21 juni 1894

Resebref från Båstad.(För Öresunds-Posten.) Den 19 juni. "Vestkustens vackraste badort“ står det i annonserna om Båstads hafsbad. Inte har jag besökt alla de mer eller mindre frekventerade baden vid Vestkusten, men att döma efter dem jag sett är annonsens påstående utan gensägelse sant. Kommer man med tåget från söder och med stark fart rusar ned i Sinarps-dalen och vidare förbi Axelstorps vackra bergklyfta med dess skogsklädda sidor, mellan hvilka den hvitskummande Dalabäcken skyndar ned i yrande fart, och gör en sväng förbi den täcka Korröds mölla, så öppnar sig en af de härligaste taflor vårt land har att framvisa. Hufvudpartiet i denna tafla upptager Halmstadsviken, som med allt bredare mynning öppnar sig åt Kattegat; i förgrunden utbreda sig bördiga åkerfält och till höger det vidsträckta halländska låglandets södra del med sina många kyrktorn uppskjutande ur lummiga träddungar; en väldig ram omger det hela: Hallandsåsens hufvudsträckning till höger, klädd med ståtliga bokskogar, här och der afbrutna af tallarnes mörkare grönska, samt till venster åt Vestra Karnp och Houf en lägre utgrening af åsen, som vid Houfs hallar synes stupa tvärbrant i hafvet. I förgrunden till venster ligger den lilla badorten med sina hus inbäddade i saftigt grönskande trädgårdar och med sitt åldriga tempel från katolska tiden, hvars tegeltorn sägnen påstår vara uppfördt före syndafloden. Ofvanför köpingen höjer sig det idylliska Pershög med sin svala park af väldiga bokar och askar och societetshuset, från hvars veranda man har en i hög grad anslående utsigt öfver hafvet, åsarne och halländska landet. I klart väder kan man härifrån räkna anda till tio kyrkor. Vackra promenadplatser fins det åt alla håll omkring Båstad. För den, som behöfver inandas barrdoft, ha vi kronoplanteringen borta vid hafsstranden österut, för bergvandrare lämpar sig gångstigen upp igenom Pershög eller vägen genom Prestliden upp till "Hemmets grotta“, den bästa utsigtspunkt i hela grannskapet. Den, som föredrager längre fotturer, kan vända sig vesterut till det täcka Lilla Båstad en kvarts mil från köpingen eller till Axelstorp med dess vildare natur eller det närmare belägna Korröds mölla. På alla dessa ställen finnes godt om näktergalar och sångtrastar, och kommer man dit ut någon aftonstund, har man svårt för att slita sig bort från den härliga naturmusik, som strömmar ut från nästan hvarje trädkrona. Älskar man uteslutande hafvet och vestanvindarnes kraftiga sälta, kan man få sin lust tillfredsstäld genom att vandra strandpromenaden vesterut från badhuset, hvilken delvis lagts på fasciner till skydd mot de stundom för hårdt påträngande vågorna, men till sin största längd går öfver sammetslena gräsmattor. Naturen har, som vi finna, på allt sätt utrustat denna plats till en rekreationsort af bästa slag. I en kapitalstark och företagsam mans hand skulle den helt säkert hafva en stor framtid för sig. Men så länge det icke finnes nog penningmedel eller man icke är nog framsynt att våga riskera dem, kommer alltid något primitivt att vidlåda det hela. Något mera företagsamhet har dock på senare tiden gjort sig gällande, och har man icke alit för långt gående anspråk, kan man få dem tillfredsstälda både hvad mat och komfort i öfrigt beträffar, i synnerhet sedan båda restaurationerna öfverlemnats åt en källarmästare, som tyckes i allo vuxen sitt värf och dertill håller facila priser. Kunde de friska hafsvindarne blåsa bort den oenighetens anda, som i långa tider rådt emellan köpingens styrepinnar, skulle säkerligen helt snart nödiga nutida förbättringar blifva en följd deraf och Båstads framtid såsom en talrikt besökt badort te sig i en ljusare dager än den för närvarande gör. Låt oss hoppas det bästa!

Man talar här i orterna helt naturligt mycket om den påtänkta nya vägen från Båstad åt Houf, för hvilken riksdagen beviljat ett anslag af 22,000 kronor med vilkor att vederbörande kommuner förbinda sig att betala alla öfriga kostnader, äfven om de skulle öfverskrida förslaget, som enligt major Gagners beräkning slutar på 33,000 kronor. Man drar sig naturligtvis för de icke obetydligt ökade skatter, som skulle blifva en följd deraf, i synnerhet som man är fullkomligt säker på att kostnads-förslaget ser allt för lofvande ut. Betänksamme män, som känna terrängen och den klippgrund, som nästan öfverallt hvilar omedelbart under jordytan, skaka på hufvudet och mena, att det icke kommer att aflöpa under 100,000. Visst är "Brantan" brant, men så är den så mycket kortare, och några olyckshändelser har den aldrig åstadkommit, och några stora lass ger samfärdseln icke anledning att köra uppför den. Den nya vägen kommer deremot att blifva en oafbruten uppförsbacke på nära en half mil, som på ett par ställen kommer att gå öfver djupa stalp och på ena sidan att till största delen ligga högt öfver omgifvande mark, hvarigenom vägfarande lätt blifva utsatta för olyckor. Expropriationen af jord kommer också att draga stora kostader, enär flere smärre egendomar komma att skäras tvärt af och derigenom betydligt förlora i värde. Genom sitt läge inunder åsen kommer också nedre delen af vägen att mera än hittills om vintrarne öfverhopas af snö, och det blir ett drygt arbete att då hålla den i farbart skick; på våren åter, då snön smälter, skall det bortrinnande vattnet på den halfmilslånga sluttningen skära väldiga fåror i vägen, och länsmannen lär icke underlåta att tillhålla vederbörande att laga den. Detta och mycket annat pratade de ängslige gubbarne i öronen på mig, och jag lofvade att låta det komma i tryck, så att det kunde blifva kändt af flere.

