4 juni 1891

En tripp till Båstad. Det är en rätt dryg bit väg från Sveriges mest pittoresks jernvägsstation, som jag hörde en vidterfaren resande kalla den, och ner till köpingen, hvars namn den bar, så att det icke är utan, att man på den vägen erfar det intryck, att Båstad i sin traktat med Skåne-Hallands jernväg ej kan skryta med att ha blifvit behandlad "som de mest gynnade nationer". Men den gamla historien har ju, strängt taget, knappast att göra med Båstad som badort och turistplats. Den idylliska 10, den lummiga och frodiga vegetation, hvari allt derners vid åsens fot ligger försänkt som i en drömverld, tjusar och lockar med underlig makt, så att man för totalintrycket af naturens fägring och behag glömmer små jernbanemissöden och andra förtretligheter, hvarmed lefnadsbanan stundom kan vara belagd. "Båstad åt Båstadsborna" (och Schweitz åt Schweitzarne!) tänkte herr Tiljander, då han öfvertog hela högen, både Pershög och Victoria och "Bolaget" med tillbehör och blef ensam spiritus rektor i den goda stads fläcken. Visserligen är det sannt att liksom ingen födes konstnär, är ingen heller i och af födseln källaremästare, en befattning, som bär med skäl får räknas till de sköna konsterna, men hr T. tänker också som så, att den vår Herre ger en syssla, ger han också förmåga att sköta den och att dertill icke oundgängligen fordras de framstående egenskaper, som man är alltförvan att finna och respektera hos Ganymeds köttslige ståthållare. Oförskräckt har han gripit verket an och det återstår oss då blott att af uppriktigaste hjerta önska, att han ej med baden och allt tagit sig vatten öfver hufvudet utan lätt och ledigt går i land med affären. Med friskt mod och dito Tuborgsöl går det förmodligen som en dans äfven utan dansbanan, som lär vara indragen. Då Pershög med sin charmanta utsigt öfver "det sydsvenska Tyrolen" ännu ej öppnat sina portar, hamnar man vid ankomsten i Hôtel Victoria. Sakta i backarna anlände vi dit och voro nog lyckliga att finna värden sjelf, liksom fader Abraham förr i verlden, sittande utanför sin huses tjäll, bidande gästbesök från höjden. Vid den doftande mockan och cigarren i botellets trädgård fingo våra naturbetraktelser en liten afledare in på den bildande konsten, närmare bestämdt bildhuggarkonstens område. Jag vill nu icke här afgöra den omtvistade frågan, huruvida komiska motiv kunna vara tacksamma att upptaga och bearbeta inom plastikens konst och heller icke bestämdt påstå, att härtill gjorts ett lyckligt uppslag genom det målade beläte, som tronar der uppe på den öppna, för öfrigt hvarken otäckta eller otäcka serveringspaviljongen. Motivet torde vara något annat, kanhända det att gifva ditländande turister och sportsmän i brist på andra förströelser en helsosam öfning i tanke- och gissningssport. Så uppfattades också välmeningen af den blandade qvartett, som nu slagit sig ner i bersån vid sidan om det upphöjda konstverket. Först tyckte någon, att det kunde föreställa institutionens skyddspatron, men då borde ju figuren te sig en smula mera välfödd och glad. Som han nu såg ut, kunde man snarare tro, att svältkonstnären Succi skickat sin afbild hit för att skylta före en tilltänkt sport under brinnande badsäsong. Men hvad hade han då på matsalen att göra? En annan menade, att det antingen vore en profet eller en hädareyngling, som bäst i tag med att omvanda folket till sin lära. Men det passade ju heller inte på en matsal, der man snarare bort symbolisera satsen: låta maten täppa munnen. Till slut tycktes man dock komma öfverens om att det måtte ha varit en gallionbild, troligen från ett missionsskepp, men dermed borde han kanske ha fyllt sin mission, såvida man icke skulle anmäla honom hos min vän amanuensen Karlin i Lund, som förmodligen kan skaffa ynglingen en lämplig plats - bland nutida kulturbilder. Att sommaren så länge väntat på sig har vållat att badgästerna gjort detsamma i fråga om att hyra bostäder för säsongen, så att ännu många lägenheter äro oupptagna. Men man synes långt ifrån befara, att icke få uthyrdt, ty det är så vanligt att sommargästerna först i början af Juni och längre fram ännu bestämma sig. I olikhet med förhållandet vid Thorslund och Engelholms hamn, der i allmänhet nya skaror besökande för hvarje år samlas, har Båstad att glädja sig åt stamgäster, hvilka år för år ständigt återkomma precis som flyttfoglarne. Omsättningen af värdar deremot har på sista tiden varit raskare. Den gamle grundaren af det nya riket i Båstad, Ludvig Schweitz, som med en energi, hvilken i och för sig varit värd ett bättre öde och med en esprit d'arrangement, som tycks ligga i blodet, förstått att skapa ett mycket presentabelt etablissemect, har emellertid stannat på sin post och rustar sig, äfven han, till den kommande sommarkampagnen. Om också hans arsenal ej har att bjuda på "kanoner", serverade af säker hand, torde den nog räcka till att ta emoten hel hop. För badgäster, hvilka önska undvika lifvet på höjderna, torde hans restaurant bli en omtyckt spislokal. Ett publicistmöte en miniature egde rum i söndags i Båstad, hvarest då helt oförhappandes tre redaktörer träffades. Någon trippelallians blef ej afslutad; det behöfdes ej, ty dessa tidningsmän äro allierade förut utan att vara sammansvurna. Jag nämner saken blott för att antyda, att platsen har allmänhetens ögon på sig, då det väl kan påstås att pressens män äro den stora allmänhetens tiraljörer, att de kanske mera än folk i allmänhet betrakta ställningar och förhållanden ur allmänna synpunkter och derför äro bundsförvandter, som man kan ha godt af. Jag vet nu ej ur hvilken synpunkt mina ärade kolleger betrakta Båstad efter denna tur. För min del anser jag mig ingalunda med dessa rader ha uttömt ämnet utan ber att få återkomma vid lägligt tillfälle. J. F-m.

