25 juli 1895

Sommarbref frånVestkusten.(För Skånska Aftonbladet.)Båstad. "Ah! . . . . . Hvor smukk en lille vue! – Ikke sandt? Den er henrivende . . . . . ” Uppgående kurirtåget hade just passerat en af de stora sprängningarne i åsens sidor, hvarest banan går fram liksom i ett slags tunnel, då sällskapet - tydligen bestående af resande turister "derover fra" - på denna vink af en bland resenärerna rusade fram till fönsterna vid venstra sidan, der jemte andra äfven vår ringhet råkade befinna sig. Vi blefvo sålunda osökt i tillfälle att åhöra mångfalden af utrop, hvarmed den nya utsigten helsades, icke minst från de förtjusta damernas sida. I synnerhet ville aldrig dessas i korus uttalade "nydelig", "dejlig", "fortryllende" o. s. v., o. s. v. i oändlighet taga slut igen och det verkade derför rigtigt lugnande, då en svensk medresande afgaf sitt votum med orden; "Det är helt enkelt förtjusande". Berömmet gälde naturligtvis hafsbugten med Båstad och den vackra vy, som från jernvägen nu öppnade sig. Tillåtom oss säga, att detta beröm icke alls är öfverdet. "Det är helt enkelt förtjusande", så skulle äfven vi vilja uttrycka oss Badande i solljus ligger den täcka köpingen der, bäddad in i grönskan från sina många trädgårdar och omgifven af härlig löfskog. Mägtigt skyddande sträcker åsen sin väldiga arm bakom dess rygg, medan der framför vid den jemna strandbädden Kattegat sänder in sina böljor, än mjukt lekande, än mera friska, sedan likväl bugten derute till on god del redan kufvat våldsamheten, och bringar helsning från det vida vesterhafvet, från modern Atlanten. Man har redan vid första anblicken af denna tafla lätt att förstå, hvarför särskildt våra bröder danskarne så mycket gouterat detta "overmaade hyggelige lille Sted." Det stilla idylliska, som utgör hufvud-tonen i detta natursceneri, har i sig något mäktigt lockande för en sommarvistelse. Vi känna en allt större tillfredsställelse med vårt Malmö att aflägga ett litet besök på platsen; ett beslut, hvilket för sitt fattande verkligen icke behöft någon sporre i det mindre anspråkslösa tillkännagifvande, som möter osss vid stationen och som kallar Båstad för "Vestkustens naturskönaste badort." Än Marstrand då och Lysekil och hela raden af fashionabla badorter i bohuslänska skärgården? Stationen Båstad och köpingen med samma namn äro, som bekant, ingalunda till rummet identiska. Dem skiljer bland annat sådan liten småsak som en väglängd af 3 kilometer. Säkerligen har mera än en resande och badgäst framkastat den frågan, hvad orsaken egentligen kunnat vara till att jernvägen blifvit på detta sätt trängd upp åt höjden, i slingrande bugter krypande på åsens sidor, der den nedanför sig behöfver stöd af en bank på 24 meter, i stället för att naturligast hade varit gå på slätten fram till Båstad och sedan nere i dalgången forsätta sin väg åt söder. Äfven vihafva gjort samma fråga och fingo då till svar att detta en gång i tidens början så bestämdes af en viss "ledande vilja" vid jernvägens anläggning jemte 20,000 kronors för liten aktieteckning (malplacerad sparsamhet). Huru som helst, numera gäller om stationen att "den ligger der den ligger.“ Emellertid har man på bästa möjliga sätt sökt för de besökande minska obehaget af denna placering; utanför stationen väntar sålunda vid hvarje tåg en hel rad af vagnar, som äro redo att mot en billig afgift föra en till bestämmelseorten. Idyllen i taflan på afstånd försvinner icke vid dess närmare betraktande. Gatorna äro tomma och stilla; icke ens torget framme vid kyrkan och gästgifvaregården, der vi stanna, förete något lif. Invånarne sjelfva tyckas höra till de stilla i landena, och badgästerna hafva väl till större delen kommit hit just för att söka hvila och lugn - men mera om dem sedan. Det vore dock orätt att säga att Båstad i och för sig står stilla. Tvärt om vill det synas som om verksamheten här icke vore obetydlig. Man märke t. ex. resultaten af byggnadsverksamheten blott under de senaste tvenne åren. Nya präktiga villor föra alltjemt upp, den ena efter den andra, man har i vinter lagt sig till med nytt tidsenligt varmbadhus (det gamla brann som bekant ner då) och funderar redan på ett stort kallbadhus också, I stället för de nuvarande små och primitiva och hvilka för freqvensens skall redan måst tillbyggas. Åtskillig annan verksamhet ser man ock. Nere vid hamnen pågår f. n. ett större pålningsarbete för att åstadkomma en inhägnad till skydd mot sandens inträngande. Vackra alléer och promenader hafva, säkert med stort besvär och kostnad, blifvit anlagda upp mot skogen till och torde med tiden blifva samhället till en prydnad