25 juli 1894

Från en skånsk utkant.(Bref till Dagens Nyheter.) Båstad i juli 1894. Du kommer kan hända från södern, från Paris, Antwerpen eller någon liknande modern turistled. Du har skakat dig trött i de tyska och danska jernvägskupéerna, du har anländt till Köpenhamn, svart i ansigtet som en af Kairos vattenbärare, och nāra att qväfvas på det dammiga Kongens Nytorv har du sprungit ned till hamnen och på en af »Det forenedes» båtar fortsatt till Helsingborg. Efter en uppfriskande dusch och en god frukost på Mollberg är din yttre menniska å nyo så pass återstäld, att du icke behöfver be om presentation, då du ser dig i spegeln, och nöjd, fast med släpande ögonlock à la österländing, låter du dig dragas norr åt af Vestkustbanans kurirtåg. Det blåser en hård kultje från vesterhafvet, och der bokskogen öppnar sig vid Engelholm ser du hvita, fräsande bränningar rulla in mot den sandiga kusten. Plötsligt skiftar landskapet karakter: den skånska slättens fonddekoration med dess djupa perspektiv skymmes bort af höga åsar, mellan hvilka jernvägen gör de listigaste kurvor för att komma fram. Dessa åsar på hvilkas sluttningar sädesfälten bölja mellan susande dungar af bok och al, växa allt högre, ju längre du kommer, deras färgskiftningar bli allt rikare, deras konturer allt mjukare, liksom svällande af den bördiga myllans mäktiga kraft. Efter en stunds ytterligare färd skymtar hafvet å nyo fram; det sträcker sig nu i en bugt inåt landet, rullande sina saltmängda vågor mot en förtjusando strand, der en klunga grå och hvita envåningshus blanka i grönskan liksom ostronskal på en frodig gräsmark. Tåget stannar vid ett litet leksakshus af tegel, konduktören ropar Båstad! och vederbörande hoppar ur kupén för att en timme senare betinna sig sittande på en af vildt vin beskuggad veranda cch solande sig i reflexen från Kattegats dyningar. Båstad borde i guiderna inregistreras som de nervősa menniskornas sanatorium, ett fridsällt område, der gatornas idylliska tystnad och trädgårdarnes skugga skänka ro åt trötta muskler och öfveransträngda hjernor. Här finnas inga fabriker med bullrande maskiner, som sätta grannarnes husväggar i skakning, ingen stenkolsrök sotar ned luften och förstör familjernas gardiner, hvilkas hvithet derför är lika oomtvistlig som den heliga Brigittas dygd. Gnistrande i det starka solljuset, hvilket dagen i ända strömmar ned från en klar julihimmel, sträcker den lilla köpingen ut sig långs stranden, full af ro, behag och fägring. Efter ett par dagars vistelse härstädes är man redan fullt lokaliserad och känner en god del af infödingarne till namn och karakter. Der i det lilla grå huset med trädgården och stenmuren utanför bor skomakaren. Snedt emot öfver gatan har en diversehandlare sin butik. Några kaffekoppar och ett par tygbundtar i fönstren utgöra den frestande exposition, med hvilken han lockar kunderna. Längre bort svängerhandskmakarens skylt, och vid torget ligga kyrkan, hotellet och rakstugan - den sistnämda provisoriskt etablerad för badgästernas räkning, ty under vintern lär skäggmarknaden i Båstad vara flau. Det lilla stenhuset med sin öfverbyggda sval är apoteket, och flygeln i trädgården bakom är läkarbostället, ett förtjusande litet hem för den älskvärdaste bland eskulaper. Från den skuggiga verandan träder man in i ett med artistisk smak inredt väntrum, dit hafvets salta vind, bemängd med doften från trädgårdens rosenträd, tränger in genom de öppnade fönstren. Och der sitta patienterna stumma och raka med händerna i skötet och afvakta sin tur att få tala med läkaren. En frän yllelukt från de gamla bondgummornas hemväfda klädningar sprider sig i rummet, ty der är alltid godt om allmogepatienter. Deras halsduksbeklädda hufvuden vagga af och an, under det de i sina hjernor repetera de ord, hvarmed de anse sig bäst kunna skildra förloppet af sina krämpor. Rådplägningen med doktorn år emellertid den enklaste sak i verlden, ty han känner så väl dessa naturmenniskors lif, lynnen och vanor. Vänligt ser han dem i ögonen, uttalar just de ord som de ha på läpparne, och medan han skrifver receptet, gör han sig underrättad om hur höet slagit till, hur korna mjölka och om den nya ladugården är färdig.

