22 oktober 1892

Kortbref från Båstad. Äfven från vårt lilla samhälle fins åtskilligt ruttet att hopsamla för att kasta i - lådan. För cirka en månad tillbaka anlände hit till byen en kringvandrande skomakaregesäll, snygg och försedd med amplaste betyg, för att söka arbete hos någon af våra mästare. Efter mycket stök och spring lyckades det honom ändtligen att få åtminstone herberge hos en enkefru Z. Detta skedde på fredagen och redan påföljande söndagsmorgon vid pass 8-tiden infann sig i gesällens bostad platsens »poliskonstapel», fjerdingsmanen herr von Zollern, sällskapande med supbröderna från stenhuggeriet, för att tillvälla sig den »koleriske» skomakaregesällen. Först försökte dessa polisbanditer att uppbryta dörren och derefter fönstret till gesällens rum, men då dessa försök blefvo desamma som att »hugga i sten», måste polisgrisarne invänta gesällens sjelfmanta vilja att öppna. Till gengäld härför vankades som vanligt hugg och slag af fjerdings-mannens »griseus batongus» jemte thy åtföljande »text» i den sedvaniga polisprosan och följden blef också den vanliga: gesällen fördes med hull och hår till - »kamerulle-länsmannen», inför hvilken inqvisitionsintendent han fick den äran att få förevisa sina betyg, som alla voro - utom von Zollerns naturligtvis! - »klara som pölsespad.» Men icke desto mindre föstes »Lästicus» derefter till samhällets förvaringsrum, der han fick försona sitt »urbota brott» med - två dygns arrest! Och i hvilken »finka» sedan! Tunnorna eller baljorna, som der voro placerade till »fångarnes beqvämligheter», hade icke under de sista 14 dagarne varit tömda, utan runnit öfver med orenligheten (exkrementerna, herr von Z ... I) och i denna pesthåla måste delinqventen uthärda i - två dygn! Och hvad värre val: han fick under denna inqvisitionstortyr ingen som helst mensklig tillsyn, än mindre någon föda eller ens - en droppe vatten! Då ändtligen »fogdarne» (hvad var det kung Carolus XI kallade dessa djur för?) nödgades släppa ut fången-delinqventen, måste han ragla åstad härifrån mot något barmhertigare samhälle, som måhända fins nånstans upp i - månen. Hvarthan han än raglade, så ber han nog gud bevara sig ifrån olyckan att oftare besöka – Båstad.Hjalmar P -.

Kortbref från Båstad.

Även från vårt lilla samhälle finns åtskilt rutet att hopsamla för att kasta i lådan. För cirka en månad tillbaka anlände hit till staden en kringvandrande skomakaregesäll, snygg och försedd med amplaste betyg, för att söka arbete hos någon av våra mästare.

Efter mycket stök och spring lyckades det honom slutligen att få åtminstone härbärge hos en enkefru Z. Detta skedde på fredagen och redan påföljande söndagsmorgon vid åttiden infann sig i gesällens bostad ortens »poliskonstapel», fjärdingsmännen herr von Zollern, sällskapande med supbröderna från stenhuggerierna, för att tillvälla sig den »koleriske» skomakaregesällen. Först försökte dessa polisbanditer att bryta upp dörren och därefter fönstret till gesällens rum, men då dessa försök blev desamma som att »hugga i sten», måste polis­grisarna invänta gesällens självmant vilja att öppna. Till gengäld härför vankades som vanligt slag och hugg av fjärdingsmännens »griseus batongus» jemte därtill följande »text» i den sedvanliga polissprakan och följden blev också den vanliga: gesällen fördes med hull och hår till »kamerullelänsmännen», inför vilken inquisitionsintendent han fick äran att få förevisa sina betyg, som alla voro — utom von Zollerns naturligtvis! — »klara som pölsespad.»

Men icke desto mindre föstes »Lästicus» därefter till samhällets förvaringsrum, där han fick försona sitt »urbota brott» med två dygns arrest! Och i vilken »finka» sedan! Tunnorna eller baljorna, som där voro placerade till »fångarnas bekvämligheter», hade icke under de sista 14 dagarna varit tömda, utan runnit över med orenligheterna (exkrementerna, herr von Z ... I) och i denna pesthåla måste delinkventen uthärda i två dygn! Och vad värre var: han fick under denna inquisitionstortyr ingen som helst mänsklig tillsyn, än mindre någon föda eller ens en droppe vatten! Då slutligen »fogdarne» (vad var det kung Carolus XI kallade dessa djur för?) nödgades släppa ut fången-delinkventen, måste han ragla åstad härifrån mot något barmhärtigare samhälle, som måhända finns någonstans upp i månen. Vart han än raglade, så ber han nog gud bevara sig ifrån olyckan att oftare besöka – Båstad.

Hjalmar P -.