SKÅNSKA DAGBLADET
24 december 1892
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
Kärleksgudinnan iBåstad.Berättelse af »Elfkarlen», Ur Eng. T. Bland mycket annat som vid ett franskt fartygs skeppsbrott i Båstadsbugten bergades af invånarne var äfven en marmorstaty, som för tillfallet fick sin plats i ett skjul. De hederlige fiskargubbarne samlades sedan dagligen der «för att värdera bilden», som de sade åt sina gummor, men dessa tyckte till sist, att besöken blefvo för täta, hvarför de i samlad trupp tågade dit och funno då med förtrytelse hur deras herrar och män stodo försjunkna i åskådande af ett spritt naket kvinfolk. Fy skam er, mannar! Jo, det var allt någonting att sätta värde på! Slå genast sönder uselheten! skreko de uppretade hustrurna i korus och statyn skulle nog också ha blifvit knackad i småbitar, om inte hjelp i rättan tid anländt. På orten bodde nämligen då en gammal sjökapten med sin enda dotter. Gubben hade i uppväxande dagar erhållit en vårdad uppfostran, hvilken han sedan förkofrat under sina mångåriga resor på alla verldens haf. Nu lefde han i lugn och ro af sin hopsparade förmögenhet. Dottern var förlofvad med en ung häradshofding, prestson från Halland, och bröllopet skulle stå om ett par månader eller vid midsommartiden. Sjökaptenen gick händelsevis förbi skjulet och hörde oväsendet. En hastig blick öfvertygade honom, om att roten och upphofvet till tvisten var ett skulpturverk af hög rang, föreställande kärleksgudinnan Venus. Han köpte statyn och lät forsla den hem till sig, hvarest den placerades i trädgården. Några veckor efteråt anlände fästmannen, för att tillbringa tiden för bröllopet i sin blifvande svärfaders hem. En eftermiddag togo de förlofvade sig en promenad genom trädgården och sutto sedan en stund samspråkande bredvid Venusbilden. Plötsligt fick den unge mannen en befängd idé, som han skrattande meddelade fästmön. -- Vet du hvad, Signe? Det är synd om den stackars kärleksgudinnan här. Hon står så ensam och glömd. Jag skall göra henne vänligt stämd emot mig - det ha vi sedan nytta utaf i vårt äktenskapliga lif. Och med komisk patos yttrade han, i det han satte sin förlofningsring på ett af marmorstodens fingrar: - Jag trolofvar mig med dig Venus! Under skämt och löje öfver att han nu hade tva fästmör, »två gudinnor», som han uttryckte sig, gledo timmarne hän mot aftonen, och då de slutligen gingo in, glömde han att återtaga ringen, hvilken han först saknade, då han skulle kläda af sig. Tyst smög han sig ur huset och ned i trädgården. Fullmänen stod högt på det skyfria himlahvalfvet och i det klara skenet såg han redan på afstånd hur ringen glänste mot det snöhvita stenfingret. Han sträckte ut handen - men for i samma ögonblick med ett anskri af förfäran tillbaka. Bilden hade långsamt böjt ihop fingret och ringen stod nu icke till att aftaga. Med likblekt ansigte skyndade fästmannen in i kaptenens sofrum och berättade hvad som händt. Denne skrattade åt historien, men steg likväl upp och gjorde sällskap ut i trädgården, der gudinnans finger emellertid befans i den ställning konstnären gifvit det. Ringen var dock försvunnen. - Du har naturligtyis tappat ringen och drömt resten, menade gubben. - Omöjligt, då jag ännu ej varit i sängen. - Sitta och sofva går också an, käre gosse. Häradshöfdingen skakade på hufvudet.Förklara tilldrageisen kunde han inte, men att den verkligen passerat, var han säker på. Under några dagar gick han lite hängfärdig, men så småningom förbleknade minnet af den mystiska händelsen. Fästmön blef aldrig invigd i saken. Bröllopsdagen kom. Högsommaren stod i sin rikaste fägring. Många händer hade varit i rörelse för att få templet smyckadt på ett värdigt sätt till den stundande högtidligheten, men så var också nu allt färdigt och de goda strandborna gladde sig af hjertans