19 april 1892

Det mystiska Båstadsjelfmordsdramat, hvilket låtit så mycket tala om sig och föranledt så många gissningar, har visat sig ega en mycket prosaisk uppränning. All den romantik, man trott ligga bakom det i Marsnattens mörker intill jernvägsöfvergången vid Petersberg aflossade revolverskottet, som satte slutpunkten i en qvinnas lifshistoria, dunstar plötsligt bort, då man läser Köpenhamnspolisens nu till kon. befhde härstädes ingångna, kallt och yrkesmessigt affattade rapport, hvilken åtminstone icke strör något romantiskt skimmer öfver den riksbekanta tilldragelsen. Och den förtjenar det ej heller. Det kan nemligen nu anses till fullo konstateradt, att den är ett sjelfmord och ett sådant af helt trivial natur, som ej skulle väckt synnerlig uppmärksamhet, om det ej skett på så mystiskt sätt och å främmande ort. Polisrapporten innehåller, att det efter ifriga efterforskningar blifvit fullt ådagalagdt, att sjelfmörderskan är enkan Jensine Johanne Marie Busch, född Dyrhauge, som hade sin bostad vid Stormgade i Köpenhamn. Hennes moder Maren Dyrhauge och en hennes väninna ha bestämt igenkänt såsom tillhöriga B. uret och broschen, ringen och paraplyet samt klädespersedlarne, hvilka hon burit, då modern sista gången såg henne den 15 Mars. Revolvern hade hon deremot ej sett henne innehafva. Jensine hade allt från sin tidiga ungdom uppehållit sig såsom offentligt fruntimmer dels i Köpenhamn och dels i provinserna, tills hon 1880 blef gift med en äldre man, dåvarande läraren vid konstakademien Busch, som dog 1888, hvarpå hon haft kärleksförbindelser med flere herrar, som underhållit henne. Hon var af ett mycket lifligt och uppbrusande lynne och hade flere gånger yttrat, att då det icke längre kunde gå, skulle hon fara med en ångbåt till Sverige och på vägen springa öfverbord. I slutet af Februari begynte hon tala om, att hon gjort bekantskap med en herre från Chicago, som ville antaga henne till hushållerska. Senare meddelade hon, att han lofvat sända henne fribiljett till Amerika, dit hon inom kort skulle begifva sig öfver Lübeck och Hamburg. Den 14 Mars kom hon till modern och sade det nu vara bestämdt, att hon skulle resa till Lübeck följande onsdag den 16, och då hon på tisdagen tog afsked, var hon mycket nedstämd, grät bittert samt yttrade, att modern nog aldrig skulle få se henne mer. Hon sade sig ej veta, när hon följande dag komme att resa, ej heller om det skulle ske med ångbåt eller bantåg, men ingen skulle åtfölja henne. Hon hade intet bagage medtagit och hade sagt, att det ej behöfdes för denna resa. Kl 5 e. m. den 16 hade hon kommit till Helsingborg och uppehållit sig på jernvägsstationen, tills hon kl. ½ 11 afreste med nattåget till Båstad. Tidigt på morgonen den 17 Mars fanns hennes lik å landsvägen inåt Halland. Såsom motiv till hennes förtviflade handling angaf modern, att hon led af en större magsvulst, som läkarne förklarat sig icke kunna bota utan operation, hvars utgång vore tvifvelaktig, och hvilken hon ej ville underkasta sig. Samma yttrande hade hon haft till den qvinna, med hvilken hon umgåtts. Det var såväl fru Dyrhauge som sistnämnda qvinna obekant, att den aflidna haft någon förbindelse i Sverige, som kunde föranleda henne att resa dit, och de voro derför böjde att förmoda, att hon rest till Båstad blott för att dö okänd. Om hon, såsom troligt är, haft en sådan beräkning, har denna emellertid slagit alldeles fel, ty just hennes försök att få dö okänd har nu gifvit henne och hennes sjelfmordsdrama en viss sorgligryktbarhet, som närmar sig Vetseradramernas. Der tidningar och vaksam polis finnas, der lyckas det ingen att obemärkt och okänd smyga sig bort från lifvet. För att ernå ett sådant syfte förslår icke en färd till Halland, utan det behöfs nog en långresa till det inre Afrika eller till Söderhafsöarna. Kon. befhde har förklarat, att intet hinder nu möter för det funna likets begrafning på Östra Karups kyrkogård.

