13 augusti 1892

Min sommartripp. Fem år hade förflutit sedan jag sist åkte öfver Vestkustbanan. På den tiden, som nu för oss vestkustbor redan tyckes vara en sagolik forntid, hade vi ännu ingen aning om, huru bogievagnar, kurir- och nattåg togo sig ut och ändå talade hela verlden om vestkustbanan såsom Sverges stiligaste jernväg. Nu häfver sig hvarenda skånsk torparepojke och ”bjärbysing“ in i en bogievagn, om han så bara skall resa in för att köpa en "gök" i Engelholm eller ett par bälvantar i Laholm, och den simplaste profryttare, som förr i verlden tackade sin Gud, om han helskinnad hann utför liderna förbi "Tjufva-Karlens“ näste, känner sig nu förfärligt uppskakad och rister sitt hufvud, om jernvägs-styrelsen har den djerfheten ställa en af gamla systemets vagnar till hans förfogande. Det är farligt hvad menskliga bekvämlighetsbehofven hastigt spira! När jag förliden sommar satt eller låg och vräkte mig i en amerikansk "Pullman-chair-cars" med en mjuk kudde, som pass'opp-negern haft vänligheten placera under mitt hufvud, suckade jag: "Eja, vore detta en af vestkustbanans bogievagnar!" Jag har åkt genom England, der man har trånga, låga kupéer, men ovanligt jemna, fast liggande jernvägsspår, samt genom halfva Amerika, der man nog har rymliga vagnar, men dåliga - ja stundom inga jernvägsspår alls, men så tillitsfullt, behagligt och i alla afseenden bekvämligt som på vestkustbanan åkte jag aldrig. Det är icke "storsvenskhet" eller norsk stolthet, som dikterar min mening, att denna bana kan räknas till en af de bästa i verlden. Att denna privata bana kunnat bringas till en så hög rang i kommunikationssystemet länder till heder för de kraftiga, företagsamma män, hvilka med detta blanka stålband åstadkommit en samverkan och fortkomst i folkets idoga sträfvanden på Sverges vestkust, hvars nejder länge nog ansågos ovärdiga en dylik allfarsväg. Engelholm ar en glaserad lerbit infattad i smaragder. Engelholms hamn liknar en okammad, barbenad fiskarflicka, som med lyftad kjol söker efter "agn" på stranden. Förslöf ligger midt i det vackra Bjäre härad icke långt från "Kurrabok", den onaturligaste naturliga bok i hela Skandinavien samt mycket kvistigare än Ola Hanssons bok "Sensitiva amorosa" eller alla Ibsens böcker tillsammanslagna. Grefvie har fått en högre lyftning genom sin station, som antagligen är den högst belägna jernvägsstationen i Skåne, och hvilken har en karg omgifning, men småländsk flit och förnöjsamhet för att kunna må väl och vara till nytta midt bland ljungtufvor och grusbackar. Sinarpsdalen med sina många rätvinkliga gärdesgårdar der uppe på sluttningarne har en påfallande likhet med Förenta staternas karta. Båstad hänger i Pershögens grönskande hår öfver silfverstrimmig blånande fjärd. Skottorp (icke jernvägsstationen) har en gång i verlden varit bygd efter ritning af Nikodemus Tessin och är märkvärdig i konungarnes giftermålshistoria, ty i de lysande salarne här firade Karl den elfte sitt bröllop med danska prinsessan Ulrika Eleonora den 6 maj 1680. Vallberga ligger midt på Sydhallands slätt, ej långt från Rennenäs, Braheslägtens urhem samt Karl Ifvarsson enkla, frejdade boning. Laholm ansågs i Engelbrekts tid som en nyckel för Skåne, Halland och Blekinge. Nu ligger staden i en håla (sannolikt fordomtima nyckelhålet) och har i senaste dagar utmärkt sig för ett stort fiskafänge af fiskar på ända till 87 kilogr. Under förra århundradet gick Laholm på i ullstrumporna, då staden t. ex. under 1757 års pommerska krig förmådde leverera för kronans behof 24,000 par ullstrumpor.

