22 juli 1893

De sista ord, jag hörde i Halmstad, yttrades af en bekymrad, förtjusande, brunögd, svarthårad ung dam i smakfull dräkt, som med en något darrande stämma talade inåt en kupé: «Värr nou rrädd um daj, Vicke !» - Från kupén brummades något till svar ... och så ångade vi af, Vicke och alla de andra. Lycklige Vicke! Det var en nätt liten behandskad hand, som vinkade åt dig och som sedan tryckte en näsduk mot ett par vackra ögon för din skull. Lycklige Vicke! Så kommo vi till Laholm, och där rägnade det igen. Här fick jag egentligen först ögon för, hur lysande och pigg grönskan blef af vätan; och då försonade jag mig riktigt med den, kröp ihop i ett hörn och sof fram till Båstad. Och där kan ni tro, att det är vackert - där och hela banan utefter sedan!

Ifrån himlen på nytt myser solen så huld;och hon sänder sitt guldöfver grönlummig däld, öfver svindlande brant,klädd med blommor så grant;och hon glänser på hafvet, som skiftar så sköntän i rödt, än i grönt;och åt mognande teg, som i långvågor går,hon sin guldfärg består.O, du leende näjd, full af ljufhet och frid -för din skönhet jag saknar ett namn!Vackra Båstad! O finge jag hvila en tid i din famn!

Men det fick jag tyvärr inte. Reseplanen hade annorlunda beslutat; och förbi ängar, åkrar, löfträd, torftäckta hyddor och andra måleriska ting bar det af till Helsingborg.

De sista ord jag hörde i Halmstad yttrades av en bekymrad, förtjusande, brunögd, svarthårad ung dam i smakfull dräkt. Med en något darrande stämma talade hon in i en kupé: «Värr nou rrädd um daj, Vicke!» - Från kupén brummades något till svar ... och så ångade vi av, Vicke och alla de andra.

Lycklige Vicke! Det var en nätt liten behandskad hand som vinkade åt dig och som sedan tryckte en näsduk mot ett par vackra ögon för din skull. Lycklige Vicke!

Så kom vi till Laholm, och där regnade det igen. Här fick jag egentligen först ögon för hur lysande och pigg grönskan blev av vätan; och då försönade jag mig riktigt med den, kröp ihop i ett hörn och sov fram till Båstad.

Och där kan ni tro att det är vackert - där och hela banan efteråt!

Från himlen på nytt myser solen så mild; och hon sänder sitt guld över grönlummig dal, över svindlande brant, klädd med blommor så grant; och hon glänser på havet, som skiftar så skönt än i rött, än i grönt; och åt mognande teg, som i långvågor går, hon sin guldfärg består. O, du leende nejd, full av ljufhet och fred - för din skönhet jag saknar ett namn! Vackra Båstad! O finge jag vila en tid i din famn!

Men det fick jag tyvärr inte. Reseplanen hade annorlunda beslutat; och förbi ängar, åkrar, lövträd, torftäckta hyddor och andra målande ting bar det av till Helsingborg.