14 oktober 1897

Ett söndagsbesök i Bjäre.(För Engelholms Tidning) Det var i lördags som jag och en bekant öfverenskommo att dagen derpå företaga en spatsertur genom Bjäre härad med Grefvie station som utgångspunkt och Båstad som slutmål - »om det blir lika vackert väder som det nu varit några dagar», tillade han försigtigtvis. Och det blef det. Solen strålade från en molnfri himmel då vi pallrade oss ned till stationen och sägas kan gerna med detsamma att det vackra vädret varade hela dagen. Vi ha varit ute på fotvandringar tillsammans förut, vi två, men aldrig haft större tur med väderleken än den här gången. Och ändå spådde alla dagen innan att det skulle bli ett riktigt erkerusk och en liten pigg pojkbyting ville hålla vad med mig om saken – dum var jag för resten som inte gjorde't. Det är för innerligt väl att menniskan bland alla sina andra förträffliga dygder äfven fått tålamodet, ty det behöfs här i verlden och i synnerhet när man skall resa med godståg. Af vårt var emellertid inte mycket kvar när tåget ändtligen rullade i väg, men så hade vi också fått vänta tre kvart öfver den bestämda afgångstiden. Om jernvägsresan är inte mycket att orda. På ett ställe tycktes folket ha tittat vindt i almanackan, ty der voro de i fullt arbete ute på åkern fast det var söndag och fjerde böndagen till på köpet. Sabbatsbrådt och sabbatsbrott på en gång. I Grefvie började så vår promenad. Derifrån och fram till Vestra Karup fingo vi sällskap med en person från bygden, som skulle samma väg. Oktoberfriska kommo vindarne utifrån Skelderviken, hvilken låg derborta glittrande i solskenet med Kullalandet som bakgrund. I den starkt kuperade terrängen slingrade sig vägen upp och ned. Än låg hela nejden till venster fram emot sjön som ett väldigt fogelperspektiv under ens fötter med alla sina gröna gärden sina gårdar och väderkvarnar, medan till höger åsens långa sluttningar sträckte sig uppåt så vidt ögat kunde nå och än kom man in mellan sänkorna med en snäft skuren synvidd, begränsad af någon höstligt gul bokdunge. Alla åkerfälten voro omsorgsfullt skötta och sådden tycktes till största delen vara verkstäld; här och der såg man till och med ganska långt uppkommen råg. Så passerades Böske alldeles intill vägen. Åt sjösidan varsnades på längre eller kortare afstånd Glimminge och Mäsinge byar, medan midt emot uppe i backslinten Salomonhög utbredde sina till synes mera torftiga gårdar. Der någonstädes huserade »Storingen», den vidtbekante torparen Johannes Johansson, på sin tid. Han hvilar nu för alltid på sina lagrar, »Store-Johannes». Den sista bedrift han utförde i lifvet var att slå in tänderna på gamle Zollen i Båstad, fast »Storingen» påstod att angifvelsen var bara lögn och förtal, ty »Zoll hade aldrig haft några tänder». Och efter den betan knallade sig Johannes in i sin herres glädje. Slutligen framkommo vi till Vestra Karups kyrkoby. Templet, i byggnadsstil lika med Östra Karups, ligger på en fri och öppen platå samt tar sig säkerligen bra ut från sjösidan. Alla dörrar voro tillbommade, så att vi fingo nöja oss med gå rundt omkring och kika i fönstren. Efter hvad vi tyckte oss se låg altaret på ena långsidan, en något egendomlig anordning. Vidare hängde derinne ett fullriggadt skepp, hvilket icke är ovanligt i kustförsamlingars kyrkor, då för invånarne i dylika socknar hafvet och hvad dertill hör naturligtvis har ett allt annat öfvergående lifsintresse och menniskan i alla tider sökt skaffa sig högre makters bistånd till sin dagliga id. Sålunda påträffas i flere af det bergsbruksidkande Dalarnes helgedomar stora malmstycken placerade på lämpliga ställen. för att icke tala om den sockenkyrka i Helsingland, der bönderna, då sågverken först började köpa deras skogar, uppreste en väldig timmerstock framme vid altaret, hvarigenom de hoppades göra riktigt briljanta skogsaffärer. Det ligger åtskilligt af vidskepelse i dessa handlingssätt - men så höra de också till en nu förfluten tid. Vid Vestra Karup gälde det bestämma sig huruvida vi skulle utsträcka färden till Torekow, men tiden var oss för knapp och vägen för lång, hvadan vi i stället beslöto gå rakt på Houf och derifrån till