Det mystiska Båstadsjelfmordsdramat, vilket låtit så mycket tala om sig och föranledt så många gissningar, har visat sig ega en mycket prosaisk uppräkning. All den romantik man trott ligga bakom det i Marsnattens mörker intill järnvägsövergången vid Petersberg avlossade revolverskottet, som satte slutpunkten i en kvinnas lifshistoria, dunstar plötsligt bort då man läser Köpenhamnspolisens nu till kgl. befäle härställes ingångna, kallt och yrkesmässigt avfattade rapport, vilken åtminstone inte strör något romantiskt skimmer över den riksbekanta tilldragelsen. Och den förtjänar det inte heller. Det kan nämligen nu anses till fullo konstaterat att den är ett självmord och ett sådant av helt trivial natur, som inte skulle väckt synnerlig uppmärksamhet om det inte skett på så mystiskt sätt och å främmande ort.

Polisrapporten innehåller att det efter ifriga efterforskningar blivit fullt åtgagalagdt att självmörderskan är änkan Jensine Johanne Marie Busch, född Dyrhauge, som hade sin bostad vid Stormgade i Köpenhamn. Hennes moder Maren Dyrhauge och en hennes väninna ha bestämt igenkänt såsom tillhöriga B. uret och broschen, ringen och paraplyet samt klädespersedlarna vilka hon burit då modern sista gången såg henne den 15 mars. Revolvern hade hon däremot inte sett henne innehafva.

Jensine hade allt från sin tidiga ungdom uppehållit sig såsom offentligt fruntimmer dels i Köpenhamn och dels i provinserna tills hon 1880 blev gift med en äldre man, dåvarande läraren vid konstakademien Busch, som dog 1888, varefter hon haft kärleksförbindelser med flera herrar som underhållit henne. Hon var av ett mycket livligt och uppbrusande lynne och hade flera gånger yttrat att då det inte längre kunde gå skulle hon fara med en ångbåt till Sverige och på vägen springa överbord. I slutet av februari började hon tala om att hon gjort bekantskap med en herre från Chicago som ville antaga henne till hushållerska. Senare meddelade hon att han lovat sända henne fribiljett till Amerika dit hon inom kort skulle begiva sig över Lübeck och Hamburg. Den 14 mars kom hon till modern och sade det nu vara bestämt att hon skulle resa till Lübeck följande onsdag den 16, och då hon på tisdagen tog afsked var hon mycket nedstämd, grät bittert samt yttrande att modern väl aldrig skulle få se henne mer. Hon sade sig inte veta när hon följande dag skulle resa, inte heller om det skulle ske med ångbåt eller bantåg, men ingen skulle åtfölja henne. Hon hade intet bagage metagit och hade sagt att det inte behövdes för denna resa. Kl. 5 e.m. den 16 hade hon kommit till Helsingborg och uppehållit sig på järnvägsstationen tills hon kl. ½ 11 afreste med nattåget till Båstad. Tidigt på morgonen den 17 mars fanns hennes lik å landsvägen inåt Halland.

Såsom motiv till hennes förtvivlade handling angav modern att hon led av en större magsvulst som läkarna förklarat sig inte kunna bota utan operation vars utgång vore tvifvelaktig och vilken hon inte ville underkasta sig. Samma yttrande hade hon haft till den kvinna med vilken hon umgåtts. Det var såväl fru Dyrhauge som sistnämnda kvinna obekant att den aflidna haft någon förbindelse i Sverige som kunde föranleda henne att resa dit, och de voro därför böjda att förmoda att hon rest till Båstad blott för att dö okänd.

Om hon såsom troligt är haft en sådan beräkning har denna emellertid slagit alldeles fel ty just hennes försök att få dö okänd har nu givit henne och hennes självmordsdrama en viss soreligryktbarhet som närmar sig Vetseradramernas. Der tidningar och vaksam polis finnas der lyckas det ingen att obemärkt och okänd smyga sig bort från livet. För att ernå ett sådant syfte förslår inte en färd till Halland utan det behövs väl en långresa till det inre Afrika eller till Söderhavsöarna.

Kgl. befäle har förklarat att intet hinder nu möter för det funna likets begrafning på Östra Karups kyrkogård.