En utflykt till Båstad.

Det är en rätt långt väg från Sveriges mest pittoreska järnvägsstation, som jag hörde en erfaren resande kalla den, ned till köpingen, vars namn den bar, så att det inte är utan att man på den vägen får intrycket att Båstad i sin överenskommelse med Skåne-Hallands järnväg inte kan skryta med att ha blivit behandlat "som de mest gynnade nationer". Men den gamla historien har ju, strängt taget, knappast något med Båstad som badort och turistplats att göra. Den idylliska miljön, den lummiga och frodiga vegetationen, vari allt där nere vid åsens fot ligger försänkt som i en drömvärld, tjusar och lockar med underlig makt, så att man för det totala intrycket av naturens skönhet och behag glömmer små järnvägsmissöden och andra förtretligheter, varvid levnadsbanan stundom kan vara belagd.

"Båstad åt Båstadsborna" (och Schweitz åt Schweitzarne!) tänkte herr Tiljander, då han övertog hela högen, både Pershög och Victoria och "Bolaget" med tillbehör och blev ensam spiritus rektor i den goda stadens område. Visserligen är det sant att liksom ingen födes konstnär, är ingen heller genom födseln källaremästare, en befattning som med rätta kan räknas till de sköna konsterna, men hr T. tänker också så, att den vår Herre ger en syssla, ger han också förmåga att sköta den och att därtill inte nödvändigtvis fordras de framstående egenskaper som man är alltför van att finna och respektera hos Ganymedes köttliga ståthållare. Oförskräckt har han gripit verket an och det återstår oss då blott att av uppriktigt hjärta önska att han inte med baden och allt tagit sig vatten över huvudet utan lätt och ledigt går i land med affären. Med friskt mod och dito Tuborgsöl går det förmodligen som en dans även utan dansban, som lär vara indragen.

Då Pershög med sin charmanta utsikt över "det sydsvenska Tyrolen" ännu inte öppnat sina portar, hamnar man vid ankomsten i Hôtel Victoria. Långsamt i backarna anlände vi dit och voro nog lyckliga att finna värden själv, liksom fader Abraham förr i världen, sittande utanför sitt huses tält, bidande gästbesök från höjden. Vid den doftande mockan och cigarren i hotellets trädgård fick våra naturbetrakt­elser en liten avledare in på den bildande konsten, närmare bestämt bildhuggarkonstens område. Jag vill nu inte här avgöra den omtvistade frågan huruvida komiska motiv kunna vara tacksamma att upptaga och bearbeta inom plastikens konst och heller inte bestämt påstå att härtill gjorts ett lyckligt uppslag genom det målad beläte som tronar där uppe på den öppna, för övrigt varken otäckt eller otäck serveringspaviljongen. Motivet torde vara något annat, kanhända det att ge ditländande turister och sportsmän i brist på andra förströelser en hälsosam övning i tänke- och gissningsspel. Så uppfattades också välmeningen av den blandade kvartett som nu slagit sig ner i berså vid sidan om det upphöjda konstverket. Först tyckte någon att det kunde föreställa institutionens skyddspatron, men då borde ju figuren te sig en smula mera välfödd och glad. Som han nu såg ut, kunde man snarare tro att svältkonstnären Succi skickat sin avbild hit för att skylta före en tilltänkt sport under brinnande badsäsong. Men vad hade han då på matsalen att göra? En annan menade att det antingen vore en profet eller en härskareyngling som bäst i tag med att omvända folket till sin lära. Men det passade ju heller inte på en matsal där man snarare bort symbolisera satsen: låta maten täppa munnen. Till slut tycktes man dock komma överens om att det måtte ha varit en gallionbild, troligen från ett missionsskepp, men därmed borde han kanske ha fyllt sin mission, såvida man inte skulle anmäla honom hos min vän amanuensen Karlin i Lund, som förmodligen kan skaffa ynglingen en lämplig plats — bland nutida kulturbilder.

Att sommaren så länge väntad på sig har vållat att badgästerna gjort detsamma i fråga om att hyra bostäder för säsongen, så att ännu många lägenheter är oupptagna. Men man synes långt ifrån befara att inte få uthyrda, ty det är så vanligt att sommargästerna först i början av juni och längre fram ännu bestämmer sig. Till skillnad från förhållandet vid Thorslund och Engelholms hamn, där i allmänhet nya skaror besökande för varje år samlas, har Båstad att glädja sig åt stamgäster, vilka år för år ständigt återkomma precis som flyttfåglarna. Omsättningen av värdar däremot har på senare tiden varit snabbare. Den gamle grundaren av det nya riket i Båstad, Ludvig Schweitz, som med en energi, vilken i och för sig varit värd ett bättre öde och med en esprit d'arrangement som tycks ligga i blodet, förstått att skapa ett mycket presentabelt etablissement, har emellertid stannat på sin post och rustar sig, även han, till den kommande sommarkampanjen. Om också hans arsenal inte har att bjuda på "kanoner", serverade av säker hand, torde den nog räcka till att ta emot en hel hop.

För badgäster vilka önska undvika livet på höjderna, torde hans restaurang bli en omtyckt spislokal.

Ett publicistmöte i miniatyr ägde rum i söndags i Båstad, varest då helt oförhappandes tre redaktörer träffades. Någon trippelallians blev inte avslutad; det behövdes inte, ty dessa tidningsmän är allierade förut utan att vara sammansvurna. Jag nämner saken blott för att antyda att platsen har allmänhetens ögon på sig, då det väl kan påstås att pressens män är den stora allmänhetens skyttar, att de kanske mera än folk i allmänhet betrakta ställningar och förhållanden ur allmänna synpunkter och därför är bundsförvandter som man kan ha nytta av. Jag vet nu inte ur vilken synpunkt mina ärade kolleger betrakta Båstad efter denna tur. För min del anser jag mig ingalunda med dessa rader ha uttömt ämnet utan ber att få återkomma vid lämpligt tillfälle.

J. F-m.