21 juni 1892

Från Vestkustens Sorrento(Bref till Helsingborgs-Posten.) Båstad den 20 Juni. Sedan ett par dagar är jag sällspordt tvehågsen, har råkat i detta pinsamma tillstånd af obeslutsamhet, som understundom kan martera en menniska, hvilken har att fälla ett afgörande omdöme. Lyckligtvis gäller det nu icke exempelvis att uppträda som "sakkunnig" vid pröfvande af lärdomsmeriter, ej ens en så obetydlig sak som att bedöma en teaterrepresentation eller en nyutkommen bok. Nej, dess bättre befinner jag mig i det lyckliga predikament, att jag strängt taget hvarken behöfver läsa eller skrifva, ty jag åtnjuter förmånen af semester. Emellertid är jag tyvärr behäftad med denna allmänt utbredda att ej säga epidemiska åkomma, som heter skrifklåda. I det längsta har jag stretat emot. Jag har sjelfmant gjort mig fri från dessa grymma tyranner hvilka eljest året om utöfva sin herskaremagt öfver mig: penna och bläck. Och ändå måste jag i dag låna af min värdinna, den beskedligaste, af alla skepparehustrur, dessa utensilier blott för att få i skrift och - om er välvilja, herr redaktör, är mig bevågen – i tryck fälla ett omdöme. Den här gången gäller det naturen. Det är icke utan att jag sjelf finner det förmätet att upphäfva mig till domare öfver en sådan auktoritet som den vördade och älskade moder Natur. Men delvis får ni, herr redaktör, ta skulden på er sjelf. Ni mins, att när vi en tidig morgonstund för några dagar sedan stodo der uppe på Helsingborgs härligaste utsigtspunkt Kärnan och skådade ut öfver den vida, bördiga nejden, klädd i fager försommarskrud, öfver Sundets solglittrande vatten, öfver danska landet med den ljusa bokskogsgrönskan, mot hvilken afteckna sig konturerna af Kronoborgs slott och den långa räckan af villor - ni mins, säger jag, att i det ögonblicket utropade jag bedårad af all denna skönhet: - Det fins icke härligare plats i vårt land. Men ännu en gång fick jag erfara vanskligheten af att fälla kategoriska omdömen, Sedan jag nu vistats här några dagar har min öfvertygelse börjat rubbas, och efter hård kamp med min inre menniska har jag ändtligen i dag kommit derhän, att jag måste erkänna att denna enkla, undangömda vrå här ute vid Kategatts stränder i fråga om utsigten är jemförlig med ert ståtliga och genomstiliga Helsingborg. I dag när jag stod på societetshusets veranda och hade framför mig denna tjusande tafla af skogklädda åsar, bördiga fält, en sydländsk flora och växtlighet och så det blekstilla, oändliga, endast af horisonten begränsade hafvet, då fann jag ordet för det omdöme jag tvekande sökt bilda mig om denna plats: vestkustens Sorrento. Och jag beslöt att genast meddela er min mening. Denna plats har onekligen alla förutsättningar för att gå framåt och varda en af vestkustens mest tilldragande badorter. Redan innan vestkustbanan drogs förbi denna idylliska plats kom från närliggande, ja t. o. m. fjerrbelägna orter folk, som älskar och har behof af det absoluta lugnet, dessa nervositetens offer, hvilka bringas ur jemnvigt genom en ånghvissling eller skrällandet afvagnshjulen på en illa stenlagd gata. Der rådde så godt som absolut lugn, och än i denna dag är allt temligen oförändradt, om man undantager att lokomotivet och ånghvisslan fått tillträde till den stilla dalen. Men hur nervösa vi än må vara, någon större olägenhet behöfva vi ej lida af "civilisationens förbannelse." Sex å åtta tåg passera visserligen hvarje dag Båstads jernvägsstation, men lokomotivets gälla hvissling eller dess tunga pustande, när det skall arbeta sig uppför den branta stigningen (1 på 80) på vägen mot Helsingborg, förnimmes mycket lindrigt der inne i den stilla köpingen. Och för resten – stadsinvånaren har, äfven då han "ligger på landet" ett visst behof af något som stör, eggar, leder tanken på det rastlösa jägtande, vid hvilket han blifvit van. Som sagdt, så lindrigt som möjligt beröres man emellertid här af den »förbannelse», som följer i civilisationens spår. Det hela är fullkomligt rustikt. Två gator med stenläggning, som skulle göra en liktornsoperatör förtjust, envåningshus, som man kan titta tvärs igenom, kurtisanta tuppar och kujonerade hönor fritt och ogeneradt promenerande på gator och torg, barfota solbrända ungar, som klänga på de höga stentrapporna och ådagalägga prof på uppfostran genom att höfligt ta af mössan för hvar och en person med »snygga gångkläder» som passerar, handlanden eller handtverkaren trygg och nyfiken i dörren till boden eller verkstaden - så der ungefär ställer sig taflan. Men hvem tänker på allt detta. Allt bidrager att verka lugnande. Här är så tyst, och så är här så mycken ursprunglighet, så mycken vänlighet. De bjuda på snygga bostäder, dessa idoga och välvilliga skepparefruar, och de veta icke, huru väl de skola ställa det för sina hyresgäster. Sådant der kan komma ett hjerta att klappa, som håller på att petrificeras af egoismen.* För att öfvergå till och sluta med rama prosan är att omtala, att lefnadskostnaderna här äro jemförelsevis mycket billiga, hvaremot tillförseln lemnar åtskilligt öfrigt att önska. Vid sjelfva badanstalten ha för i år vidtagits betydliga förbättringar, så att den numera mycket väl kan uthärda en jemförelse med öfriga väl ordnade badinrättningar i riket. Ännu så länge har främlingsströmmen hit ut icke varit så stark som under föregående år vid denna tid, men man väntar dagligen nya badgäster, som anmält sig och bestält rum. Det är icke sällsynt att här ute bland badgästerna träffa på celebriteter på ett eller annat område. Tills dato har emellertid mig veterligt endast en öfver hela landet känd och uppburen konstnär provisoriskt här slagit upp sina bopålar, nemligen vår framstående tragedienne Olga Björkegren-Fåhræus, som jemte sin man skriftställaren Klas Fåhræus vistats här sedan april detta år. Säkerligen skulle ni, herr redaktör, önskat litet mera af fakta, statistiska uppgifter och dylikt. Men ni inser lätt, att sådant der ligger icke just till för en sommargäst, som endast kommit hit för att skaka storstadsdammet af sig och fröjda sig åt natur. Jag förmodar att ni i sinom tid kommer att härifrån erhålla mera konstanta uppgifter om ortförhållandena. Säkert är att platsen förtjenar att uppmärksammas och besökas. Gringoire.

Från Vestkustens Sorrento (Brev till Helsingborgs-Posten.)

Båstad den 20 juni.

Sedan ett par dagar är jag delad i två sinnen, har hamnat i det där pinsamma tillståndet av obeslutsamhet som ibland kan plåga en människa som måste fälla ett avgörande omdöme. Lyckligtvis handlar det inte om att uppträda som "sakkunnig" när man granskar vetenskapliga meriter, inte ens något så obetydligt som att bedöma en teaterföreställning eller en nyutkommen bok. Nej, desto bättre befinner jag mig i det lyckliga läget att jag egentligen varken behöver läsa eller skriva, för jag har semester. Men tyvärr är jag drabbad av denna allmänt utbredda – för att inte säga epidemisk – sjukdom som heter skrivkrämpor. Länge har jag kämpat emot. Jag har själv gjort mig fri från dessa grymma tyranner som annars året om utövar sitt herravälde över mig: penna och bläck. Och ändå måste jag idag låna av min värdinna, den blygsamma bland alla skepparhustrur, dessa verktyg bara för att få till skrift och – om er välvilja, herr redaktör, är mig bevågen – i tryck fälla ett omdöme.

Den här gången gäller det naturen.

Det är inte utan att jag själv tycker det är anmaßande att sätta mig till dömares säte över en sådan auktoritet som den vördade och älskade moder Natur. Men delvis får ni, herr redaktör, ta skulden på er själv. Ni minns att när vi för några dagar sedan en tidig morgonstund stodo där uppe på Helsingborgs härligaste utsigtspunkt Kärnan och såg ut över den vida, bördig nejden, klädd i vacker försommarprakt, över Sundets solglittrande vatten, över Danmark med den ljusa bokskogsgrönskan, mot vilken Kronoborgs slotts konturer avtecknar sig och den långa raden av villor – ni minns, säger jag, att jag i det ögonblicket utropade, bedövad av all denna skönhet:

– Det finns ingen härligare plats i vårt land.