En jernvägsinspektor, som just inte är synnerligen tillmötesgående emot allmänheten, tyckes hr O. i Båstad vara. Det klagas allmänt man och man emellan öfver hans oginhet, men med den beskedlighet, som utmärker ortens befolkning, har man icke kommit sig för att anmäla saken. Säkert är, att han måtte tolka reglementet på sitt eget besynnerliga sätt, ty det är väl icke antagligt, att bolagets reglemente är så hopsatt, att det är till nackdel för den trafikerande allmänheten. Bland annat vägrar hr O. att utlemna ilgods på söndagarne, en vägran, som hvar och en inser kunna vålla mottagaren stora obehag och förluster. Sålunda nekade mannen förliden söndag att till källarmästaren Peterzóon i Båstad utlemna varor, som denne rekvirerat såsom ilgods justemedan han behöfde dem på söndagen. En annan historia förtjenar också att komma till allmänhetens kännedom, fastän den nu icke är färsk längre. En landtbrukare i trakten hade för en bjudning, som skulle ega rum på söndagseftermiddagen, rekvirerat en del sodavatten. Då han kom för att hemta det, svarade inspektoren, som inom parentes sagdt är läsare och starkt ifrar för frälsningsarméns sträfvanden, att varorna icke utlemnades på söndagen; då mottagaren framhöll, att han nödvändigt behöfde dem på söndagen, svarade inspektoren: "Jag har sodavatten till salu och lemnar gerna hvad som behöfves“ (mot kontant erkänsla förstås)! Hr O. har nemligen buffet i väntsalen, och der håller han försäljning på söndagen, utan att det tyckes så värst genera hans samvete.* L—g. *) Kanske äro dock de anmärkta felen reglementets eller direktionens, i så fall ej hr O:s. Ö.- P.

Resebref från Båstad. (För Öresunds-Posten.) Den 19 juni.

"Vestkustens vackraste badort" står det i annonserna om Båstads havsbad. Jag har inte besökt alla de mer eller mindre frekventerade baden vid Vestkusten, men att döma efter dem jag sett är annonsens påstående helt sant. Kommer man med tåget från söder och far ned i Sinarps-dalen och vidare förbi Axelstorps vackra bergklyfta med dess skogsklädda sidor, mellan vilka den vitskummande Dalabäcken skyndar ned i brusande fart, och gör en sväng förbi den täcka Korröds mölla, så öppnar sig en av de härligaste taflor vårt land har att framvisa. Huvudpartiet i denna tafla utgörs av Halmstadsviken, som med allt bredare mynning öppnar sig åt Kattegat; i förgrunden utbreda sig bördiga åkerfält och till höger det vidsträckta halländska låglandets södra del med sina många kyrktorn uppskjutande ur lummiga träddungar; en väldig ram omger det hela: Hallandsåsens huvudsträckning till höger, klädd med ståtliga bokskogar, här och där avbrutna av tallarnas mörkare grönska, samt till vänster åt Vestra Karnp och Houf en lägre utgrening av åsen, som vid Houfs hallar synes stupa brant i havet. I förgrunden till vänster ligger den lilla badorten med sina hus inbäddade i saftigt grönskande trädgårdar och med sitt åldriga tempel från katolska tiden, vars tegeltorn sägnen påstår vara uppfördt före syndafloden. Ovanför köpingen höjer sig det idylliska Pershög med sin svala park av väldiga bokar och askar och societetshuset, från vars veranda man har en mycket tilltalande utsikt över havet, åsarna och halländska landet. I klart väder kan man härifrån räkna ända till tio kyrkor.

