1 oktober 1897

Och hvad som trafikanterna med skäl kunna fordra, det är, att de obehag, som den försenade godsvagnsexpeditionen förorsakar, så vidt som möjligt är, motvägas och i någon mån lindras af tillmötesgående från vederbörande stationsbefäls sida. I allmänhet är, det måste erkännas, Vestkustbanans stationspersonal ej glömsk af sin pligt i detta hänseende, men ett undantag utgör dock, om man får tro alla mot honom förekommande klagomål, stationsinspektoren i Båstad. Ehuru det ej alls är angenämt att underställa en tjänstemans handlingar såsom sådan offentlig kritik, tvingas vi att göra detta till den kraft och värkan det i och för allmänhetens del kan hafva. Närmast är det här fråga om nämda inspektors beteende mot godstrafikanterna, hvilket är af mycket underlig natur. Ehuru godt utrymme i allmänhet finnes å Båstads stationsområde, blifva gång på gång trafikanter förvägrade att, under förväntan på begärda lastvagnar, upplägga varor på stationsområdet. Utan förbarmande bortköras de nämligen från stationen, och fordon och last och hästar återförvisas till afsändningsorten. För någon tid sedan lär en af ortens landtbrukare hafva ingått till trafikdirektören med en skrifvelse med begäran att, medan han väntade på rekvirerad lastvagn, få å stationens område upplägga ett parti ved, hvilken skrifvelse emellertid ännu i går icke blifvit besvarad. Tydligen har petitionären,som upprepade gånger vägrats att å stationsområdet upplägga betor och ved, velat vädja till "högre rätt" eller, tydligare uttryckt, till trafikdirektörens rättvisa omdöme, hvilket naturligtvis i ett dylikt fall ovilkorligen måste utfalla till trafikantens förmån. För trafikdirektören bör det nämligen icke vara obekant - låt vara att det möjligtvis kan vara så för stationsinspektoren - att det, enligt taxan för transporter å statens järnvägar, är tillåtet för trafikant att (så vidt ej hinder för trafiken möter) å öppen plats inom stationen hafva upplag mot en afgift af 10 öre pr dygn och kvadratmeter.Vi antaga sålunda, som nämndt, att rättvisa vederfares petitionären och att äfven stationsinspektoren i Båstad erhåller en vink om, att därvarande järnvägsstation liksom andra är till för allmänhetens skull och att dess föreståndare följaktligen har att ej ställa sig på tvären gent emot allmänhetens billiga och rättvisa fordringar utan tvärtom så mycket som möjligt gå dem tillmötes.

Och vad som trafikanter med rätt kan fordra är att de besvär som förseningen av godsvagnsekspeditioner orsakar, så långt som möjligt motvägas och något lindras av hjälpsamhet från vederbörande stationschefer. I allmänhet måste det erkännas att Vestkustbanans stationspersonal inte glömmer sin plikt i det här avseendet, men ett undantag utgör dock, om man får tro alla klagomål som riktas mot honom, stationsinspektören i Båstad.

Även om det inte alls är behagligt att utsätta en tjänsteman för sådan offentlig kritik, tvingas vi att göra det för att det ska få verkan för allmänhetens skull. Det handlar här främst om nämnde inspektörs beteende mot godstrafikanter, vilket är mycket märkligt. Även om det i allmänhet finns god plats på Båstads stationsområde, vägras trafikanter gång på gång att, medan de väntar på rekvirerade lastvagnar, lagra varor på stationsområdet. Obarmhärtigt körs de från stationen, och fordon, last och hästar återförvisas till avsändarorten. För någon tid sedan ska en av ortens jordbrukare ha lämnat in en skrivelse till trafikdirektören med begäran om att få lagra ett parti ved på stationsområdet medan han väntade på rekvirerad lastvagn, men denna skrivelse hade ännu i går inte besvarats. Uppenbart har petitionären, som upprepade gånger vägrats att lagra rovor och ved på stationsområdet, velat vädja till "högre rätt", eller uttryckt tydligare, till trafikdirektörens rättvisa bedömning, vilket naturligtvis i ett sådant fall ovillkorligen måste falla trafikanten till förmån. För trafikdirektören bör det nämligen inte vara okänt — låt vara att det möjligtvis kan vara det för stationsinspektören — att det enligt taxan för transporter på statens järnvägar är tillåtet för trafikant att (så långt ej hinder för trafiken möter) på öppen plats inom stationen ha upplag mot en avgift av 10 öre per dygn och kvadratmeter.

Vi förutsätter således, som nämndt, att rättvisa kommer petitionären till del och att även stationsinspektören i Båstad får en vink om att järnvägsstationen där, liksom andra, är till för allmänhetens skull och att dess föreståndare följaktligen inte ska ställa sig på tvären mot allmänhetens billiga och rättvisa fordringar utan tvärtom så långt som möjligt gå dem tillmötes.