De talrika badgāsterna föra här en ljuflig tillvaro, delad mellan simturerna utåt hafsviken och ett angenämt dolce far niente på Pershögs värdshusveranda eller promenader utmed stranden. Damernas antal är naturligtvis öfvervägande och deras ålders respektabilitet likaså. Detta vare sagdt utan minsta förringande af den qvinliga ungdom, hvars tungomål förråder deras sydsvenska härkomst och hvars luftiga toaletter på det behagligaste lysa fram mellan trädgårdarnes löfverk. På sidan om de ordinarie badhusen utveckar sig, tack vare hafsvikens långsluttande botten, ett lustigt badlif i fria luften, som gör den tångdoftande stranden öster om köpingen till ett folkligt Trouville, utan flirtation och utan obligatoriska badare, men pregladt af den mest naivauppsluppenhet. Från mina fönster kan jag dagligen se hur samhällets »bourgeoisic», småpysar och småflickor, marscherar i gåsmarsch ut i hafvet, springande, hoppande, dansande och skrattande med full hals. »Und jene himmlische Gestalten, sie fragen nicht nach Mann und Weib.» Stundom följa också mammorna med. Men deras badtaktik är en annan. De taga sigte på en af de talrika stenarne långt ut, derefter skjuta de af sig strumporna, lyfta försigtigt upp kjolarne och vada till stenen, bakom hvilken de spårlöst försvinna. Under en lång stund ser man ingenting annat än flikarne af några klädesplagg, som blygt skiutas upp på stenens krön, derefter viftar en hvit arm och vattnet kommer i en våldsam rörelse, som om en sjöorm der borta utförde sina hemlighetsfulla manipulationer. Men denna oceansymfoni har också sin final, då böljorna lägga sig och en hvit qvinnogestalt med den landtliga gracens omedvetna behag tar plats på stenen för att vrida vattnet ur sitt långa, böljande hår. Det vore ett motiv för en Zorns ljusmättade pensel. Skånsk Venus, uppstigande ur Kattegats skum. Om qvällarne njuter man naturligtvis af alla vestkustbadorters traditionella nöje: solnedgången. Menniskor, som kanske annars sällan eller aldrig egna en tanke åt himlakropparnes företeelser, bli här, när aftonen nalkas, både vetenskapliga och poetiska och ge sig ingen ro förr än de samvetsgrant, med klockan i handen, iakttagit solskifvans sjunkande i hafvet. Och skådespelet är onekligen praktfullt, sedt från strandpromenaden. Den ofantliga vattenytan ligger utbredd som en blank stålskifva med läckert vattrade bält här och der, några omärkliga dyningar plaska melodiskt mot stenarne i den djupa tystnaden, och långt bort, aftecknande sina smala silhuetter mot qvällhimmelens guldgrund, går en klunga pojkar i strandbrynet och letar musslor och sjöstjernor, dessa småmynt i hafvets stora, outtömliga skattkammare. Ernst Högman.

Från en skånsk utkant. (Brev till Dagens Nyheter.) Båstad i juli 1894.

Du kommer kanske från södern, från Paris, Antwerpen eller någon liknande modern turistväg. Du har skakat dig trött i de tyska och danska tågkupéerna, du har anlänt till Köpenhamn, svart i ansiktet som en av Kairos vattenbärare, och nära att kvävas på det dammiga Kongens Nytorv har du sprungit ned till hamnen och på en av "Det förenade" båtar fortsatt till Helsingborg. Efter en uppfriskande dusch och en god frukost på Mollberg är din yttre människa på nytt så pass återställd, att du inte behöver be om presentation när du ser dig i spegeln, och nöjd, fast med släpande ögonlock à la österländing, låter du dig dragas norrut av Vestkustbanans kurirtåg. Det blåser en hård kyla från västerhavets håll, och där bokskogen öppnar sig vid Engelholm ser du vita, fräsande bränningar rulla in mot den sandiga kusten. Plötsligt skiftar landskapet karaktär: den skånska slättens bakgrund med dess djupa perspektiv skymmes bort av höga åsar, mellan vilka järnvägen gör de listigaste kurvor för att komma fram. Dessa åsar på vilkas sluttningar sädesfälten bölja mellan susande dungar av bok och al, växa allt högre ju längre du kommer, deras färgskiftningar blir allt rikare, deras konturer allt mjukare, liksom svällande av den bördiga mullans mäktiga kraft. Efter en stunds ytterligare färd skymtar havet på nytt fram; det sträcker sig nu i en bukt inåt landet, rullande sina saltmängda vågor mot en förtjusande strand, där en klunga grå och vita envåningshus glänser i grönskan liksom ostronskål på en frodig gräsmark. Tåget stannar vid ett litet leksakshus av tegel, konduktören ropar Båstad! och vederbörande hoppar ur kupén för att en timme senare befinna sig sittande på en av vildt vin beskuggad veranda och solande sig i reflexen från Kattegatts dyningar. Båstad borde i guiderna inregistreras som de nervösa människornas sanatorium, ett fridsällt område där gatlornas idylliska tystnad och trädgårdarnas skugga skänka ro åt trötta muskler och överansträngda hjärnor. Här finns inga fabriker med bullrande maskiner som sätter grannarnas husväggar i skakning, ingen stenkolsrök sotar ned luften och förstör familjernas gardiner, vilkas vithet därför är lika omtvistlig som den heliga Birgitta dygd. Gnistrande i det starka solljuset, vilket dagen i ända strömmar ned från en klar julihimmel, sträcker den lilla köpingen ut sig längs stranden, full av ro, behag och fägring. Efter ett par dagars vistelse härstädes är man redan fullt lokaliserad och känner en god del av infödingarna till namn och karaktär. Der i det lilla grå huset med trädgården och stenmuren utanför bor skorna­karen. Snett emot över gatan har en diversehandlare sin butik. Några kaffekoppar och ett par tygbuntar i fönstren utgöra den frestande exposition, med vilken han lockar kunderna. Längre bort svänger handskmakarens skylt, och vid torget ligga kyrkan, hotellet och rakstugan — den sistnämnda provisoriskt etablerad för badgästernas räkning, ty under vintern lär skäggmarknaden i Båstad vara flau. Det lilla stenhuset med sin överbyggda sal är apoteket, och flygeln i trädgården bakom är läkarbostället, ett förtjusande litet hem för den älskvärdaste bland eskulaper. Från den skuggiga verandan träder man in i ett med artistisk smak inrett väntrum, dit havets salta vind, blandad med doften från trädgårdens rosenträd, tränger in genom de öppnade fönstren. Och där sitta patienterna stumma och raka med händerna i skötet och avvakta sin tur att få tala med läkaren. En främmande yllelukt från de gamla bondgummornas hemväfda klädningar sprider sig i rummet, ty där är alltid gott om allmogepatienter. Deras halsduksbeklädda huvuden vagga av och an, under det de i sina hjärnor repetera de ord med vilka de anse sig bäst kunna skildra förloppet av sina krämpor. Rådplägningen med doktorn är emellertid den enklaste sak i världen, ty han känner så väl dessa naturmänniskors liv, lynnen och vanor. Vänligt ser han dem i ögonen, uttalar just de ord som de ha på läpparna, och medan han skriver receptet, gör han sig underrättad om hur höet slagit till, hur korna mjölka och om den nya ladugården är färdig.

