10 juni 1892

En pingstdagstripp. Den som har helsans roser på kinderna, ett par goda lungor under västen och ett godt samvete och som ej nu förstår sig på att njuta af sin blotta tillvaro – han kan aldrig vara mogen för något som helst epikureisk lefnadsfilosofi, någon som helst njutande af stunden. Aldrig kan han tänka på att någonsin fånga en närvarande lycka, om han ej nu kan känna sig lycklig, nu då han om morgnarne vaknar till det praktfullaste sommarväder, man kan önska sig, och han träder ut i en natur, där sommaren bjuder hela sin nyutvecklade skönhet i färger, lif, doft och toner. Under pingstdagen, då Guds fria natur inbjöd verldsbestyrens trälar till en oskattbar vederkvickelse efter månadslångt släp och slit, funnos ej många, som icke hörsammade kallelsen. Bland dem, som då togo vägen sőderut från Halmstad med kurirtåget, voro äfven vi. Vi lemnade kuriren vid Skottorps station och kommo med rask marsch nästan fram till egendomen Skottorp, innan tågets ånghvissla tillkännagaf, att det åter satt sig i gång. Vår marschruta var uppgjord. Vi skulle gå öfver Skottorp och Dömmestorp och därefter på Hallandsås begifva oss till Båstad, hvarifrån vi med nattåget ämnade återvända hem. Det var mer än skönt att från solbaddet på landsvägen komma in på Skottorps af höga popplar beskuggade gård. Egendomens corps de logis, som här presenterar sin façad, är en med fyra flyglar försedd byggnad i mycket enkel, men tilltalande stil. Den uppfördes, som bekant på 1820-talet, efter det den gamla, genom Carl XI:s och Ulrika Eleonoras förmälning därstädes historiskt märkvärdiga byggnaden nedrifvits. Bakom hufvudbyggnaden utbreder sig trädgården, säkerligen en af de allra vackrastei Halland såväl genom sin rent af sydländskt ymniga vegetation som genom sitt vackra läge i närheten af Hallandsås, hvars bokbeklädda sluttningar skymta fram mellan öppningarne i ett löfverk, som bildas af doftande syrener, prunkande rhododendron cypresser, plataner, väldiga kastanjer, höga, kraftiga björkar och en stor mängd andra inhemska och utländska tråd samt buskväxter. I trädgården, hvilkens skönhet hufvudsakligen är det år 1831 aflidne kommerserådet Peter Möllers verk, står en obelisk rest, å hvilken hans namn är inristadt. Sedan vi i en sval grotta hemtat nya krafter, voro vi åter på väg mot åsen. Vid det täckt belägna Dömmestorp mötte oss Skottorps egare, hr A. von Möller, den unge senatorn, som sprängde fram på en arab, hvilkens hud i solskenet glänste såsom vore den öfversållad af guldstoft - en äkta guldfux En vandring på Hallandsås under försommaren! Hvar finner man vål något motstycke till en promenad som den? Bokskogen på åsen är så mycket mera majestätisk som den består af ovanligt stora träd och stiger uppför en ganska brant sluttning. Tystnaden i de svala guldglänsade hvalf, som bildas af bokarnes sammanslingrade kronor, afbröts blott af de glada skratten från bygdens drängar och jäntor, som höllo till å en i skogen befintlig dansbana, under det att från stugorna vid vägen där nedanför trängde vilda rop från bönder, som stojade mellan skål och väg. Öfver krasande bokelöf, stenarne i någon från åsen nedporlande bäck, grönskande gläntor, hagar af löf- och tallskog, än upp än ned gick vår kosa, allt under det vi då och då kunde fröjda oss åt de mest tjusande utsigter vida omkring öfver den jämna Hallandsslätten. Och så Båstad i perspektiv - med ett hafsviksperspektiv, som icke har sitt motstycke å vestkusten, åtminstone icke norr om Kullen, där vestkustens naturskönheter kulminera. Att vi, med så många lifvande ämnen för de yttre sinnena och tanken, icke gerna efter vår tvåmila vandring kunde känna oss i nämnvärd grad trötta, faller af sig sjelft. Men helt naturligt utgjorde matfrågan nu den fråga, som närmast fordrade sin lösning på ett för både kropp och själ tillfredsställande sätt. Å Pershögs restaurant voro redan fyra skäggiga herrar, söner af "det yndige land" på andra sidan sundet, i full färd med att för sin del lösa denna fråga. Deras intresse var så intensivt, att det helt och hållet undgick deras uppmärksamhet, att äfven vi togo liflig del i måltiden, n. b. med ögon och luktorgan blott. Vi rekognoscerade terrängen, och åt resultatet af denna rekognoscering gaf en af oss, hvilken i sin ifver hardt när doppat sin näsa i den midt på bordet stående såskoppen, helt plötsligt uttryck i följande med afgörande ton fällda utrop: "Vi gå till Margret Lassen"! En timme senare superade vi också på gästgifvaregården, som innehafves af Margret Lassen och där ett bord dukats åt oss i den lilla vackra trādgården. Supén, fastän temligen smått tilltagen för så strapatserade vandrare, smakade bra, och den feststämning, hvari vi kommit, förhöjdes af dofterna från trädgården och en frisk bris från hafvet. Bland trädgårdens öfriga gäster voro en hel del danskar, som slagit sig ned på sommarnöje i Båstad och där tycktes hafva gjort sig fullkomligt hemmastadda. Den lilla köpingen syntes oss för öfrigt alldeles den samma som för två år sedan, då vi senast sågo den. Gatorna voro lika knaggliga som förut, och de låga pittoreska husen kedjade sig intill hvarandra lika en rad med mossa och slingerväxter smyckade, i röda och grå koltar klädda tomtar, som tagit hvarandra i hand och stodo färdiga till ringdans. Invid gafveln till ett af husen hade planterats ett guldregnsträd, som nu stod i full blom och hvars å gafveln spalierade grenar bildade en den fagraste infattning kring de små fönstren. När den idylliska lilla köpingen låg tyst i nattens ro, vinden hvilade och månen med elegisk min seglade öfver den lugna vattenspegeln, kunde vi ännu en stund, innan natttåget kom, gladt skämta nere vid ångbåtsbryggan öfver dagens uppfriskande vandring samt med den ljusa, tysta sommarnatten, dess skuggor och reflexer, dess aningar och syner förbinda något vaknande minne, omsväfvadt af samma vemodsblandade poesi som den vackra nattens egen. Allt hade, syntes det oss, beredt oss njutning under vår vandring. Huru mycket kan icke också blott några timmars kärleksfullt närmande till naturen skänka! Huru många sår, som det fula, det vidriga slagit, kunna ej därigenom liksom med ett trollslag helas! Det gäller blott att njuta det rätta ögonblicket, det då hon, vår herres stora bok, som talar med lefvande skrift, inbjuder oss att lyssna till sina läror. Hör! Just som vi, en halftimma före nattågets afgång, ankommo till stationen, hördes i bokehultet därinvid en näktergals sång. En näktergals sång i naturens stillhet, besvarad af hans makas uppmuntrande röst, det är något som ej kan beskrifvas. Det är en skön familjinteriör beskrifven i tjusande toner. Han sjöng som om ingen trötthet fanns för hans strupe, ingen gräns för den lycka han hade att besjunga. Och ännu, långt efter det tåget hade från den lilla stationen vid bokskogens rand tagit med sig trötta passagerare med drömmande ljufva minnen och vaknande bekymmerfulla tankar, sjöng måhända den anspråkslöse lille sångaren sin melodiösa jubelsång öfver sin omedvetet och omedelbart njutna frihets, lifskrafts och skönhets lycka. X.

