SYDHALLAND SVENSK DAMTIDNING (1895):27
5 juli 1895
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
I zigzag. På resa ... Hvarthän? Bara till Båstad. En halftimmas färd. En liten tripp på eftermiddagen, hvars mål är en af södra Sveriges skönaste platser. Vi äro flera resande i kupén. Jag håller just på att visa en af dessa Vallberga egendom, hvars corps de logis framtittar mellan vacker löfträdsgrönska. Då känna vi alla en stöt, som skakar vaggonen och kommer oss att hoppa till. Så ännu en, vid hvilken tåget liksom trycker sig mot ett bergfast föremål. Därpå är allt stilla. Nej, inte stilla. Röster och steg höras därutanför. Dörrarne till kupéerna öppnas och vi stiga ur. Där är spring af mycket folk, spring hit och dit. Den lille stationsinspektoren med det distinguerade utseende är ifrigt verksam att bringa ordning i den oreda sammanstötningen vållat. Det var en sammanstötning, vi varit med om och oskadde kommit ifrån. "Det var en ledsam historia, det här", sade inspektoren och skakade på hufvudet. Med berömvärd raskhet klargjordes emellertid tåget, och vi voro snart åter på färd, lemnande Vallberga och dess inspektor, å hvilkens panna måhanda bildades ett nytt veck såsom ett varaktigt minne af missödet. Medan ännu äfventyret utgjorde samtalsämnet i kupén, fingo vi en ny erinring om de vedermödor och besvärligheter, hvarpå menniskan bjudes under lifvets resa, enkannerligen under ett tillfälligt reselif. Tre karlar, som kommo från Båstad, där de antagligen besökt marknaden, blefvo af sin häst, som vid åsynen af tåget satte i sken, plötsligen och något omildt placerade i en backsluttning. Vid den häftiga sammanstötningen med allas vår moder fick en af dem tydligen en bra törn, eftersom han, så länge vi kunde se olycksplatsen, låg stilla som en död man. Då emellertid intet vidare försports om denna olycka, är det antagligt att han blott var skenbarligen död och sedan kommit på benen igen. Liksom, enligt hvad det är bekant, "alla goda ting äro tre", skulle väl äfven de onda kunna framträda "tremännings“, hvarför jag och mina medresande, när vi från stationen till vagns fortsatte färden till Båstad, nästan togo för gifvet att vi med tillhjälp af ödet och vår häst, som hade det förbiilande tåget och en lämplig backe på sin sida, skulle kunna göra en samfäld kullerbytta. Men i detta fall gafs intet tredje, utan vi blefvo alla lyckligen utplanterade i Båstad, en hvar på den plats han ansåg för sig mest lämplig. Inom 15 minuter befunno vi oss, jag och en reskamrat - hans sällskap gör att jag nu alltibland kan tillåta mig att tala i förste personen pluralis – i Kattegats vågor. De små badhusen äro mycket primitivt inredda och kunde nog behöfva utbytas mot nya sådana, men man kan inte begära allt på en gång af Båstad, som nyss lagt sig till med ett nytt varmbadhus. Skulle man slå sig på att bygga nya kallbadhus i Båstad, vore det skäl i att söka få dem förlagda å djupare vatten. Hade våra reseintryck å järnvägen i någon mån verkat irriterande, försatte oss badet i den bästa stämning och gjorde oss särskildt disponerade för att vid ett glas punsch hvila ut å Pershög. Såväl punschen som en därefter å verandan inmundigad sexa smakade oss förträffligt, och den vackra utsigten - jag gör denna gång intet försök att måla densamma, då jag redan förut undfägnat mina läsare därmed – kom oss att glömma, att stället saknade både musik och det antal af glada gäster man annars plägar finna å en badrestaurant. Som bekant höra badgästerna i Båstad till det slags folk, som förstår sig på att verkligen sköta sig under badkuren, som inrättar sig för stilla familje och landtlif och undviker värdshus- och sällskapslifvets alltid enerverande atmosfer. De badgäster, som superade i Pershögs matsal, styrde tidigt kosan hem och vi, som måste invänta nattågets ankomst och därför rent af tvungos att å det vackra Pershög njuta en härlig sommarnatts skönhet, lyckades kvarhålla blott en skojfrisk Stockholmsyngling om 50 vårar, som förde en både spirituel och originel konversation och till sist följde oss ett stycke på väg mot järnvägsstationen. Theo.
SVENSK DAMTIDNING (1895):27 Herr Charles Petersòon har under en följd af år innehaft Skellefteå Stadshotell, nämligen 1886-1892, samt dessförinnan verkat som hofmästare å Hotel Rydberg härstädes. Sist var hr P. innehafvare af Hotellet och Badrestauranten vid Båstad å vestkusten, hvarifrån han äfven medför goda omdömen. Med vetskap om de fordringar som Skellefteå - »Norrlands Paris» kalladt - ställer på sin hotellvärd och restauratör, måste man erkänna att denne icke sällan har en ganska svår uppgift, hvilken dock hr Petersòon fyllt på ett i allo hedrande sätt.
