2 juli 1870

En brandskadad Båstadsbo, som anser sig hafwa blifwit lidande genom det partiska sätt, hwarpå stadens nödhjelpskomité, enligt hans förmenande, utdelar de, till lindrande af brandskadades nöd, inflytande gåfwor, har anhållit om plats för nedanstående klagoskrift, hwilken wäl heldre bort införas i Engelholms än i denna tidning. Emellertid, för att tillmötesgå den möjligen bedragne arbetarens önskan, återgifwa wi, till den kraft och werkan den förmår, hans till oss öfwerlemnade så Iydande skrifwelse: "Till redaktionen af Hallands-Posten! Genom Eder ärade tidning anhåller insända-ren ödmjukligen få, såsom prof på såwäl den fattiges djerfhet och ädelmod som den förmögnares sätt att behandla sina blottställda likar, till allmänhetens kännedom bringa följande fakta från eldswådan i Båstad: Klockan 3 på morgonen den 9 Juni, då elden utbröt, lemnade en handtwerkare härstädes sängen, för att motionera wid sjön, hwarwid han då warseblef, att eldfara war för handen. Nog tänkte han på sin hustru och 4 hemmawarande barn; men wänner och owänner måste, der faran war störst, räddas från att dö i bålet. Fördenskull ilade han förbi sin egen bostad, utan att berga något derstädes, på det han skulle kunna från elden rädda så många som möjligt war. Hans mening war: gods kan köpas för penningar, men ej så med en menniskas lif! Efter det han sålunda sprungit från hus till hus, för att, efter bästa förmåga bidraga till räddningen af de utaf lågorna hotade menniskorna, tills elden omsider hindrade honom, återwände han hem för att rädda sin egen familj och berga sina bohagsting. Men hwad dessa sednare beträffade, war det nu för sent att tänka på någon räddning, hwarföre han allenast skyndsamligen wäckte husets innewånare, hwilka alla Iyckligen kommo undan. Nu märkte han, att det brann i ett staket ett par famnar från badhuset, och som det ej fanns tillgång på watten, tog han sand i händerna och dämpade dermed elden, så att nämnda byggnad blef räddad. Sedan fortsatte han med bergnings- och släckningsarbetet. Dagen efter eldswådan blef en nödhjelpskomité bildad, för att förskaffa det nödwändiga; ty alla brandskadade woro i saknad häraf. Tack ware den ärade allmogens gifmildhet, blef ingen den dagen lottlös. Snart blef det till och med öfwerflöd på både föda och kläder. Men wid utdelningen häraf märktes tydligen, hwilkens behof ansågos wara störst; ty åt den, som ägt rikt bo och hade summor i sparbanken, gafs fläsk, smör, ägg, mjölk, kalf- och lamstekar - under det man åt mindre bemedlade förärade sill, potatis och mögladt bröd i knappt mått. Äfwen af kläder erhöllo bättre lottade jemte deras tjenare öfwerflöd; men af de fattige, arbetsklassen tillhörande fingo somliga något, somliga intet. - Penningeutdelning werkställdes också på ett egendomligt sätt, i thy, att unga fruntimmer med oäkta barn erhöllo 15 rdr, fiskare till redskap 10 rdr och personer, oförmögna till arbete 5 rdr, under det att åtskilliga fattiga handtwertare till och med fingo åtnöja sig med intet. Häremot protesterade förutnämnde handtwertare, men fick till swar, att han war "en dumbom, som ej blef hemma och räddade sina 2 swarfstolar, då han kunnat föda sig sjelf". För att få ut werkstaden, som befann sig i ett rum, beläget innanför både förstuga och stuga, hade erfordrats minst 6 timmar, och wid den timade branden dröjde det ej en timma, innan alla 60 husen woro antända. Man får dock förlåta de ärade kommitterades oförstånd; ty den som ej sjelf är arbetare, tror förmodligen, att allting kan wara hastwerk. Också tro hrr medlemmar af nödhjelpskomitéen säkerligen, att den fattige ingenting behöfwer. Insändaren af dessa rader erhöll den 22 dennes, för 3 dygn till 6 personer, 3 ägg, 4 lod smör, 6 lod fläsk, 2 ½ bröd och gryn utan klander, då deremot ensamma personer erhöllo öfwer 1 skålp. fläsk samt smör, ägg och dylikt i dubbelt mått. Äfwen 2 personer, oför-mögna att arbeta, fingo, för 3 dagar, 3 sillar, 1 kappe potatis och 4 skålp. bröd. -- Hwilken olika delning af allmogens gåfwor, hwaraf allt fås i öfwerflöd till de nödlidandes behof! Komitéens ordförande, herr pastor Tufwesson, är wisserligen en utmärkt ädel man, som med ord och gerningar bidrager till rättwisans befrämjande; men det är swårt att ensam draga en tung börda: så äfwen för honom. Måtte emellertid det goda en gång segra! En person, som arbetade wid nödhjelpskomitéens förlagshus, biträdde med att bära upp kläder från förlagshuset till en köpmans magasin. Här märktes, att en riklig mängd af den waran influtit. En af nödhjelpskomitéens medlemmar yttrade sig derwid sålunda: "Wi få skaffa kläderna härifrån, ty får någon se dem, får han ondt i ögonen." Nämde arbetare, som war brandskadad, bad (wid arbetets slut) om litet mjölk eller dricka till sina barn, ty han hade intet annat än watten att gifwa dem. Men af en rik smed, A. Nordström, som tillhör komitéen, fick han till swar: "Här är intetannat än öl, och det kunna wi sjelfwa dricka, du får intet." Herr Nordström, som är rik, och hwars hus är i behåll, har ingenting förlorat -- månne ölet war bestämdt åt honom eller åt de nödlidande? Insändaren blott frågar. Wår nuwarande stadsförman, äfwen ledamot af nödhjelpskomitéen, fick härom dagentillsägelse att, om möjligt, skaffa litet wedbrand till fattighusets innewånare, så att de kunde koka sina potater. Men stadsförmannen, hr kapten Pettersson, tyckte, att det nu war sommar, och att icke något bränsle behöfdes. Hwad matlagning beträffar, så få de dertill skaffa sig sjelfwa, menade han. Men om något af fattighjonen toge sig friheten att på lagstridigt sätt tillegna sig en webpinne - hwad blefwe wäl då följden? Jo, då torde herr stadsförmannen möjligen göra sig beswär att skaffa den sålunda brottslig befunne stackaren till wederbörligt ställe. Båstad den 27 Juni 1870. En brandskadad."