En pingstdagsutflykt.

Den som har hälsans rosor på kinderna, ett par goda lungor under västen och ett gott samvete och som inte nu förstår sig på att njuta av sin blotta tillvaro – han kan aldrig vara mogen för någon som helst epikureisk livsfilosofi, någon njutning av stunden. Aldrig kan han tänka på att någonsin fånga en närvarande lycka, om han inte nu kan känna sig lycklig, nu då han på morgnarna vaknar till det praktfullaste sommarvädret man kan önska sig, och han träder ut i en natur där sommaren bjuder hela sin nyutvecklade skönhet i färger, liv, doft och toner.

Under pingstdagen, då Guds fria natur inbjöd världsbestyrningens trälar till en outskattbar vederkvickelse efter månadslångt släp och slit, fanns det inte många som inte hörsammade kallelsen.

Bland dem som då tog vägen söderut från Halmstad med expresståget, var även vi.

Vi lämnade expresståget vid Skottorps station och kom med rask marsch nästan fram till egendomen Skottorp innan tågets ångvissla tillkännagav att det åter satte sig i gång.

Vår marschruta var uppgjord. Vi skulle gå över Skottorp och Dömmestorp och därefter på Hallandsås begiva oss till Båstad, varifrån vi med nattåget ämnade återvända hem.

Det var mer än skönt att från solbadet på landsvägen komma in på Skottorps av höga popplar beskuggade gård.

Egendomens corps de logis, som här presenterar sin fasad, är en med fyra flyglar försedd byggnad i mycket enkel men tilltalande stil. Den uppfördes, som bekant på 1820-talet, efter det den gamla, genom Carl XI:s och Ulrika Eleonoras förmälning där historiskt märkvärdiga byggnaden rivits.

Bakom huvudbyggnaden utbreder sig trädgården, säkerligen en av de allra vackraste i Halland såväl genom sin rent sydländskt ymniga vegetation som genom sitt vackra läge i närheten av Hallandsås, vars bokbeklädda sluttningar skymtar fram mellan öppningarna i ett löfverk som bildas av doftande syrener, prunkande rhododendron, cypresser, plataner, väldiga kastanjer, höga kraftiga björkar och en stor mängd andra inhemska och utländska träd samt buskväxter.

I trädgården, vars skönhet huvudsakligen är det år 1831 avlidne kommerserådet Peter Möllers verk, står en obelisk rest, på vilken hans namn är inristat.