liksom de påbörjade nya anlägg-ningar, hvilka knyta sig till Pershög och skogen der bakom. För öfrigt är det en fröjd att se, bur väl de redan omnämda små trädgårdarne i allmänhet skötas (skolträdgården bildar likväl ett lysande undantag), till glädje och trefnad icke minst för badgästerna. För badgästerna är det också Båstad lefver helt ocn hållet. Allas tankar vända sig endast omkring dem och kring möjligheterna att på bästa sätt draga fördel af deras närvaro. Båstad om vintern är derför icke alls likt Båstad om sommaren. Under badsäsongen är hvar och en angelägen om att tjena främlingarne. Hvarenda möjlighet tillgodogöres. Hela familjen nöjer sig med att bo sammanpackad i ett à två små rum; ofta nog användas till och med uthusen till bostäder. Detta allt för att man skall kunna "hyra ut" så mycket som möjligt, helst hela våningar, enär detta lönar sig bäst. Trädgårdar och lusthus ställas villigt till gästernas förfogande, naturligtvis mot "kontant erkänsla" detta ock. Det är derför mången gång vanskligt att helsa på den bofaste Båstadsbon under sommarmånaderna; åtminstone får man då icke komma med alltför stora anspråk på beqvämlighet. Säsongen i år är icke så liflig som man haft anledning att vänta och hoppas. Detta måhända till stor del beroende på att väderleken under hela juli månad för sommarvistelse lemnat åtskilligt öfrigt att önska. Antalet inskrifna badgäster vid förra veckans slut gick ej upp till 400, under det att förut om åren ända till 700 varit anmälda. En betydlig minskning alltså. Dock torde med all säkerhet ännu många vara att vänta, i synnerhet från hinsidan Sundet, derifrån badgästerna vanligtvis först anlända något senare, till andra säsongen, som väl antages börja med augusti. Utom danskarne är det, som bekant, hufvud-sakligast Lunda- och Malmöbor, som freqventera badanstalten här, till stor del de samme återkommande år från år. I badhusparken, på vägen till och från vårt hafsbad, sågo vi sålunda åtskilliga kända ansigten der nedifrån, tillhörande professorerna X. Y. och Z, att nu icke nämna de talrika representanterna för "la haute finance" från båda de antydda städerna. För vår del finna vi det icke alls märkvärdigt att särskildt affärsverlden och "hufvudets man" söka upp denna lugna ort att hvila ut i fullständig tillbakadragenhet. Allt är här så lugnt och stilla, man är ostörd som hemma hos sig och fjerran från allt jägtande med tjenst och störande affärer. Något egentligt societetslif existerar följaktligen här icke. Om man icke möjligtvis så skall benämna det, att familjerna om onsdagseftermiddagarne samlas å Pershög till ett enkelt kafferep, dervid stundom den mindre ungdomen beredes tillfälle att taga sig en sväng på dansbanan. Eljest lefver man hvar för sig eller i mindre kotterier, sökande att göra vistelsen här till hvad den ytterst är afsedd att vara, en rekreeringskur från vintersäsongens öfveransträngning. Utflykter till grannskapet företagas då och då. Det är dervid vanligen Lilla Båstad eller Hofshallar, som utgöra målet. Ofvanför hallarne har man från Knösen, som vestligaste toppen af Hallandsås benämnes, en storartad ntsigt. Vid de vackra ställena på vägen, Burdushall och Arilds portar dröjer man ock gerna. Till sjös har man naturligtvis äfven lägenhet att komma såväl till Torekow, Hallands Väderö och Kullen som norrut till Snapparp, Halmstad m. fl. ställen. Helst föredrages dock af flertalet de små segelturerna inom bugten när denna ligger lugn och jemn under vackra, soliga eftermiddagar eller de klara och stilla qvällarne i verkningsfullt månsken. Vårt sista besök i Båstad gälde Pershög, det vackra utvärdshuset på randen af åsen Utsigten härifrån, i synnerhet från höjdpunkten af de nya anläggningarne, är underbart vacker. Nedanför oss Båstad, i pittoresk gruppering och med den gamla egendomliga kyrkan särskildt framträdande. Längre fram Laholms-bugter, öppnande sig åt vester, dit äfven åsen sträfvar, och inåt åt öster rundande sig för att i en stor krets möta den barrskogsklädda stranden, öfver hvilken vi se in långt öfver kustlandskapet. Vi kunna knappt slita oss från denna tafla, och föst ankomsten af vagnen, som skall återföra oss till stationen, gör att vi slutligen lemna densamma. Våra sinnen bibehålla ännu intrycket af hvad vi sett, då vi på ett temligen omildt sätt väckas upp af vår stämning genom vagnens skramlande mot stenläggningen. Och hvilken stenläggning sedan! "Berg och djupa dalar". Men vi glömma gerna detta för det nöje vårt besök beredt oss, och då vi från tåget sända en sista blick tillbaka, är det med den tysta föresatsen om ett snart återseende. Au revoir! --n--

