20 juni 1891

Från en söndagspromenadöfver åsen.AfELFKARLEN. (Forts.)

Nedkomna halfvägs på berget framskymtade till venster Båstadsbugten. Strax härefter förenade sig gamla och nya vägen. I en sakta sluttning och mellan i full fägring stående välvårdade trädgårdargick vägen så vidare ned till Östra Karups gästgifvaregård, belägen så att säga alldeles invid åsens yttersta tåspets. Här mötas fyra stora trafikleder, af hvilka en går in i Halland, en till Skåne, en till Hishult och den fjerde till Båstad. Midt emot gästgifvaregården ligger kyrkan, hvilken vi dock endast betraktade utvändigt. Klockan var nu half 2 och om en halftimme skulle gudstjensten begynna, hvarför vi gingo in i gästgifvarerummet för att innan dess erhålla någon förfriskning, ty här som annorstädes får kroppen om söndagarne sukta medan själen mottar sitt qvantum för veckan. Tiden tillbringades under gemytligt samspråk om hvarjebanda ortförhållanden med en af tjensteandarne på stället. När så kyrkklockorna förkunnade att Bacchi buller och tumult måste upphöra förfogade vi oss ut med Båstad som mål. Vägen dit är obeskrifligt tilltalande. På ena sidan åsen, här grön och frodig, på andra sidan en vidsträckt slätt, genomskuren af jernbanan, under hvilken vägen på ett ställe passerar. Först kommer man till jernvägsstationen, hvarifrån det sedan är en rätt dryg bit fram till sjelfva köpingen. Benämningen: »Sveriges mest pittoreska jernvägsstation«, som jag nyligen i en tidning såg att en person begagnat på tal om stationen är nog åtskilligt öfverdrifven, ty flera stationer i Norriand äro, i fråga om pittoreskt läge, denna i mycket öfverlägsna. Men anslående är här i alla händelser och från den till jernvägsspåret tvärt nedstupande åsen till sjöstrandens långa dyningar med den lilla i väldiga tång af grönt inbäddade förtrollande fagra badorten inögnar manen blid och om stilla lycka vittnande landskapsvy. Tåget söderut gick först om några timmar och vi promenerade följaktligen fram till köpingen och slogo oss ned på Pershögs veranda. Nu smakade biffen! Ytterst få lefvande varelser syntes till. Senare på qvällen skulle der bli kappspringning och en cirkelrund plats var också mycket riktigt anordnad för de löpande göromålen, men han som tillstälde denna lilla rolighet - en dansk eller tysk hvilket det nu var - gick omkring, mörk i hågen och letade efter menniskor, men han fann inga. Det var nog synd om karlstackarn. Man kunde väl inte honnettement begära att han skulle löpa andan ur halsen på sig för sitt eget pris heller - derför hade han väl näppeligen fått pris af efterverlden Han lät fingrarne företaga en kappspringning i hufvudet och tittade djupsinnigt upp mot skyn. Funderade han månne på att »springa i luften?» Men tiden led och vi pallrade oss i sakta mak tillbaka till stationen. Just som tåget skulle sätta sig i gång kom en karl springande i full fart med en qvarglömd fruntimmerskappa. Det var den endakappspringning jag fick se i Båstad.

Ordinarie Sammanträdemed Båstads Handtverksförenings medlemmar hålles hos undertecknad Torsdagen den 25 dennes kl. 5 e. m. J. B. Dalmer.

Från en söndagspromenad över åsen. Av ELFKARLEN. (Fortsättning)

Halvvägs ned för berget skymtade Båstadsbugten fram till vänster. Strax efter det förenade sig gamla och nya vägen. I en sakta sluttning och mellan väl vårdade trädgårdar gick vägen vidare ned till Östra Karups gästgivaregård, belägen alldeles invid åsens yttersta tåspets. Här möts fyra stora trafikleder, varav en går in i Halland, en till Skåne, en till Hishult och den fjärde till Båstad. Mitt emot gästgivaregården ligger kyrkan, vilken vi dock bara betraktade utifrån.

Klockan var då halv två och gudstjänsten skulle börja om en halvtimme, varför vi gick in i gästgivarrummet för att få någon förfriskning innan dess, ty här som annorstädes får kroppen vila på söndagarna medan själen mottar sitt mått för veckan.

Tiden tillbringades i gemytligt samtal om diverse ortförhållanden med en av tjänsteandarna på stället. När kyrkklockorna förkunnade att Bacchus buller och tumult måste upphöra begav vi oss ut med Båstad som mål.

Vägen dit är obeskrivligt tilltalande. På ena sidan åsen, här grön och frodig, på andra sidan en vidsträckt slätt, genomskuren av järnvägen, under vilken vägen på ett ställe passerar.

Först kommer man till järnvägsstationen, varifrån det sedan är en rätt dryg bit fram till själva köpingen. Benämningen "Sveriges mest pittoreska järnvägsstation", som jag nyligen såg att någon använt om stationen i en tidning, är väl något överdrifven, ty flera stationer i Norrland är när det gäller pittoreskt läge denna långt överlägsna. Men anslående är det här i alla händelser, och från den till järnvägsspåret branta åsen ned till sjöstranden med dess långa dyningar och den lilla, i väldiga tångmassor inbäddade, förtrollande fagra badorten får man in i ögonen en mild och om stilla lycka vittnande landskapsvy.

Tåget söderut gick först om några timmar och vi promenerade följaktligen fram till köpingen och slog oss ned på Pershögs veranda. Nu smakade biffen!

Ytterst få levande varelser syntes. Senare på kvällen skulle det bli kapplöpning och en cirkelrund plats var också mycket riktigt ordnad för löpningen, men han som tillställde denna lilla roligt — en dansk eller tysk vilket det nu var — gick omkring, mörk i hågen och letade efter människor, men han fann inga. Det var nog synd om karlstackarn. Man kunde väl inte rimligt kräva att han skulle springa andan ur halsen på sig för sitt eget pris — därför hade han väl näppeligen fått pris av eftervärlden. Han lät fingrarna företaga en kapplöpning i huvudet och tittade djupsinnigt upp mot skyn. Funderade han måhända på att "springa i luften"?

Men tiden skred fram och vi pallrade oss i sakta mak tillbaka till stationen. Just när tåget skulle sätta sig i gång kom en karl springande i full fart med en glömd fruntimmerskappa. Det var den enda kapplöpningen jag fick se i Båstad.

Ordinarie Sammanträde med Båstads Handtverksförenings medlemmar hålles hos undertecknad Torsdagen den 25 dennes kl. 5 e.m. J. B. Dalmer.