14 oktober 1868

Länsman Wingrens rymning omtalas af Engelholms Tidning i följande ordalag: "Afwikne länsman Wingren i Båstad war i balans på omkr. 1,800 rbr. Det war i förtwiflan häröfwer och öfwer den i allmänhet dåliga ekonomiska ställning, hwari han sig befann, som han beslöt att lemna fosterlandet ryggen. Med 850 rdr i lön, skulle han försörja sig, hustru och många barn samt utbetala i räntor omkring 2,400 rdr pr år å gamla skulder, som han råkat åsamta sig - ej underligt då att han fällde modet och, efter swåra strider med sig sjelf, rymde, heldre än att förkorta sitt lif, då han saknade hwarje utsigt att kunna uppehålla sig och de sina samt göra hwar man rätt. Det är lätt att klandra eller fördöma en olycklig menniskas handlingssätt; men att fullt fatta sig in i och rätt fatta en sådan mans qwal, som drifwa honom till förtwiflan, kan man swårligen. Hr Wingren påstås af flera hafwa warit duglig och aktningswärd både såsom enskild person och såsom tjensteman, ehuru han icke mäktade reda sig ur det ekonomiska elände, som förkrossade honom och dref honom i landsflykt från maka och flera barn, som han haver warit hjertinnerligt tillgifwen." Ett litet original till skomakare, boende i trakten af Båstad, hade en gång förlidet år råkat i Båstad få sig en s. k. florshufwa, som gjorde skomakaren alldeles hwimmelkantig och stegrade hans naturliga lusta att sjunga och prata. Som han så på Båstads gata en aftonstund kryssade fram, efterföljd af köpingens flesta småpojkar, kom han att passera förbi fyra män, hwilfa stodo och betraktade skomakarens löjewäckande framåtsträfwande på knäswaga apostlahästar. I fyllan och willan tappade wandraren på denna promenad sin gamla luggslitna mössa, hwilken någon af pojkarne roade sig med att kasta afsides, så att mäster Andersfon, (äfwen benämnd med ett besynnerligt öknamn), ej kunde igenfinna densamma. Han tog nu för afgjordt att en af de karlar, som han passerat förbi, stulit mössan ifrån honom - och han stämde den förmente mösstjufwen till tinget. Flera män och qwinnor kallades som wittne i detta högwigtiga mål. På behörig tid inställde sig parter och wittnen; Domaren "ransakade" allt hwad ransakas kunde; men den lille skroderande och retsamme skomakaren kunde ingenting bewisa: wittnena wisste ingenting mer, än att denne warit "full" wid det tillfälle då hans mössa flög åt fanders. Mannen begärde uppskof med målet för att få ett halft dussin nya wittnen afhörda. - På detta sätt kan en stor mängd folk twingas att gång efter annan resa fram och tillbaka emellan Båstad och tingshuset i Engelholm - allt för en wärdelös mössas skull. För skomakaren blir följden af rättegången förmodligen endast den, att han till slut får plikta för obefogad rättegång och ärekränkande beskyllning samt wid lägligt tillfälle får sig ett kok stryk af dem han beskyllat för att hafwa warit med om mössaffären. - För resor och tidspillan få wittnena naturligtwis ingenting, enär "käranden" lärer wara fattig karl.

Länsman Wingrens rymning omtalas av Engelholms Tidning i följande ordalag:

"Den tidigare länsman Wingren i Båstad var i skuld på cirka 1 800 riksdaler. Det var förtvivlan över detta och över den allmänt dåliga ekonomiska ställning han befann sig i som fick honom att besluta sig för att lämna fosterlandet. Med 850 riksdaler i lön skulle han försörja sig, hustru och många barn samt betala omkring 2 400 riksdaler per år i räntor på gamla skulder som han åsamkat sig. Ingen undra på att han förlorade modet och, efter svåra inre strider, rymde hellre än att förkorta sitt liv, då han saknade varje utsikt att kunna försörja sig och sina samt göra rätt för sig. Det är lätt att klandra eller döma en olycklig människas handlingar; men att fullt förstå och riktigt fatta en sådan mans qual som drev honom till förtvivlan kan man knappast.

Herr Wingren påstås av flera ha varit duglig och aktningsvärd både som privatperson och som tjänsteman, ehuru han inte klarade av det ekonomiska elände som förkrossade honom och drev honom i landsflykt från maka och flera barn, som han varit hjertinnerligt tillgiven."

En liten original till skomakare, boende i trakten av Båstad, hade en gång förlidet år råkat få sig en så kallad florshufva i Båstad, vilket gjorde skomakaren alldeles yr och ökade hans naturliga lust att sjunga och prata. Som han så en aftonstund korsade Båstads gata, efterföljd av köpingens flesta småpojkar, kom han att passera förbi fyra män, vilka stod och betraktade skomakarens löjeväckande framåtsträvan på knäsvaga apostlahästar. I fyllan och viljan tappade vandraren på denna promenad sin gamla, sliten mössa, vilken någon av pojkarna roade sig med att kasta åt sidan, så att mäster Andersfon (även benämnd med ett besynnerligt öknamn) inte kunde återfinna den. Han tog nu för givet att en av de karlar han passerat förbi hade stulit mössan från honom - och han stämde den förmente mösstjuven till tinget. Flera män och kvinnor kallades som vittne i detta viktiga mål. På behörig tid inställde sig parter och vittnen; domaren "undersökte" allt vad som kunde undersökas; men den lille skroderande och retsamme skomakaren kunde ingenting bevisa: vittnen visste ingenting mer än att denne varit "full" vid det tillfälle då hans mössa försvann. Mannen begärde uppskof med målet för att få ett halvt dussin nya vittnen förhörda. - På detta sätt kan en stor mängd folk tvingas att gång efter annan resa fram och tillbaka mellan Båstad och tingshuset i Engelholm - allt för en värdelös mössa skull.

För skomakaren blir följden av rättegången förmodligen endast den att han till slut får betala för obefogad rättegång och ärekränkande beskyllning samt vid lämpligt tillfälle får sig ett kok stryk av dem han beskyllt för att ha varit med om mössaffären. - För resor och tidsspill få vittnen naturligtvis ingenting, eftersom "käranden" lär vara en fattig karl.