Sommarbrev från Vestkusten. (För Skånska Aftonbladet.)

Båstad.

"Ah! . . . . . Hur vacker en liten utsikt! – Inte sant? Den är henrivande . . . . . "

Det stigande snälltåget hade just passerat en av de stora sprängningarna i åsens sidor, där banan går fram liksom i ett slags tunnel, då sällskapet – tydligen bestående av resande turister "därifrån" – på denna vink från en bland resenärerna rusade fram till fönstren på västra sidan, där tillsammans med andra även vår ringhet råkade befinna sig. Vi blev således oönskat i tillfälle att höra mängden av utrop, med vilka den nya utsikten hälsades, inte minst från de förtjusta damernas sida. I synnerhet ville aldrig dessa i kör uttagna "vacker", "härlig", "förtrollande" och så vidare, och så vidare i oändlighet ta slut igen, och det verkade därför riktigt lugnande då en svensk medresande avgav sitt votum med orden: "Det är helt enkelt förtjusande."

Berömmet gällde naturligtvis hafsbugten med Båstad och den vackra utsikt som från järnvägen nu öppnade sig. Tillåt oss säga att detta beröm inte alls är överbetonat. "Det är helt enkelt förtjusande" – så skulle även vi vilja uttrycka oss. Badande i solljus ligger den täcka köpingen där, bäddad in i grönskan från sina många trädgårdar och omgiven av härlig löfskog. Mäktigt skyddande sträcker åsen sin väldiga arm bakom dess rygg, medan det framför vid den släta strandbädden Kattegat sänder in sina böljor, än mjukt lekande, än mer friska, sedan likväl bugten där ute till stor del redan har dämpat våldssamheten och bär hälsning från det vida västerhavet, från moderna Atlanten.

