inom skotthåll, men båten — enligt min sagesmans uppgift en fyrtiåttahuggare med en officer vid styret — såg alltför betänklig ut.

Snart visade dock kikaren att båten saknade artilleri.

Beslutet var fattat. Stadens gamla nickor kördes upp på stranden, salutkrutet lades i gamla kryddkramarpåsar och man tog alla köpingens strykjärnslod för att användas som skrot.

Pang! Pang! ljöd det, och en del av strykloden plaskar i sjön halvvägs från bårkassen.

Ryssarna hurrade och rodde på friska tag.

Båstads artilleribefälhavare — någon av gubbarna eller någon avskedstad sjöartillerist från Karlskrona — lugnade sig nu tills moskviterna var inom den skottvidd som de tidigare skotten utvisat.

Pang! Pang! — två skott igen, och det blev ett förfärligt skrik i båten.

Flera män och officerare hade blivit träffade.

Nu blev det Båstadshjältarnas tur att höja fröjderopen.

Båten vände genast om och fartyget lyftade ankar, utan att göra vidare försök att intaga det så manligt försvarade Båstad. Två nickor och ett dussin strykjärnslod hade räddat köpingen.

Hjältarna för dagen har längesedan gått till vila, men nickorna står ännu kvar — Båstads tapra försvar till evig heder och andra till påminnelse om att man med små tillgångar kan värja sig mot en mäktig fiende. Men något måste finnas.

Om den gamle sjökaptenen eller kanonjören — vilket det än var för en — som ledde försvaret, blev utnämnd till kommendant i Båstad med pension och medalj på bröstet för tapperhet i fält, säger historien inte, men säkert hölls han i stor heder i köpingen.