En brandskadad Båstadsbo, som anser sig ha blivit felbehandlad genom det partiska sätt på vilket stadens nödhjelpskomité enligt hans mening delar ut gåvor för att lindra brandskadades nöd, har anhållit om plats för nedanstående klagoskrift, vilken väl hellre bort införas i Engelholms än i denna tidning. Emellertid, för att tillmötesgå den möjligen bedragene arbetarens önskan, återger vi, till den kraft och verkan den förmår, hans till oss överlämnade så lydande skrivelse:

"Till redaktionen av Hallands-Posten!

Genom Er ärade tidning anhåller insändaren ödmjukligen få, såsom prov på såväl den fattiges djärvhet och ädelmod som den förmögnares sätt att behandla sina blottställda likar, till allmänhetens kännedom bringa följande fakta från eldsvådan i Båstad:

Klockan 3 på morgonen den 9 juni, då elden utbröt, lämnade en hantverkare härstädes sängen för att motionera vid sjön, varvid han då varseblevs att eldfara var för handen. Nog tänkte han på sin hustru och 4 hemmavarande barn; men vänner och ovänner måste, där faran var störst, räddas från att dö i bålet. Fördenskull ilad han förbi sin egen bostad, utan att berga något därstädes, på det han skulle kunna från elden rädda så många som möjligt var. Hans mening var: gods kan köpas för pengar, men ej så med en människas liv! Efter det han sålunda sprungit från hus till hus för att, efter bästa förmåga bidra till räddningen av de av lågorna hotade människorna, tills elden omsider hindrade honom, återvände han hem för att rädda sin egen familj och berga sina bohagsting. Men vad dessa senare beträffade, var det nu för sent att tänka på någon räddning, varvid han allenast skyndsamt väckte husets invånare, vilka alla lyckligen kommo undan. Nu märkte han att det brann i ett staket ett par famnar från badhuset, och som det ej fanns tillgång på vatten, tog han sand i händerna och dämpade därmed elden, så att nämnda byggnad blev räddad. Sedan fortsatte han med bergnings- och släckningsarbetet.