De många badgästerna lever här ett angenämt liv, delat mellan simturer ut i havsvägen och ett behagligt dolce far niente på Pershögs värdshusveranda eller promenader längs stranden.

Damernas antal är naturligtvis överväg­ande och deras ålder respektabel. Detta sägas utan minsta förringande av den kvinnliga ungdom vars tungomål röjer deras sydsvenska härkomst och vars luftiga kläder på det behagligaste lyser fram mellan trädgårdarnas löfverk.

Vid sidan om de vanliga badhusen utvecklas, tack vare havsvägens långsluttande botten, ett roligt badliv i fri luft, som gör den tångdoftande stranden öster om köpingen till ett folkligt Trouville, utan flirtation och utan obligatoriska badare, men präglat av den mest naiva uppsluppenhet.

Från mina fönster kan jag dagligen se hur samhällets "bourgeoisie", små­pojkar och småflickor, marscherar i gåsmarsch ut i havet, springande, hoppande, dansande och skrattande för fullt.

"Och dessa himmelska väsenden, de frågar inte efter man och kvinna."

Stundom följer också mammorna med. Men deras badtaktik är en annan. De tar sikte på en av de talrika stenarna långt ut, därefter skjuter de av sig strumporna, lyfter försiktigt upp kjolarna och vader till stenen, bakom vilken de försvinner spårlöst. Under en lång stund ser man ingenting annat än flikar av några klädesplagg som blygt skjuts upp på stenens krön, därefter vinkar en vit arm och vattnet kommer i en våldsam rörelse, som om en sjöorm där borta utförde sina hemlighetsfulla manipulationer. Men denna oceansymfoni har också sin slut, då böljorna lägger sig och en vit kvinnogestalt med den landsbygdliga gracens omedvetna behag tar plats på stenen för att vrida vattnet ur sitt långt, böljande hår. Det vore ett motiv för en Zorns ljusmättade pensel. Skånsk Venus, uppstigande ur Kattegats skum.

Om kvällarna njuter man naturligtvis av alla västkustbadorters traditionella nöje: solnedgången. Människor som kanske annars sällan eller aldrig egnar en tanke åt himlakropparnas företeelser blir här, när aftonen nalkas, både vetenskapliga och poetiska och ger sig ingen ro förr än de samvetsgrannt, med klockan i handen, iakttagit solskivan sjunkande i havet.

Och skådespelet är onekligen praktfullt, sett från strandpromenaden.

Den ofantliga vattenytan ligger utbredd som en blank stålskiva med läckert vattrade bälten här och där, några omärkliga dyningar plaskar melodiskt mot stenarna i den djupa tystnaden, och långt borta, avtecknande sina smala silhuetter mot kvällhimmelens guldgrund, går en klunga pojkar i strandbrynet och letar musslor och sjöstjärnor, dessa småmynt i havet stora, outtömliga skattkammare.

Ernst Högman.