lust åt sitt verk, ty för sjökaptenen och hans dotter hyste en hvar verklig tillgifvenhet, på grund af deras hjelpsamhet mot fattiga och sjuka. Med af lycka skimrande ögon utträdde det stiliga brudparet efter aktens slut ur kyrkan, helsadt af en i glädje hardt nära tjutande folkmassa. Många gäster voro inbjudna och allt gick rundligt till. Vid stora bord på gården trakterades ortens fiskarefamiljer rikligen med mat och dryck. Festligheterna räckte långt inpå natten. Ändtligen bröt man upp för att hvila några timmar. Dagen derpå skulle stor frukost afätas hos de nygifta, hvilka till att börja med inredt sitt hem i öfvervåningen af kaptenens hus. Det blef tyst. Bruden hade sagt godnatt till tärnorna och låg nu för första gången i den äkta bädden. Mörker rådde i rummet och derute dref en klagande vind tjocka kyliga ovädersmoln genom den ljumma med blomdoft mättade luften. Sakta öppnades dörren och brudgummen kom in samt närmade sig sängen. Han nådde den icke, ty - - Midt emellan honom och hans hustru reste sig en bländande hvit kvinnogestalt och en melodiskt klingande stämma yttrade: - Du är min. Du har en gång trolofvat dig med Venus. Och hon slog sina armar om honom samt tryckte en kyss på hans läppar, hvarefter den gåtfulla gästen ljudlöst aflägsnade sig. Men på mattan låg den unge mannen - död. På brudens gälla nödrop tillskyndade de i huset varande. Med darrande stämma redogjorde hon för hvad som inträffat och föll derefter i en långvarig svimning, uppvaknade med fullt utbildad hjernfeber och afled inom några dagar. - Intet öga fans torrt i Båstad den sorgliga stund, då under klockornas vemodiga klang de två blomsterhöljda kistorna fördes till grafven och snyftningarne blefvo högljudda, när den arme fadern stapplade fram för att ännu en gång den oåterkalleligen sista, kasta en blick på sin ålders glädje, på bruden, som låg der med jungfrukransen om bleka pannan. En tid efteråt gick kaptenen i trädgården, der han ej varit sedan den ödesdigra bröllopsdagen. Plötsligt stannade han som förstenad. Venusstatyn var borta och i mullen framför syntes djupa fotspår, liksom bilden skulle ha stigit ned från sin piedestal.
Berättelse av »Älvkarlen», från engelsk källa
När ett franskt fartyg gick på grund i Båstadsbugten bergade invånarna bland mycket annat en marmorstaty, som tillfälligt ställdes i ett skjul. De hederlige fiskargubbar samlade sig sedan dagligen där "för att värdera bilden", som de sa till sina fruar, men dessa tyckte till slut att besöken blev för täta. Därför tog hustrurna gemensamt vägen dit och funno då med förtrytelse hur deras män stod försjunkna i åskådandet av ett spritt nakat kvinnofolk.
Fy skam er, män! Ja, det var väl något att sätta värde på! Slå genast sönder denna uselhet! skrek de upprörda hustrurna i kör, och statyn skulle nog också ha blivit sönderslagen om inte hjälp kommit i rätt tid.
På orten bodde då en gammal sjökapten med sin enda dotter. Gubben hade i uppväxta dagar fått en väl genomförd uppfostran, vilken han sedan utvecklat under sina många år till sjöss på alla världens hav. Nu levde han i lugn och ro på sin sparade förmögenhet. Dottern var förlovad med en ung häradshovding, prästson från Halland, och bröllopet skulle äga rum om ett par månader, vid midsommartiden.
Sjökaptenen gick förbi skjulet och hörde oväsendet. En hastig blick övertygade honom om att rotorsaken till tvisten var ett skulpturverk av hög rang — kärleksgudinnan Venus. Han köpte statyn och lät forsla den hem, där den placerades i trädgården.
Några veckor senare anlände fästmannen för att tillbringa tiden före bröllopet i sin blivande svärfaders hem.
En eftermiddag promenerade de förlovade genom trädgården och satte sig sedan vid Venusbilden. Plötsligt fick den unge mannen en befängd idé, som han skrattande mittdelade sin fästmö.