Man har redan vid första anblicken på denna tavla lätt att förstå varför särskilt våra bröder danskarna så mycket uppskattat detta "övermaade hyggelige lille Sted." Det stilla idylliska, som utgör huvudtonen i detta natursceneri, har i sig något mäktigt lockande för en sommarvistelse. Vi känner en allt större tillfredsställelse över att från Malmö avlägga ett litet besök på platsen – ett beslut som för sitt fattande verkligen inte behövt någon sporre i det lilla anspråkslösa tillkännagifvande som möter oss vid stationen och som kallar Båstad för "Vestkustens naturskönaste badort."

Än Marstrand då och Lysekil och hela raden av fashionabla badorter i bohuslänska skärgården?

Stationen Båstad och köpingen med samma namn är, som bekant, ingalunda till rummet identiska. Dem skiljer bland annat en sådan liten sak som en väglängd av 3 kilometer. Säkerligen har mer än en resande och badgäst framkastat frågan vad orsaken egentligen kunnat vara till att järnvägen blev på detta sätt trängd upp åt höjden, i slingrande bugter krypande på åsens sidor, där den nedanför sig behövde stöd av en bank på 24 meter, i stället för att naturligast hade varit att gå på slätten fram till Båstad och sedan nere i dalgången fortsätta sin väg åt söder. Även vi ha gjort samma fråga och fick då till svar att detta en gång i tidens början bestämdes av en viss "ledande vilja" vid järnvägens anläggning tillsammans med 20 000 kronors alltför liten aktieteckning (felplacerad sparsamhet). Hur det än förhåller sig, numera gäller om stationen att "den ligger där den ligger."

Emellertid har man på bästa möjliga sätt sökt för de besökande minska obehaget av denna placering; utanför stationen väntar således vid varje tåg en hel rad vagnar, som är redo att mot en billig avgift föra en till bestämmelseorten.

Idyllen i tavlan på avstånd försvinner inte vid dess närmare betraktande. Gatorna är tomma och stilla; inte ens torget framme vid kyrkan och gästgifvaregården, där vi stannar, visar något liv. Invånarna själva tycktes höra till de stilla i landen, och badgästerna ha väl till större delen kommit hit just för att söka vila och lugn – men mer om dem senare.

Det vore dock orättvist att säga att Båstad i och för sig står stilla. Tvärt om verkar det som om verksamheten här inte vore obetydlig. Man märk t.ex. resultaten av byggnadsverksamheten bara under de senaste två åren. Nya präktiga villor förs alltjämt upp, den ena efter den andra, man har i vinter anskaffat nytt tidsenligt varmbadhus (det gamla brann som bekant ner då) och funderar redan på ett stort kallbadhus också, i stället för de nuvarande små och primitiva och vilka för besökarnas skull redan måst tillbyggas. Åtskillig annan verksamhet ser man också. Nere vid hamnen pågår för närvarande ett större pålningsarbete för att åstadkomma en inhägnad till skydd mot sandens inträngande. Vackra alléer och promenader ha, säkert med stort besvär och kostnad, blivit anlagda upp mot skogen till och torde med tiden bli samhället till en prydnad liksom de påbörjade nya anläggningar vilka knyter sig till Pershög och skogen där bakom. För övrigt är det en fröjd att se hur väl de redan nämnda små trädgårdarna i allmänhet sköts (skolträdgården bildar likväl ett lysande undantag), till glädje och trefnad inte minst för badgästerna.

För badgästerna är det också Båstad lever helt och hållet. Allas tankar vänder sig endast omkring dem och omkring möjligheterna att på bästa sätt dra fördel av deras närvaro. Båstad om vintern är därför inte alls likt Båstad om sommaren. Under badsäsongen är var och en angelägen om att tjäna främlingarna. Varenda möjlighet tillgodogörs. Hela familjen nöjer sig med att bo sammanpackad i ett eller två små rum; ofta nog används till och med uthusen till bostäder. Detta allt för att man skall kunna "hyra ut" så mycket som möjligt, helst hela våningar, enär detta lönar sig bäst. Trädgårdar och lusthus ställs villigt till gästernas förfogande, naturligtvis mot "kontant erkänsla" detta också. Det är därför många gånger vanskligt att hälsa på den bofast Båstadsbon under sommarmånaderna; åtminstone får man då inte komma med alltför stora anspråk på beqvämlighet.