Vackra promenadplatser finns det åt alla håll omkring Båstad. För den som behöver andas barrdoft, ha vi kronoplanteringen borta vid hafstranden österut, för bergvandrare lämpar sig gångstigen upp igenom Pershög eller vägen genom Prestliden upp till "Hemmets grotta", den bästa utsigtspunkt i hela grannskapet. Den som föredrager längre fotturer kan vända sig västerut till det täcka Lilla Båstad en kvarts mil från köpingen eller till Axelstorp med dess vildare natur eller det närmare belägna Korröds mölla. På alla dessa ställen finns gott om näktergalar och sångtrastar, och kommer man dit någon aftonstund, har man svårt för att slita sig bort från den härliga naturmusik som strömmar ut från nästan varje trädkrona. Älskar man uteslutande havet och västanvindarnas kraftiga sälta, kan man få sin lust tillfredsställd genom att vandra strandpromenaden västerut från badhuset, vilken delvis lagts på fasciner till skydd mot de stundom för hårt påträngande vågorna, men till sin största längd går över sammetslena gräsmattor.

Naturen har, som vi finner, på allt sätt utrustat denna plats till en rekreationsort av bästa slag. I en kapitalstark och företagsam mans hand skulle den helt säkert ha en stor framtid för sig. Men så länge det inte finns nog penningmedel eller man inte är nog framsynt att våga riskera dem, kommer alltid något primitivt att vidlåda det hela. Någon större företagsamhet har dock på senare tiden gjort sig gällande, och har man inte allt för långtgående anspråk, kan man få dem tillfredsställda både vad mat och komfort i övrigt beträffar, särskilt sedan båda restaurationerna överlemnats åt en källarmästare som tycks i allt väl skickad för sitt värv och därtill håller billiga priser.

Kunde de friska hafsvindarna blåsa bort den oenighetsanda som länge rådt mellan köpingens styresmän, skulle säkerligen helt snart nödiga nutida förbättringar bli en följd av det och Båstads framtid såsom en talrikt besökt badort te sig i en ljusare dager än den för närvarande gör. Låt oss hoppas det bästa!

Man talar här i ortena helt naturligt mycket om den påtänkta nya vägen från Båstad åt Houf, för vilken riksdagen beviljat ett anslag av 22 000 kronor med villkor att vederbörande kommuner förbinda sig att betala alla övriga kostnader, även om de skulle överstiga förslaget, som enligt major Gagners beräkning slutar på 33 000 kronor. Man drar sig naturligtvis för de inte obetydligt ökade skatter som skulle bli en följd av det, särskilt som man är fullkomligt säker på att kostnadsförslaget ser allt för lovande ut. Betänksamma män som känner terrängen och den klippgrund som nästan överallt vilar omedelbar under jordytan, skakar på huvudet och menar att det inte kommer att kosta under 100 000. Visst är "Brantan" brant, men så är den så mycket kortare, och några olyckhändelser har den aldrig åstadkommit, och någon större samfärdsel ger den inte anledning att köra uppför den. Den nya vägen kommer däremot att bli en oavbruten uppförsbacke på nära en halvmil, som på ett par ställen kommer att gå över djupa [otydligt: stalp] och på ena sidan att till största delen ligga högt över omgivande mark, varigenom vägen lätt kan bli farlig för vägfarande. Expropriationen av jord kommer också att dra stora kostnader, enär flera mindre egendomar komma att skäras av och därigenom betydligt förlora i värde. Genom sitt läge under åsen kommer också nedre delen av vägen att mer än hittills på vintrarna överbipas av snö, och det blir ett drygt arbete att då hålla den i farbart skick; på våren åter, då snön smälter, ska det bortrinnande vattnet på den halvmilslånga sluttningen skära väldiga fåror i vägen, och länsmannen lär inte underlåta att tillhålla vederbörande att laga den.

Detta och mycket annat pratade de ängslige gubbarne i öronen på mig, och jag lovade att låta det komma i tryck, så att det kunde bli känt av flera.

En järnvägsinspektor, som inte verkar särskilt tillmötesgående mot allmänheten, är hr O. i Båstad. Det klagas allmänt över hans ovilja, men med den återhållsamhet som präglar ortens befolkning har man inte kommit sig för att anmäla saken. Det är säkert att han tolkar reglementet på sitt eget märkliga sätt, ty det är väl inte troligt att bolagets reglemente är utformat på ett sätt som är till nackdel för den trafikerande allmänheten. Bland annat vägrar hr O. att utlämna ilgods på söndagar — en vägran som var och en inser kan orsaka mottagaren stora problem och förluster. På söndagen förnekar mannen således källarmästaren Peterzóon i Båstad att utlämna varor som denne beställt som ilgods just för att han behövde dem på söndagen. En annan historia förtjänar också att komma till allmänhetens kännedom, även om den inte är helt ny. En jordbrukare i området hade för ett kalas som skulle hållas på söndagseftermiddagen beställt lite läsk. När han kom för att hämta det svarade inspektören, som för övrigt är läsare och starkt förespråkar frälsningsarméns strävan, att varorna inte utlemnades på söndagen. När mottagaren framhöll att han nödvändigt behövde dem på söndagen svarade inspektören: "Jag har läsk till försäljning och lämnar gärna vad som behövs" (mot kontant betalning förstås)! Hr O. har nämligen buffé i väntsalen och där håller han försäljning på söndagen, utan att det verkar störa hans samvete.*

L—g.

*) Kanske är dock de anmärkta felen regelmentets eller direktionens, i så fall inte hr O:s.

Ö.- P.