— Vet du vad, Signe? Det är synd om den stackars kärleksgudinnan här. Hon står så ensam och glömd. Jag ska göra henne väl sinnad mot mig — det ska vi sedan ha nytta av i vårt äktenskapliga liv.
Och med komisk patos satte han sin förlovningsring på ett av marmorstodyts fingrar:
— Jag trolofvar mig med dig, Venus!
Under skämt och löje över att han nu hade två fästmör, "två gudinnor", som han sa, förflöt tiden mot aftonen. När de slutligen gick in glömde han att ta tillbaka ringen, vilken han först saknade när han skulle klä av sig.
Tyst smög han sig ur huset och ned i trädgården. Fullmånen stod högt på den klara himlen, och i det klara skenet såg han redan på avstånd hur ringen glänste mot det snöhvita stenfingret.
Han sträckte ut handen — men drog den i samma ögonblick tillbaka med ett anskri av förfäran.
Bilden hade långsamt böjt ihop fingret, och ringen gick inte att ta av.
Med likblekt ansikte skyndade fästmannen in i kaptenens rum och berättade vad som hänt. Denne skrattade åt historien, men steg likväl upp och följde honom ut i trädgården, där gudinnans finger dock befunnos stå i den ställning konstnären givit det. Ringen var dock försvunnen.
— Du har naturligtvis tappat ringen och drömt resten, menade gubben.
— Omöjligt, då jag ännu inte varit i sängen.
— Att sitta och sova går också an, käre gosse.
Häradshovdingen skakade på huvudet. Förklaringen kunde han inte ge, men att det verkligen hänt var han säker på.
Under några dagar gick han nedstämd, men så småningom förbleknade minnet av den mystiska händelsen. Fästmön blev aldrig invigd i saken.
Bröllopsdagen kom.
Högsommaren stod i sin rikaste prakt. Många händer hade arbetats för att smycka kyrkan på ett värdigt sätt till högtidligheten, men nu var allt färdigt och de goda strandborna glädjade sig från hjärtat över sitt verk. Ty för sjökaptenen och hans dotter hyste envar verklig tillgivenhet, på grund av deras hjälpsamhet mot fattiga och sjuka.
Med av lycka glimmrande ögon trädde det vackra brudparet efter vigseln ur kyrkan, hälsad av en i glädje starkt jublanda folkmassa.
Många gäster var inbjudna och allt gick väl till. Vid stora bord på gården serverades ortens fiskarefamiljer rikligt med mat och dryck.
Festligheterna räckte långt inpå natten. Slutligen bröt man upp för att vila några timmar. Dagen därpå skulle stor frukost ätas hos de nygifta, vilka inrett sitt hem i övervåningen av kaptenens hus.
Det blev tyst.
Bruden hade sagt godnatt till tjänaterna och låg nu för första gången i den äkta sängen. Mörker härskade i rummet, och ute for en klagande vind tjocka kyliga ovädersmoln genom den ljumma, blomsterdoftmättad luft.
Långsamt öppnades dörren och brudgummen kom in och närmade sig sängen.
Han nådde den inte, ty —
Mitt emellan honom och hans hustru reste sig en bländande vit kvinnogestalt, och en melodiskt klingande röst yttrade:
— Du är min. Du har en gång trolofvat dig med Venus.
Och hon slog sina armar omkring honom och tryckte en kyss på hans läppar, varefter den gåtfulla gästen ljudlöst försvann.
Men på mattan låg den unge mannen — död.
På brudens skarp nödrop skyndade de i huset. Med darrande röst redogjorde hon för vad som hänt och föll sedan i långvarig svimning, vaknade med utvecklad hjärnfeber och avled inom några dagar.
Inte ett torrt öga fanns i Båstad den sorgsna stund då de två blomsterhöljda kistor under klockornas vemodiga klang fördes till graven, och snyfningarna blev högljudda när den arme fadern tappade fram för att ännu en gång kasta en blick på sitt ålders glädje, på bruden, som låg där med jungfrukransen om bleka pannan.
En tid senare gick kaptenen i trädgården, där han inte varit sedan den ödesdigra bröllopsdagen. Plötsligt stannade han som förstenad.
Venusstatyn var borta, och i mullen framför syntes djupa fotspår, liksom bilden skulle ha stigit ned från sin piedestal.
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
