SYDHALLAND
26 juli 1895
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
Halmstadbor på lusttur. Eftersta vagnen af gårdagens nedgående kurirtåg rymde en skara herrar, hvilka tagit på tåget i Halmstad och under början af resan hufvudsakligen roade sig med att räkna hvarandra samt skänka hvarandra handtryckningar och hjärtliga leenden. Sedan de så där "upptäckt" hvarandra och kommit till det resultat, att deras antal uppgick till 32 - alla goda vänner och alla i feststämning – hängåfvo de sig, oaktadt den förslöande värme som rådde i kupén, åt den lifvande tanken på resans mål och de nöjen, som förestodo. Ty dessa herrar, hvilka tillhörde det s. k. Sällskapet i Halmstad, ämnade offra sin eftermiddag helt och hållet åt nöjet, och platsen, där de främst skulle söka detsamma, var Båstad. Efter hvad flera af dem förklarade, var det för dem redan ett nöje, då de vid afresan fingo se undertecknad, som af en ärad kollega inbjudits att deltaga i färden, klifva in i kupén, en förklaring som - det måste jag tillstå - särdeles slog an på mig, ehuru jag väl vet att dylika yttranden icke alltid innebära en komplimang åt mottagaren. Så trettiotvå vi voro, fingo vi dock godt rum å de många vagnar, som vid vår ankomst till Båstads station stodo färdiga att föra oss ned midt i hjärtat af "Vestkustens vackraste badort“. Det går som bekant både upp och ner och med skakningar och skrammel, innan man genom slingrande gator och prång, hinner fram till badhusen, men jag ser däri blott en vis anordning af naturen, gatuläggarne och vagnfabrikörerna i förening att bereda tillfälle åt främlingar att genom "promenader i vagn" förskaffa sig behöflig kroppsvärme före ett bad. De yngste och blott lindrigt giktbrutne af sällskapet - jag tar mig friheten att här använda ordet appellativt - fylde snart de små rummen i "herrbadhuset" med högar af både nämnbara och onämnbara persedlar och höllo därpå ett stoj ute i vågorna som en flock från skoltvånget lössläppta pojkar - stora pojkar med basröster och skägg . . . Kom så - ja, det förstås sedan man litet hvar åter var samhälleligt presentabel - utflyktens pièce de resistance ('duktigt stycke att äta på' enl. Franskt och Svenskt handlexikon, tryckt hos L. J. Hjerta 1848), middagen. Den serverades uppe i Pershögs matsal, strax efter det vi gjort vår entré inom själfva societetsområdet, bekikats af en del af badsocieteten, som väntade på oss vid eftermiddagskaffet, och hört en modig liten danska föredraga "La Paloma" eller något dylikt vid societetssalongens piano. Om maten - vi fingo Halmstadlax, kyckling och hallon - vill jag blott säga att den öfverträffade våra förväntningar. Vinerna voro ej heller att förakta. Det märkes nog att det är en Schweitz som nu för spiran å Pershög. Vid middagen höllos för öfrigt åtskilliga tal: för Sällskapet af dess ordförande, grosshandlare A. L. Apelstam, för denne af grosshandlare A. E. Pihl, m. fl. Och sedan följde vid kaffeborden å gräsplanen glam och glädje, yr, okonstlad, kordial. Fotograf A. I. Hagnell ("folkagöraren") fick tillfälle att två gånger "se oss på ett gemensamt glas" och att, likaledes två gånger, med oöfverträfflig talang föredraga en visa med satiriska uddar och fyndiga refränger, om "orföraren och hans vice,,, om "mamma", som "hjulat" omkring med en lista för teckning till deltagande i utflykten m. m. m. m. För öfrigt roade man sig med kapplöpningar (härvid vanns första priset tvenne gånger af en Laholms-konsul), målskjutningar och karusellåkning. Kvartettnummer och "gluntar" föredrogos utmärkt af kända sångare. Fram mot 9-tiden begaf man sig åter till vagnarne, arm i arm och med "Dåne lik“ i têten. Utbyte af hälsningar mellan oss och badgästerna som en masse åsågo embarkeringen. För min del hamnade jag lyckligt i Laholm kl. ½ 10 och har därför varit kapabel slarfva ihop denna skildring af en af de gladaste färder jag varit med om, men mitt sällskap "Sällskapet“ tog in hos källaremästare Emil Olsson i Halmstad, där det ännu "dagen efter“, efter hvad jag hört, mådde bra vid bålarne. Theo.
