ENGELHOLMS TIDNING

7 januari 1896

ENGELHOLMS TIDNING – 7 januari 1896

Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.

"Storingen" i Bjäre. Hallandsåsens skånske lagbrytare minskas till antalet allt mer och mer. SpelJon är död, Pappers-Pålle inburad för lång tid, Gubbakarlen och hans liga genom dödsfall och fängelsestraff oskadliggjorda - och för några dagar sedan gick »Storingen», äfven kallad »Store Johannes», torparen Johannes Johansson i Salomonhög i Grefvie, ur tiden, skrifves till Engelh. Tidning. Han hade allt en god del mindre lofliga bragder på sitt samvete, den gamle »Storingen», ty der bodde en verklig vikingaande i hans grofva och med en herkulisk styrka utrustade kropp. Olik våraförfäder var han dock i en sak: han var betydligt feg och det erfordrades endast ett morskt uppträdande för att få honom att slå till reträtt. Någon riktig bofnatur egde han inte, och sina många och fula mandat föröfvade han derför att »det bar sig så till». Han såg mera dum än lömsk ut, men kunde det oaktadt ge prof på en viss galghumor, såsom då han för många år sedan på vägen mellan Båstad och Laholm af någon orsak piskade upp en stackars vandrare. - Hvad är du för nå'nting? frågade han. under en paus i arbetet. - Väfvare, gnälde den genompryglade. - Håhå! Då har du randat så mycket i dina dar, att det inte skadar, om du en gång blir ordentligt randad sjelf. Nu ta' vi en salva till, underrättade han och lät gerning följa på orden, så att till sist den olycklige väfvaren var nära halfdöd, då han ändtligen slapp ifrån sin plågoande. Vi nämnde här ofvan att Johansson besatt en ovanlig kroppsstyrka. Ett prof på hvad han kunde, när han riktigt satte den sidan till, visade han i sina yngre dagar vid ett tillfälle i Båstad. Han var den sommaren anstäld som badmästare derstädes och en morgon efter en häftig storm hade en af de då brukliga otympliga badkärrorna, som blifvit kvarglömd ute i vattnet, gräft sig så ned i sanden, att en förspänd häst fåfängt gjorde försök att draga den loss. Men »Store Johannes» klef lugnt åstad och med ett jetteryck upplyftade han den tunga pjesen och forslade den sedan ensam i land.Många af badgästerna voro tillstädes och åsågo detta kraftprof och en insamling företogs genast ibland dem, så att »Storingen» den gången fick en ganska hederlig dusor för sitt besvär. Emellertid var det dock först sedan hans söner vuxit upp, som man på allvar började betrakta fribytarenästet i Salomonhög med oroliga blickar. Johansson ensam var visserligen nog vådlig för allmänna säkerheten, men hans i botten fega skaplynne förhindrade många illdåd, som han tvifvelsutan annars skulle ha begått. Med sönerna var det en annan sak, och isynnerhet den äldste, Per (vi vilja minnas att han hette så), var en hänsynslös sälle, en bandit af äkta skrot och korn. En tid fanns, då »Storingarne» formligen höllo hela häradet i skräck. Men vedergällningens timma slog för Per den mörka natt, då den af honom länge förföljde och misshandlade smeden i Bjerröd i ett anfall af vanvettig förtviflan dräpte sin plågoande. Dråparen ådömdes det lindrigaste straff han kunde få: 4 års straffarbete, och på gemensam förbön af hela traktens mera framstående personer mildrades denna dom till endast 2 år. Efter den betan tappade de kvarlefvande »Storingarne» helt och hållet koncepterna och man har sedermera endast hört deras namn vid häradsrätten i samband med fylleri och ett eller annat mindre gurgel, äfven detta på sista tiden allt mera sällan. Och nu har oldpappa sjelf gått att svara inför en domstol, der hans gamla taktik att ihärdigt neka för allting näppeligen hjelper honom långt.

Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI