ENGELHOLMS TIDNING
7 januari 1896
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
"Storingen" i Bjäre. Hallandsåsens skånske lagbrytare minskas till antalet allt mer och mer. SpelJon är död, Pappers-Pålle inburad för lång tid, Gubbakarlen och hans liga genom dödsfall och fängelsestraff oskadliggjorda - och för några dagar sedan gick »Storingen», äfven kallad »Store Johannes», torparen Johannes Johansson i Salomonhög i Grefvie, ur tiden, skrifves till Engelh. Tidning. Han hade allt en god del mindre lofliga bragder på sitt samvete, den gamle »Storingen», ty der bodde en verklig vikingaande i hans grofva och med en herkulisk styrka utrustade kropp. Olik våraförfäder var han dock i en sak: han var betydligt feg och det erfordrades endast ett morskt uppträdande för att få honom att slå till reträtt. Någon riktig bofnatur egde han inte, och sina många och fula mandat föröfvade han derför att »det bar sig så till». Han såg mera dum än lömsk ut, men kunde det oaktadt ge prof på en viss galghumor, såsom då han för många år sedan på vägen mellan Båstad och Laholm af någon orsak piskade upp en stackars vandrare. - Hvad är du för nå'nting? frågade han. under en paus i arbetet. - Väfvare, gnälde den genompryglade. - Håhå! Då har du randat så mycket i dina dar, att det inte skadar, om du en gång blir ordentligt randad sjelf. Nu ta' vi en salva till, underrättade han och lät gerning följa på orden, så att till sist den olycklige väfvaren var nära halfdöd, då han ändtligen slapp ifrån sin plågoande. Vi nämnde här ofvan att Johansson besatt en ovanlig kroppsstyrka. Ett prof på hvad han kunde, när han riktigt satte den sidan till, visade han i sina yngre dagar vid ett tillfälle i Båstad. Han var den sommaren anstäld som badmästare derstädes och en morgon efter en häftig storm hade en af de då brukliga otympliga badkärrorna, som blifvit kvarglömd ute i vattnet, gräft sig så ned i sanden, att en förspänd häst fåfängt gjorde försök att draga den loss. Men »Store Johannes» klef lugnt åstad och med ett jetteryck upplyftade han den tunga pjesen och forslade den sedan ensam i land.Många af badgästerna voro tillstädes och åsågo detta kraftprof och en insamling företogs genast ibland dem, så att »Storingen» den gången fick en ganska hederlig dusor för sitt besvär. Emellertid var det dock först sedan hans söner vuxit upp, som man på allvar började betrakta fribytarenästet i Salomonhög med oroliga blickar. Johansson ensam var visserligen nog vådlig för allmänna säkerheten, men hans i botten fega skaplynne förhindrade många illdåd, som han tvifvelsutan annars skulle ha begått. Med sönerna var det en annan sak, och isynnerhet den äldste, Per (vi vilja minnas att han hette så), var en hänsynslös sälle, en bandit af äkta skrot och korn. En tid fanns, då »Storingarne» formligen höllo hela häradet i skräck. Men vedergällningens timma slog för Per den mörka natt, då den af honom länge förföljde och misshandlade smeden i Bjerröd i ett anfall af vanvettig förtviflan dräpte sin plågoande. Dråparen ådömdes det lindrigaste straff han kunde få: 4 års straffarbete, och på gemensam förbön af hela traktens mera framstående personer mildrades denna dom till endast 2 år. Efter den betan tappade de kvarlefvande »Storingarne» helt och hållet koncepterna och man har sedermera endast hört deras namn vid häradsrätten i samband med fylleri och ett eller annat mindre gurgel, äfven detta på sista tiden allt mera sällan. Och nu har oldpappa sjelf gått att svara inför en domstol, der hans gamla taktik att ihärdigt neka för allting näppeligen hjelper honom långt.
Lagbrytarna på Hallandsåsen i Skåne minskar i antal. SpelJon är död, Pappers-Pålle är fängslad för lång tid, Gubbakarlen och hans liga är oskadliggjorda genom dödsfall och fängelsestraff — och för några dagar sedan gick "Storingen", även kallad "Store Johannes", torparen Johannes Johansson i Salomonhög i Grefvie, ur tiden, enligt Engelholm tidning.
Han hade många mindre lovvärda bragder på sitt samvete, gamle "Storingen", för en verklig vikingaanda bodde i hans grov och av herkulisk styrka utrustad kropp. Till skillnad från våra förfäder var han dock i en sak betydligt feg, och det krävdes bara ett hotefullt uppträdande för att få honom att slå reträtt. Han hade ingen riktigt banditanda, och han begick sina många och fula brott för att "det bar sig så till". Han såg mer dum än illvillig ut, men kunde trots det ge prov på en viss galghumor, som då han för många år sedan på vägen mellan Båstad och Laholm av någon anledning piskade upp en stackars vandrare.
— Vad är du för något? frågade han under en paus i arbetet.
— Väv are, gnälde den genompryglade.
— Håhå! Då har du randats så mycket i dina dagar att det inte skadar om du en gång blir ordentligt randad själv. Nu tar vi en salva till, underrättade han och lät handling följa ord, så att till sist den olycklige väven var nära halfdöd då han äntligen slapp från sin plågoare.
Vi nämnde ovan att Johansson hade ovanlig kroppsstyrka. Ett prov på vad han kunde, när han riktigt satte sig för det, visade han i sina yngre dagar vid ett tillfälle i Båstad. Han var den sommaren anställd som badmästare där och en morgon efter en häftig storm hade en av de då brukliga otympliga badkärror som blivit glömd ute i vattnet grävt sig så ned i sanden att en förspänd häst förgäves gjorde försök att dra den loss. Men "Store Johannes" klev lugnt åstad och med ett jätteryck lyfte han den tunga delen och forslade den sedan själv i land.
Många badgäster var tillstädes och såg detta kraftprov och en insamling företogs genast bland dem, så att "Storingen" den gången fick en ganska hedersvärd summa för sitt besvär.
Men det var först sedan hans söner vuxit upp som man på allvar började betrakta fribytarebålet i Salomonhög med oroliga blickar. Johansson ensam var visserligen tillräckligt farlig för den allmänna säkerheten, men hans i botten fega sinnelag förhindrade många brott som han utan tvivel annars skulle ha begått. Med sönerna var det en annan sak, och särskilt den äldste, Per (vi vill minnas att han hette så), var en hänsynslös karl, en bandit av äkta slag. Det fanns en tid då "Storingarne" bokstavligt höll hela häraden i skräck.
Men vedergällningens timma slog för Per den mörka natt då smeden i Bjerröd, som länge varit förföljd och misshandlad av honom, i ett anfall av vansinning dödade sin plågoare. Mördaren dömdes till det lindrigaste straff han kunde få: fyra års straffarbete, och på gemensam förbön av hela traktens mer framstående personer mildrades domen till endast två år.
Efter det händelsen tappade de återstående "Storingarne" helt och hållet modet och man har sedermera endast hört deras namn vid häradsrätten i samband med fylleri och ett eller annat mindre brott, och även detta på senare tid allt mer sällan.
Och nu har farfadern själv gått att svara inför en domstol där hans gamla taktik att ihärdigt neka till allt knappast hjälper honom långt.
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