Bakre delen av gårdagens nedgående kurirtåg innehöll en skara herrar som stigit på i Halmstad och under resans början huvudsakligen roade sig genom att räkna varandra och ge varandra handtryckningar och hjärtliga leenden. Efter att de så där "upptäckt" varandra och kommit fram till resultatet att de var 32 till antalet – alla goda vänner och alla i feststämning – övergav de sig, trots den förslöande värme som rådde i kupén, åt tanken på resans mål och de nöjen som väntade.
Dessa herrar, som tillhörde det så kallade Sällskapet i Halmstad, ämnade offra sin eftermiddag helt åt nöjet, och platsen där de främst skulle söka det var Båstad. Efter vad flera av dem förklarade var det redan ett nöje för dem att vid avresan få se undertecknad, som av en ärad kollega blivit inbjuden att deltaga i färden, stiga in i kupén – en förklaring som, det måste jag tillstå, särskilt slog an på mig, ehuru jag väl vet att sådana yttranden inte alltid innebär en komplimang åt mottagaren.
Så trettitvå till antalet fick vi dock gott rum i de många vagnar som vid vår ankomst till Båstads station stod färdiga att föra oss ned mitt i hjärtat av "Vestkustens vackraste badort". Det går som bekant både upp och ner och med skakningar och skrammel innan man genom slingrande gator och gränder når fram till badhusen, men jag ser däri bara en vis anordning av naturen, gatuläggarna och vagnfabrikörerna i förening för att bereda tillfälle åt främlingar att genom "promenader i vagn" få behövlig kroppsvärme före ett bad.
De yngsta och blott lindrigt giktbrutna av sällskapet – jag tar mig friheten att här använda ordet appellativt – fyllde snart de små rummen i "herrbadhuset" med högar av både nämnbara och onämnbara persedlar och höll därpå ett sorl ute i vågorna som en flock från skoltvånget lössläppt pojkar – stora pojkar med basröster och skägg...
Kom så – ja, det förstås sedan man lite här och där åter var samhälleligt presentabel – utflyktens pièce de résistance, middagen. Den serverades uppe i Pershögs matsal, strax efter det vi gjort vår entré inom själva Sällskapsområdet, bekikats av en del av badsällskapet som väntade på oss vid eftermiddagskaffet, och hört en modig liten danska föredraga "La Paloma" eller något dylikt vid Sällskapssalongens piano. Om maten – vi fick Halmstadlax, kyckling och hallon – vill jag bara säga att den överträffade våra förväntningar. Vinerna voro inte heller att förakta. Det märkes nog att det är en schweizare som nu för spiran på Pershög. Vid middagen hölls för övrigt åtskilliga tal: för Sällskapet av dess ordförande, grosshandlare A. L. Apelstam, för denne av grosshandlare A. E. Pihl, m. fl.
Och sedan följde vid kaffeborden på gräsplanen glam och glädje, yr, okonstlad, kordial. Fotograf A. I. Hagnell ("folkagöraren") fick tillfälle att två gånger "se oss på ett gemensamt glas" och att likaledes två gånger, med oöverträfflig talang föredraga en visa med satiriska uddar och fyndiga refränger om "orföraren och hans vice", om "mamma" som "hjulat" omkring med en lista för teckning till deltagande i utflykten m. m. m. m.
För övrigt roade man sig med kapplöpningar (härvid vanns första priset två gånger av en Laholms-konsul), målskjutningar och karusellåkning. Kvartettnummer och "gluntar" föredrogos utmärkt av kända sångare.
Fram mot 21-tiden begav man sig åter till vagnarna, arm i arm och med "Dåne lik" i täten. Utbyte av hälsningar mellan oss och badgästerna som en massa åsågo embarkeringen. För min del hamnade jag lyckligt i Laholm kl. 21.30 och har därför varit kapabel att skriva ihop denna skildring av en av de gladaste färder jag varit med om, men mitt sällskap "Sällskapet" tog in hos källaremästare Emil Olsson i Halmstad, där det ännu "dagen efter", efter vad jag hört, mådde bra vid bålarna.
Theo.
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