Dagen efter eldsvådan blev en nödhjelpskomité bildad för att förskaffa det nödvändiga; ty alla brandskadade voro i saknad därav. Tack vare den ärade allmänhetens giftmildhet blev ingen den dagen lottlös. Snart blev det till och med överflöd på både föda och kläder. Men vid utdelningen härav märktes tydligen, vilkens behov ansågos vara störst; ty åt den som ägt rikt bo och hade summor i sparbanken gavs fläsk, smör, ägg, mjölk, kalf- och lamstekar — under det man åt mindre bemedlade förärade sill, potatis och mögladt bröd i knapp mått. Även av kläder erhöllo bättre lottade jämte deras tjänare överflöd; men av de fattiga, arbetarklassen tillhörande, fingo somliga något, somliga intet. — Penningutdelning verkställdes också på ett egendomligt sätt, i det att unga fruntimmer med oäkta barn erhöllo 15 rdr, fiskare till redskap 10 rdr och personer oförmögna till arbete 5 rdr, under det att åtskilliga fattiga hantverkare till och med fingo åtnöja sig med intet. Häremot protesterade förutnämnde hantverkare, men fick till svar att han var "en dumbom, som ej blev hemma och räddade sina 2 svarfstolar, då han kunnat föda sig själv". För att få ut verkstaden, som befann sig i ett rum beläget innanför både förstuga och stuga, hade erfordrats minst 6 timmar, och vid den timade branden dröjde det ej en timma innan alla 60 husen voro antända. Man får dock förlåta de ärade kommitténs oförstånd; ty den som ej själv är arbetare tror förmodligen att allting kan vara hastwerk. Också tro hr medlemmar av nödhjelpskomitéen säkerligen att den fattige ingenting behöver. Insändaren av dessa rader erhöll den 22 dennes, för 3 dygn till 6 personer, 3 ägg, 4 lod smör, 6 lod fläsk, 2 ½ bröd och gryn utan klander, då däremot ensamma personer erhöllo över 1 skålp. fläsk samt smör, ägg och dylikt i dubbelt mått. Även 2 personer oförmögna att arbeta fingo för 3 dagar 3 sillar, 1 kappe potatis och 4 skålp. bröd. — Vilken olika delning av allmänhetens gåvor, varav allt fås i överflöd till de nödlidandes behov! Komitéens ordförande, herr pastor Tufwesson, är visserligen en utmärkt ädel man, som med ord och gerningar bidrar till rättvisan befrämjande; men det är svårt att ensam dra en tung börda: så även för honom. Måtte emellertid det goda en gång segra!

En person som arbetade vid nödhjelpskomitéens förlagshus biträdde med att bära upp kläder från förlagshuset till en köpmans magasin. Här märktes att en riklig mängd av den varan influtit. En av nödhjelpskomitéens medlemmar yttrade sig därvid sålunda: "Vi får skaffa kläderna härifrån, ty får någon se dem, får han ont i ögonen." Nämnde arbetare, som var brandskadad, bad vid arbetets slut om litet mjölk eller dricka till sina barn, ty han hade intet annat än vatten att ge dem. Men av en rik smed, A. Nordström, som tillhör komitéen, fick han till svar: "Här är intet annat än öl, och det kunna vi själva dricka, du får intet." Herr Nordström, som är rik och vars hus är i behål, har ingenting förlorat — månne ölet var bestämt åt honom eller åt de nödlidande? Insändaren blott frågar.

Vår nuvarande stadsförman, även ledamot av nödhjelpskomitéen, fick härom dagen tillsägelse att om möjligt skaffa litet vedbrand till fattighusels invånare, så att de kunde koka sina potater. Men stadsförmannen, hr kapten Pettersson, tyckte att det nu var sommar och att icke något bränsle behövdes. Vad matlagning beträffar så få de därtill skaffa sig själva, menade han. Men om något av fattighjon toge sig friheten att på lagstridigt sätt tillegna sig en vedpinne — vad bleve väl då följden? Jo, då torde herr stadsförmannen möjligen göra sig besvär att skaffa den sålunda brottsligt befunne stackaren till vederbörligt ställe.

Båstad den 27 juni 1870.

En brandskadad."