Säsongen i år är inte särskilt livlig som man hade anledning att vänta och hoppas. Detta beror förmodligen till stor del på att väderleken under hela juli månad för sommarvistelse lämnat en del att önska. Antalet inskrivna badgäster vid förra veckans slut gick inte upp till 400, medan tidigare år upp till 700 varit anmälda. En betydlig minskning alltså. Dock bör med all säkerhet ännu många väntas, särskilt från andra sidan Sundet, varifrån badgästerna vanligtvis först anländer något senare, till andra säsongen, som väl börjar med augusti.

Förutom danskarna är det, som bekant, huvudsakligen lundabor och malmöbor som besöker badanstälten här, till stor del samma återkommande år från år. I badhusparken, på vägen till och från vårt hafsbad, såg vi således flera kända personer därifrån, tillhörande professorerna X, Y och Z, för att inte nämna de många företrädarna för "la haute finance" från båda de nämnda städerna. För vår del finner vi det inte alls märkvärdigt att särskilt affärsvärlden och "huvudets män" söker upp denna lugna ort för att vila ut i fullständig tillbakadragenhet. Allt är här så lugnt och stilla, man är ostörd som hemma hos sig och långt från allt språng med tjänst och störande affärer.

Något egentligt societetsliv existerar följaktligen inte här. Om man inte möjligtvis ska benämna det så att familjerna på onsdagseftermiddagarna samlas på Pershög till ett enkelt kafferep, där ungdomen stundom beredes tillfälle att ta sig en sväng på dansbanan. I övrigt lever man var för sig eller i mindre cotterier, söker att göra vistelsen här till vad den ytterst är avsedd att vara — en rekreationskur från vintersäsongens överansträngning.

Utflykter till närområdet företags då och då. Det är då vanligen Lilla Båstad eller Hofshallar som utgör målet. Ovanför hallarna har man från Knösen, som västligaste toppen av Hallandsås benämnes, en storartad [otydligt]. Vid de vackra ställena på vägen, Burdushall och Arilds portar stannar man gärna. Till sjöss har man naturligtvis även lägenhet att komma såväl till Torekow, Hallands Väderö och Kullen som norrut till Snapparp, Halmstad m.fl. ställen. Helst föredrages dock av flertalet de små segelturerna inom bugten när denna ligger lugn och jämn under vackra, soliga eftermiddagar eller de klara och stilla kvällarna i verkningsfullt månljus.

Vårt sista besök i Båstad gällde Pershög, det vackra utvärdshuset på randen av åsen. Utsikten härifrån, särskilt från höjdpunkten av de nya anläggningarna, är underbar. Nedanför oss Båstad, i pittoresk gruppering med den gamla egendomliga kyrkan särskilt framträdande. Längre fram Laholmsbugten, öppnande sig åt väster, dit även åsen sträcker sig, och inåt åt öster rundande sig för att i en stor båge möta den barrskogsklädda stranden, över vilken vi ser långt över kustlandskapet. Vi kan knappt slita oss från denna tavla, och först ankomsten av vagnen, som ska återföra oss till stationen, gör att vi slutligen lämnar densamma.

Våra sinnen behåller ännu intrycket av vad vi sett, då vi på ett ganska omilt sätt väcks upp ur vår stämning genom vagnens skramlande mot stenläggningen. Och vilken stenläggning sedan! "Berg och djupa dalar". Men vi glömmer gärna detta för det nöje vårt besök beredt oss, och då vi från tåget sänder en sista blick tillbaka, är det med den tysta föresatsen om ett snart återseende.

Au revoir! --n--