SYDHALLAND SVENSK DAMTIDNING (1895):27

5 juli 1895

SYDHALLAND SVENSK DAMTIDNING (1895):27 – 5 juli 1895 SYDHALLAND SVENSK DAMTIDNING (1895):27 – 5 juli 1895 (forts.) SYDHALLAND SVENSK DAMTIDNING (1895):27 – 5 juli 1895 (forts.)

Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.

I zigzag. På resa ... Hvarthän? Bara till Båstad. En halftimmas färd. En liten tripp på eftermiddagen, hvars mål är en af södra Sveriges skönaste platser. Vi äro flera resande i kupén. Jag håller just på att visa en af dessa Vallberga egendom, hvars corps de logis framtittar mellan vacker löfträdsgrönska. Då känna vi alla en stöt, som skakar vaggonen och kommer oss att hoppa till. Så ännu en, vid hvilken tåget liksom trycker sig mot ett bergfast föremål. Därpå är allt stilla. Nej, inte stilla. Röster och steg höras därutanför. Dörrarne till kupéerna öppnas och vi stiga ur. Där är spring af mycket folk, spring hit och dit. Den lille stationsinspektoren med det distinguerade utseende är ifrigt verksam att bringa ordning i den oreda sammanstötningen vållat. Det var en sammanstötning, vi varit med om och oskadde kommit ifrån. "Det var en ledsam historia, det här", sade inspektoren och skakade på hufvudet. Med berömvärd raskhet klargjordes emellertid tåget, och vi voro snart åter på färd, lemnande Vallberga och dess inspektor, å hvilkens panna måhanda bildades ett nytt veck såsom ett varaktigt minne af missödet. Medan ännu äfventyret utgjorde samtalsämnet i kupén, fingo vi en ny erinring om de vedermödor och besvärligheter, hvarpå menniskan bjudes under lifvets resa, enkannerligen under ett tillfälligt reselif. Tre karlar, som kommo från Båstad, där de antagligen besökt marknaden, blefvo af sin häst, som vid åsynen af tåget satte i sken, plötsligen och något omildt placerade i en backsluttning. Vid den häftiga sammanstötningen med allas vår moder fick en af dem tydligen en bra törn, eftersom han, så länge vi kunde se olycksplatsen, låg stilla som en död man. Då emellertid intet vidare försports om denna olycka, är det antagligt att han blott var skenbarligen död och sedan kommit på benen igen. Liksom, enligt hvad det är bekant, "alla goda ting äro tre", skulle väl äfven de onda kunna framträda "tremännings“, hvarför jag och mina medresande, när vi från stationen till vagns fortsatte färden till Båstad, nästan togo för gifvet att vi med tillhjälp af ödet och vår häst, som hade det förbiilande tåget och en lämplig backe på sin sida, skulle kunna göra en samfäld kullerbytta. Men i detta fall gafs intet tredje, utan vi blefvo alla lyckligen utplanterade i Båstad, en hvar på den plats han ansåg för sig mest lämplig. Inom 15 minuter befunno vi oss, jag och en reskamrat - hans sällskap gör att jag nu alltibland kan tillåta mig att tala i förste personen pluralis – i Kattegats vågor. De små badhusen äro mycket primitivt inredda och kunde nog behöfva utbytas mot nya sådana, men man kan inte begära allt på en gång af Båstad, som nyss lagt sig till med ett nytt varmbadhus. Skulle man slå sig på att bygga nya kallbadhus i Båstad, vore det skäl i att söka få dem förlagda å djupare vatten. Hade våra reseintryck å järnvägen i någon mån verkat irriterande, försatte oss badet i den bästa stämning och gjorde oss särskildt disponerade för att vid ett glas punsch hvila ut å Pershög. Såväl punschen som en därefter å verandan inmundigad sexa smakade oss förträffligt, och den vackra utsigten - jag gör denna gång intet försök att måla densamma, då jag redan förut undfägnat mina läsare därmed – kom oss att glömma, att stället saknade både musik och det antal af glada gäster man annars plägar finna å en badrestaurant. Som bekant höra badgästerna i Båstad till det slags folk, som förstår sig på att verkligen sköta sig under badkuren, som inrättar sig för stilla familje och landtlif och undviker värdshus- och sällskapslifvets alltid enerverande atmosfer. De badgäster, som superade i Pershögs matsal, styrde tidigt kosan hem och vi, som måste invänta nattågets ankomst och därför rent af tvungos att å det vackra Pershög njuta en härlig sommarnatts skönhet, lyckades kvarhålla blott en skojfrisk Stockholmsyngling om 50 vårar, som förde en både spirituel och originel konversation och till sist följde oss ett stycke på väg mot järnvägsstationen. Theo.

SVENSK DAMTIDNING (1895):27 Herr Charles Petersòon har under en följd af år innehaft Skellefteå Stadshotell, nämligen 1886-1892, samt dessförinnan verkat som hofmästare å Hotel Rydberg härstädes. Sist var hr P. innehafvare af Hotellet och Badrestauranten vid Båstad å vestkusten, hvarifrån han äfven medför goda omdömen. Med vetskap om de fordringar som Skellefteå - »Norrlands Paris» kalladt - ställer på sin hotellvärd och restauratör, måste man erkänna att denne icke sällan har en ganska svår uppgift, hvilken dock hr Petersòon fyllt på ett i allo hedrande sätt.

Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI