31 juli 1895

Dagen därpå for jag till Båstad, som stod upptaget på min resplan. I dess närhet skall finnas några stenbrott. Men jag lyckades ej pāträffa mer än några få stenhuggare, som sedan jag gett några gratisskrifter rådde mig att uppgifva Båstad, ty någon nämvärd arbetarebefolkning fins ej och de bosatte männen vistas på sjön. Att hålla möte för där boende sommar- och badgäster skulle vara det otacksammaste man kunde företaga sig. Sedan ett par försök att skaffa mötesplats äfven misslyckats, begaf jag mig åstad från Båstad ingen vitz! - tiļl Laholm, hvilken plats allt för tydligt visade sig vara motiv till Albert Engströms senaste nisseteckningar: »Ur Grönköpings annaler». Efter att blifvit grymt, men rättvist straffad, med en oförsynt hotellräkning, för min dumhet att kinesa på ett af »Helsingborgs Posten» utpuffadt hotell - det enda i staden - gaf jag mig ut på upptäckts-resor efter en, enligt uppgift, befintlig rösträtts-förening. Dess verksamhet måste dock vara obetydlig, ty jag kunde ej få reda på någon till densamma hörande person. Att träffa på någon som kunde anvisa plats var lika fruktlöst. Med värkande liktornar, som ännu med fasa erinra om Laholms gator och nedstämdt sinne traskade jag ut om staden för att se på de väldiga, till ingen industriell nytta forsande vattenfallen, som Lagan bildar utanför staden. Här var naturenvild, storartad. Få känna genom den svenska geografien till dessa fall, och de en mil högre upp belägna Kassaforsfallen. Jag klättrade nedåt flodklipporna öfver de spågar, som lagtsfrån klippa till klippa öfver forsarne, där laxhinder och burar voro nedsatta. Jag förundrade mig öfver orsaken till att kapitalet försummat att »inmuta» en dylik värdefull drifkraft. Endast ett par smärre kvarnar drifvas af fallets vatten.

Dagen därpå åkte jag till Båstad, som stod på min resplan. I närheten ska det finnas några stenbrott. Men jag lyckades bara träffa några få stenhuggare, som efter att jag hade gett dem några gratisbroschyrer råde mig att ge upp Båstad, eftersom det inte finns någon nämnvärd arbetarbefolkning där och de bosatta männen är ofta på sjön. Att hålla möte för sommar- och badgäster som bor där skulle vara det otacksamnaste man kunde göra. Efter några misslyckade försök att skaffa mötesplats åkte jag från Båstad — ingen idé! — till Laholm, som helt tydligt verkade vara förlagan till Albert Engströms senaste nisseteckningar: "Ur Grönköpings annaler". Efter att ha blivit strikt men rättvist bestraffad med en oblyg hotellräkning för min dumhet att lita på ett hotell som puffats av "Helsingborgs Posten" — det enda i staden — började jag spana efter en rösträttsförening som enligt uppgift skulle finnas där. Dess verksamhet måste vara obetydlig, för jag kunde inte få reda på någon som tillhörde den. Att träffa på någon som kunde visa vägen var lika fruktlöst. Med värkande liktorn, som ännu väcker fasans minningar från Laholms gator, och nedstämd sinne traskade jag ut ur staden för att se på de väldiga Lagan-vattenfallen som forsas utanför staden utan någon industriell nytta. Här var naturen vild, storartad. Få känner genom svensk geografi till dessa fall och de en mil högre upp belägna Kassaforsfallen. Jag klättrade nedåt flodklipporna över de bryggor som byggts från klippa till klippa över forsarna, där laxhinder och burar var nedsatta. Jag undrade över varför kapitalet försummat att "inmuta" en så värdefull drivkraft. Bara ett par mindre kvarnar drivs av fallens vatten.