29 juni 1897

Vid Engelholms hamn kan den resande aldrig undgå att taga intryck af den friska och Ijusa prägel, som i sommartid hvilar öfver denna lilla vrå af verlden, och ju högre vi stiga på det vackra terassformiga Bjärelandet, desto mera tjusas vi af Skeldervikens luftiga panorama. De många danskarne i kupén helsade också med glädjerop såväl furuskogens skymtande stigar som hafvets blåa vidder, och jag hörde dem berätta glada minnen från soliga dagar vid Hamnen. »Hvi vänden I icke åter till »Hoppets» väna kullar, I »Madam Sörensens» oroliga barn», tänkte jag i mitt stilla sinne, och svaret på denna fråga fick jag, när tåget steg ned från åsens platå och nalkades Båstad. Denna af en gifmild natur så gynnade fläck utgjorde målet för ett helt tjog danskars och andra resenärers färd. Sedt uppe från stationen ter sig Båstad i högsta grad tilldragande och har alla förutsättningar att locka till sig främlingen. Förutom danskarne befunno sig äfven några tyskar i waggonen, och dessa kunde ej nog prisa den härliga tafla, hvars medelpunkt är Båstad med sin skogklädda höjd. Upprepade gånger hördes utropen: »Das ist wunderschön! Das ist grossartig!» och ingen tycktes vilja jäfva den å en anslagstafla uppsatta reklamen: »Westkustens naturskönaste badort». Jag instämmer för min del alltid villigt, då jag hör någon prisa Båstads härliga natur, men jag kan på samma gång ej låta bli att tänka, hur oändligt mycket skönare denna natur skulle vara, om åsens nakna och höga kullar der omkring allestädes vore skogbeklädda. Det är emellertid icke allenast naturens tjusningskraft, som drager så många sommar- och badgäster till Båstad. Den lilla köpingen tyckes ha förmånen ega ett badbolag, hvars styrelse förstår sig på att följa med sin tid och uppfylla alla billiga och nödiga fordringar för badgästernas välbefinnande och trefnad.

Vid Engelholms hamn kan den resande aldrig undgå att ta intryck av den friska och ljusa prägel som i sommartid vilar över denna lilla vrå av världen, och ju högre vi stiger på det vackra terrassformiga Bjärelandet, desto mer tjusas vi av Skeldervikens luftiga panorama. De många danskarna i kupén hälsade också med glädjerop såväl furuskogens skymtande stigar som havets blåa vidder, och jag hörde dem berätta glada minnen från soliga dagar vid Hamnen.

»Varför vänden ni inte åter till »Hoppets» väna kullar, ni »Madam Sörensens» oroliga barn», tänkte jag i mitt stilla sinne, och svaret på denna fråga fick jag när tåget steg ned från åsens platå och närmade sig Båstad. Denna av en givmild natur så gynnad fläck utgjorde målet för ett helt tjog danskars och andra resenärers färd. Sett uppifrån stationen ter sig Båstad i högsta grad tilltalande och har alla förutsättningar att locka till sig främlingen. Förutom danskarna befunno sig även några tyskar i vagonen, och dessa kunde inte nog prisa den härliga tavla vars medelpunkt är Båstad med sin skogklädda höjd. Upprepade gånger hördes utropen: »Das ist wunderschön! Das ist grossartig!» och ingen tycktes vilja ifrågasätta den på en anslagstavla uppsatta reklamen: »Westkustens naturskönaste badort». Jag instämmer för min del alltid villigt då jag hör någon prisa Båstads härliga natur, men jag kan på samma gång inte låta bli att tänka hur oändligt mycket skönare denna natur skulle vara om åsens nakna och höga kullar där omkring allestädes vore skogbeklädda.

Det är emellertid inte enbart naturens tjusningskraft som drar så många sommar- och badgäster till Båstad. Den lilla köpingen tycks ha förmånen att äga ett badbolag vars styrelse förstår sig på att följa med sin tid och uppfylla alla billiga och nödiga fordringar för badgästernas välbefinnande och trivnad.