Men ännu en gång fick jag erfara svårigheten med att fälla kategoriska omdömen. Sedan jag nu vistats här några dagar har min övertygelse börjat rubbas, och efter hårt kamp med mig själv har jag slutligen idag kommit fram till att jag måste erkänna att denna enkla, undangömda vrå här ute vid Kategatts stränder vad gäller utsikten är jämförlig med er stolta och genomskinnande Helsingborg. Idag när jag stod på societetshusets veranda och hade framför mig denna tjusande målning av skogklädda åsar, bördig åkrar, en sydländsk flora och växtlighet och sedan det blekstilla, oändliga havet som endast begränsas av horisonten, då fann jag ordet för det omdöme jag tvekat att forma om denna plats: vestkustens Sorrento.

Och jag beslöt att genast meddela er min mening.

Denna plats har onekligen alla förutsättningar för att gå framåt och bli en av vestkustens mest tilldragande badort. Redan innan vestkustbanan drogs förbi denna idylliska plats kom folk från närliggande, ja t.o.m. långt bort liggande orter – människor som älskar och behöver absolut lugn, dessa nervositetsslavar, vilka störs ur balansen av en ångvissling eller skrallet från vagnshjul på en dåligt stenlagd gata. Där rådde nästan absolut lugn, och än idag är allt ganska oförändrat, bortsett från att lokomotivet och ångvisslan fått tillträde till den stilla dalen.

Men hur nervösa vi än är behöver vi inte lida nämnvärd olägenhet av "civilisationens förbannelse." Sex till åtta tåg passerar visserligen varje dag Båstads järnvägsstation, men lokomotivets skarp vissling eller dess tungt andning när det ska arbeta sig upp för den branta stigningen (1 på 80) på vägen mot Helsingborg märks mycket svagt inne i den stilla köpingen. Och för övrigt – stadsmänniskan har också när hon "ligger på landet" ett visst behov av något som stör, piggar upp, leder tanken på det rastlösa jaktandet som hon är van vid.

Som sagt märks man här av denna "förbannelse" som följer i civilisationens spår så lindrigt som möjligt. Det hela är fullkomligt lantligt. Två gator med stenläggning som skulle göra en liktornsoperatör glad, envåningshus som man kan titta tvärs genom, artiga tuppar och kujonerade höns som fritt och utan begränsning promenerar på gator och torg, barfota solbrända ungar som klänger på de höga stenpelarna och visar upp sin uppfostran genom att artig ta av mössan för varje person med "snygga utgångskläder" som passerar, handlanden och hantverkaren trygg och nyfiken i dörren till affären eller verkstaden – så ungefär ser det ut.

Men vem tänker på allt detta. Allt bidrar till att verka lugnande. Det är så tyst här, och det finns så mycket ursprunglighet, så mycket vänlighet. De erbjuder snygga bostäder, dessa flitige och välvilliga skepparhustrur, och de vet inte hur väl de ska ordna det för sina hyresgäster. Sådant där kan få ett hjärta att slå snabbare, även ett som håller på att förstenas av egoismen.

*

För att övergå till och sluta med ren sakprosa är att nämna att levnadskostnaderna här är jämförelsevis mycket billiga, medan utbudet lämnar åtskilligt övrigt att önska. Vid själva badanstalten har för i år vidtagits betydliga förbättringar, så att den nu mycket väl kan hålla jämförelse med övriga väl ordnade badinrättningar i riket. Än så länge har främlingarnas ström hit inte varit så stark som under föregående år vid denna tid, men man väntar dagligen nya badgäster som har anmält sig och beställt rum. Det är inte ovanligt att här bland badgästerna träffa på kända personer inom ett eller annat område. Hittills har dock enligt mitt vetande endast en över hela landet känd och berömd konstnär provisoriskt här slagit upp sina bopålar, nämligen vår framstående tragedienne Olga Björkegren-Fåhræus, som tillsammans med sin man skriftställaren Klas Fåhræus vistats här sedan april detta år.

Säkerligen skulle ni, herr redaktör, önskat lite mer fakta, statistiska uppgifter och dylikt. Men ni inser lätt att sådan där inte ligger just till för en sommargäst, som endast kommit hit för att skaka storstadsdammet av sig och glädja sig åt naturen. Jag förutsätter att ni i sin tid kommer att få mer välgrundade uppgifter om förhållandena på orten härifrån. Säkert är att platsen förtjänar att uppmärksammas och besökas.

Gringoire.