På resa ... Varthän? Bara till Båstad. En halvtimmes färd. En liten tur på eftermiddagen, vars mål är en av södra Sveriges vackraste platser.
Vi är flera resenärer i kupén. Jag håller just på att visa en av dessa Vallberga-egendom, vars huvudbyggnad skymtar mellan vacker lövträdsgrönska. Då känner vi alla en stöt som skakar vagnen och får oss att hoppa till. Så ännu en, vid vilken tåget liksom trycker sig mot en bergfast föremål. Därpå är allt stilla.
Nej, inte stilla. Röster och steg hörs därute. Dörrarna till kupéerna öppnas och vi stiger ur. Där är spring av mycket folk, hit och dit. Den lille stationsinspektören med det distingerad utseende är ivrigt verksam att bringa ordning i den oreda som sammanstötningen förorsakat.
Det var en sammanstötning som vi varit med om och kom oskadd ifrån.
"Det var en ledsen historia, det här", sade inspektören och skakade på huvudet. Med berömmvärd raskhet klargjordes tåget emellertid, och vi var snart åter på väg, lemnande Vallberga och dess inspektor, på vars panna möjligen bildades ett nytt veck såsom ett varaktigt minne av missödet.
Medan äventyret ännu utgjorde samtalsämnet i kupén, fick vi en ny påminnelse om de vedermödor och besvärligheter som människan bjuds på under livets resa, särskilt under ett tillfälligt reseliv. Tre karlar som kom från Båstad, där de antagligen besökt marknaden, blev av sin häst – som vid åsynen av tåget satte i skena – plötsligt och ganska omilt placerade i en backsluttning. Vid den häftiga sammanstötningen med vår allas moder fick en av dem uppenbart en ordentlig törn, eftersom han, så länge vi kunde se olycksplatsen, låg stilla som en död man. Då emellertid intet vidare hördes om denna olycka, är det sannolikt att han endast var skenbart död och sedan kommit på benen igen.
Liksom, enligt vad som är känt, "alla goda ting är tre", skulle väl även de onda kunna framträda "tremännings", varför jag och mina medresenärer, när vi från stationen i vagn fortsatte färden till Båstad, nästan tog för givet att vi med ödet till hjälp och vår häst – som hade det förbiilande tåget och en lämplig backe på sin sida – skulle kunna göra en gemensam kullerbutta. Men i detta fall fanns inget tredje, utan vi blev alla lyckligt utplanterade i Båstad, var och en på den plats han ansåg lämplig för sig. Inom 15 minuter befann vi oss – jag och en resakamrat, vars sällskap gör att jag nu emellanåt kan tillåta mig att tala i första person pluralis – i Kattegats vågor. De små badhusen är mycket primitivt inredda och skulle kunna behöva bytas ut mot nya, men man kan inte begära allt på en gång av Båstad, som nyss försedde sig med ett nytt varmbadshus. Om man skulle slå sig på att bygga nya kallbadhus i Båstad, vore det skäl att försöka få dem förlagda på djupare vatten.
Hade våra resaintryck på järnvägen något irriterat oss, försatte badet oss i bästa stämning och gjorde oss särskilt disponerade för att vid ett glas punsch vila ut på Pershög. Såväl punschen som en därefter på verandan intagen sexa smakade oss utmärkt, och den vackra utsikten – jag gör denna gång inget försök att måla den, då jag redan tidigare undfägnat mina läsare därmed – fick oss att glömma att stället saknade både musik och det antal glada gäster man annars brukar finna på en badrestaurang.
Som bekant tillhör badgästerna i Båstad den sorts folk som förstår sig på att verkligen sköta sig under badkuren, som inrättar sig för stilla familje- och landliv och undviker värdshus- och sällskapslivets alltid nerslitande atmosfär.
De badgäster som åt kvällsmål i Pershögs matsal styrde tidigt hemåt, och vi – som måste invänta nattågets ankomst och därför rent av tvingades att på det vackra Pershög njuta en härlig sommarnatts skönhet – lyckades kvarhålla endast en skojfrisk Stockholmssnöling på sina 50 vårar, som förde en både andlig och originell konversation och till sist följde oss en bit på vägen mot järnvägsstationen.
Theo.
SVENSK DAMTIDNING (1895):27
Herr Charles Petersòon har under en följd av år innehaft Skellefteå Stadshotell, nämligen 1886-1892, samt dessförinnan verkat som hofmästare på Hotel Rydberg härstädes. Senast var hr P. innehafvare av Hotellet och Badrestauranten vid Båstad på västkusten, varifrån han även medför goda omdömen.
Med vetskap om de fordringar som Skellefteå – "Norrlands Paris" kallat – ställer på sin hotellvärd och restauratör, måste man erkänna att denne inte sällan har en ganska svår uppgift, vilken dock hr Petersòon fyllt på ett i allt hedersamt sätt.
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