Sedan vi i en sval grotta hemtat nya krafter, var vi åter på väg mot åsen. Vid det täckt belägna Dömmestorp mötte oss Skottorps egare, herr A. von Möller, den unge senatorn, som sprängde fram på en arab, vilken hy i solskenet glänste som vore den översållad av guldstoft – en äkta guldfux.

En vandring på Hallandsås under försommaren! Var finner man väl något motstycke till en promenad som den? Bokskogen på åsen är så mycket mer majestätisk som den består av ovanligt stora träd och stiger uppför en ganska brant sluttning. Tystnaden i de svala guldgläntsande valv som bildas av bokarnas sammanslingrade kronor avbröts blott av de glada skratten från bygdens drängar och jäntor, som höll till på en i skogen befintlig dansbana, under det att från stugorna vid vägen där nedanför trängde vilda rop från bönder som stojade mellan skål och väg.

Över krasande bokelöv, stenarna i någon från åsen nedporlande bäck, grönskande gläntor, hagar av löv- och tallskog, än upp än ned gick vår väg, allt under det vi då och då kunde fröjda oss åt de mest tjusande utsikter vida omkring över den jämna Hallandsslätten.

Och så Båstad i perspektiv – med ett hafsviksperspektiv som inte har sitt motstycke på västkusten, åtminstone inte norr om Kullen, där västkustens naturskönheter kulminera. Att vi, med så många levande ämnen för de yttre sinnena och tanken, inte gärna efter vår tvåmils vandring kunde känna oss i nämnvärd grad trötta, faller av sig självt. Men helt naturligt utgjorde matfrågan nu den fråga som närmast fordrade sin lösning på ett för både kropp och själ tillfredsställande sätt.

På Pershögs restaurant var redan fyra skäggiga herrar, söner av "det yndiga land" på andra sidan sundet, i full färd med att för sin del lösa denna fråga. Deras intresse var så intensivt att det helt och hållet undgick deras uppmärksamhet att även vi tog livlig del i måltiden, n. b. med ögon och luktorgan blott.

Vi rekognoscerade terrängen, och åt resultatet av denna rekognoscering gav en av oss, vilken i sin iver hårt närt doppat sin näsa i den mitt på bordet stående såskoppen, helt plötsligt uttryck i följande med avgörande ton fälld utrop: "Vi går till Margret Lassen"! En timme senare superade vi också på gästgifvaregården, som innehafdes av Margret Lassen och där ett bord dukats åt oss i den lilla vackra trädgården. Supén, fastän temligen smålt tillämpad för så strapatörada vandrare, smakade bra, och den feststämning vi kommit i förhöjdes av dofterna från trädgården och en frisk bris från havet. Bland trädgårdens övriga gäster var en hel del danskar, som slagit sig ned på sommarnöje i Båstad och där tycktes ha gjort sig fullkomligt hemmastad.

Den lilla köpingen syntes oss för övrigt alldeles densamma som för två år sedan då vi senast såg den. Gatorna var lika knaggliga som förut, och de låga pittoreska husen kedjade sig intill varandra lika en rad med mossa och slingerväxter smyckade, i röda och grå koltar klädda tomtar, som tagit varandra i hand och stod färdiga till ringdans. Invid gaveln till ett av husen hade planterats ett guldregnsträd, som nu stod i full blom och vars på gaveln spalierade grenar bildade en den fagraste infattning kring de små fönstren.

När den idylliska lilla köpingen låg tyst i nattens ro, vinden vilade och månen med elegisk min seglad över den lugna vattenspegeln, kunde vi ännu en stund, innan nattåget kom, glatt skämta nere vid ångbåtsbryggan över dagens uppfriskande vandring samt med den ljusa, tysta sommarnatten, dess skuggor och reflexer, dess aningar och syner förena något vaknande minne, omsväfvat av samma vemodsblandad poesi som den vackra nattens egen.

Allt hade, såg det ut för oss, beredd oss nöje under vår vistelse. Hur mycket kan inte redan bara några timmars kärleksfull närhet till naturen ge! Hur många sår som det fula, det vidrigt slagen kan inte på så vis liksom genom trolldom läkas! Det räcker att njuta det rätta ögonblicket, då hon, vår herres stora bok, som talar med levande skrift, bjuder in oss att lyssna till sina läror. Hör! Just när vi, en halvtimma före nattågets avgång, anlände till stationen, hördes i bokehultet intill en näktergals sång. En näktergals sång i naturens stillhet, besvarad av hans makas uppmuntrande röst, det är något som inte kan beskrivas. Det är en vacker familjinteriör beskriven i förtrollande toner. Han sjöng som om ingen tröthet fanns för hans strupe, ingen gräns för det lycka han hade att besjunga. Och ännu, långt efter det att tåget hade från den lilla stationen vid bokskogens rand tagit med sig trötta passagerare med drömande ljuva minnen och väckande bekymmerfulla tankar, sjöng kanske den anspråkslöse lille sångaren sin melodiös jubelsång över sin omedvetet och omedelbart njuten frihet, livskraft och skönhets lycka. X.