Min sommartripp.

Fem år hade gått sedan jag sist åkte över Vestkustbanan. På den tiden, som nu för oss vestkustbor redan tycks vara en sagolikt forntid, hade vi ännu ingen aning om hur bogievagnar, kurir- och nattåg såg ut — och ändå talade hela världen om vestkustbanan som Sveriges stiligaste järnväg. Nu kastar sig varenda skånsk torparepojke och "björbysing" in i en bogievagn, även om han bara ska åka för att köpa en "gök" i Engelholm eller ett par bevänttar i Laholm, och den enklaste profryttare, som förr tackade sin Gud om han kom oskadad förbi "Tjufva-Karlens" näste, känner sig nu fruktansvärt uppskakad och skakar på huvudet om järnvägsstyrelsen har djärvheten att ställa en av gamla systemets vagnar till hans förfogande.

Det är farligt hur människans bekvämlighetsbe­hov snabbt växer! När jag förra sommar satt eller låg och vräkte mig i en amerikansk "Pullman-chair-cars" med en mjuk kudde som passöppen-negern hade varit vänlig att placera under mitt huvud, suckade jag: "Ack, vore detta en av vestkustbanans bogievagnar!" Jag har åkt genom England, där man har trånga, låga kupéer, men ovanligt jämna och fast liggande järnvägsspår, samt genom halva Amerika, där man visserligen har rymliga vagnar, men dåliga — ja stundom inga järnvägsspår alls. Men så tillitsfullt, behagligt och i alla avseenden bekvämt som på vestkustbanan åkte jag aldrig. Det är inte "storsvenskhet" eller norsk stolthet som dikterar min åsikt att denna bana kan räknas bland de bästa i världen. Att denna privata bana kunnat bringas till en så hög rang i kommunikationssystemet berömmer de kraftiga, företagsamma män som med detta blanka stålband åstadkommit samverkan och framkomst i folkets arbetsamma strävan på Sveriges vestkust, vars trakter länge ansågs ovärda en sådan större väg.

Engelholm är en glaserad lerbit infattad i smaragder. Engelholms hamn liknar en okammad, barbent flicka som med uppskuren kjol söker efter "agn" på stranden. Förslöf ligger mitt i det vackra Bjäre härad inte långt från "Kurrabok", den mest onaturliga naturliga bok i hela Skandinavien och mycket kvistigare än Ola Hanssons bok "Sensitiva amorosa" eller alla Ibsens böcker tillsammans. Grefvie har fått en högre lyftning genom sin station, som förmodligen är den högst belägen järnvägsstation i Skåne, och som har en karg omgivning men småländsk flit och förnöjsamhet för att kunna må väl och vara till nytta mitt bland ljungtufvor och grusbackar. Sinarpsdalen med sina många rätvinkliga gärdesgårdar där uppe på sluttningarna har en påfallande likhet med Förenta staternas karta. Båstad hänger i Pershögens grönskande hår över silverstrimmig blånande fjärd. Skottorp (inte järnvägsstation) har varit byggt efter ritning av Nikodemus Tessin och är märkvärdigt i kungnarnas giftermålshistoria, ty i de lysande salarna här firade Karl den elfte sitt bröllop med danska prinsessan Ulrika Eleonora den 6 maj 1680. Vallberga ligger mitt på Sydhallands slätt, inte långt från Rennenäs, Brahesläktens urhem, samt Karl Ifvarssons enkla, frejdade boning. Laholm ansågs på Engelbrekts tid som en nyckel för Skåne, Halland och Blekinge. Nu ligger staden i en håla (förmodligen fordomtida nyckelhålet) och har på senare tid utmärkt sig för ett stort fiskafängst av fiskar på ända till 87 kilogram. Under förra århundradet gick Laholm på i ullstrumpor — då staden till exempel under 1757 års pommerska krig förmådde leverera för kronans behov 24 000 par ullstrumpor.