Båstad. Vi sade för den skull kyrkan farväl, kastade en blick på den strax invid belägna, prydliga och inbjudande prestgården och kommo så förbi socknens andelsmejeri, en på sin plats mycket imponerande byggnad. Och så ut på landsvägen igen, hvilken här som på nästan hela sträckan vi promenerade var synnerligen väl underhållen, långa bitar släta som ett golf. Omgifningen fick nu än mera utpreglad anstrykning af bergnatur, men en bördig och leende sådan. Skelderviken skymtade alltjemt stundtals fram, hemmanen lågo inbäddade i lummiga träd-gårdar, mellan hvilkas halfvissnade löfverk Okto-bersol tittade ned på den blekgröna gräsvallen. Der hade man det täcka Hanarp och längre bort det om välstånd vittnande Södertorp, ett namn, som äfven det är bekant från häradsrätten för en på sin tid mycket uppmärksammad inteckningsstöld från sedermera aflidne Kallenberg i Båstad, enär den som dömdes för stölden hade hemma i Södertorp. Der högt på en backsluttning se vi så Houfs hvitskimrande kyrka, hvars läge är i ännu högre grad dominerande än Vestra Karups. Och långt ute der böljan går i skum och måsarne tyckas slinta fram från sky till sky ligger Väderon lång och smal utanför Torekows land. Denna kyrka togo vi emellertid icke i närmare ögonsigte och det hade nog heller ej lönat mödan, ty efter alla tecken att döma var äfven den stängd. I stället veko vi af åt höger och fortsatte fram emot Båstad. Så kom bekantingen plötsligt ihåg att han hade litet skaffning med sig och vi slogo oss ned på ett stengärde. Gård efter gård allt ifrån kyrkan hade vi blifvit helsade med arga skall af små hetlefrade byrackor. De stodo i grindhålen utmed vägen och höllo fliteligen i med att skälla till dess vi kommit in på grannens område, då den som först haft ordet tystnade och lät nabobytingen fortsätta och så undan för undan. Den stackarn, på hvars mark vi lägrade oss för att äta fick en styf tjenstgöring, men han höll tappert ut. Visade han tecken att dåsa till behöfde man bara vifta med käppen och de krigiska lifsandarne flammade ånyo upp i full låga. Men ett hundgöra hade han. det är då säkert. Trakten bytte nu plötsligt om utseende. Sjön försvann alldeles och i dess ställe trädde nakna brunaktiga klippor fram, gårdarne lågo som fallna från skyn på sina platser, utan planteringar omkring och en viss anstrykning af armod kännetecknade denna del af häradet, bjert afstickande mot de väna nejder vi hittills genomvandrat. Allt var graftyst, så som det endast kan vara en söndag på landet, då naturen gör sin syndabekännelse inför det stora alltomfattande okända. Så började klockorna ringa bakom oss, först i Vestra Karups och sedan i Houfs kyrkor och dermed fingo vägarne något mera lif, ty kyrkobesökande stötte till från gårdar och småstigar. Ett stycke längre fram mötte vi till och med Bjärebygdens störste skämtare, som sitt embete och böndagen till ära tagit kyrkminen och »stormen» på sig, men den gamle lustigkurren såg lika spektakelaktig ut för det. Vi följde den nyanlagda vägen, hvilken med oerhördt arbete och kostnad blifvit i en jemn sänkning dragen vid sidan om den gamla, hvars halsbrytande backar förr voro en fasa för alla vägfarande. Här upprullades nu den ena hänförande taflan efter den andra, vild stundom och mild stundom, ett panorama af sol och haf och djup och vidd, ett sådant der stycke natur, der man ser och ser och aldrig kan se sig mätt, der man först riktigt anar hur liten man är, bara en obetydlig prick som icke syns på något afstånd. Än passerades en bro, der träden stodo gröna och täta utefter sluttningarne inunder med en liten bäck längst nere, hvilken man såg blänka fram som en flygfisk der och hvar på sin bugtiga färd; än gick vägen på en bank tätt vid berget och gårdarne i djupet sågo ut som små leksakshus och den gamla landsvägen låg som ett hvitt band, försvinnande då och då, kommande fram igen, stupande ned, klängande upp, sno sig - blicken svindlade vid att följa det villsamma loppet! Och blå låg Båstadsviken derutanför, med ett enda segel på sin stora yta - och der bakom smög sig Halland ned mot stranden, Halland med alla sina tusen minnen i sin urtidsbrutna bygd, Halland der enligt sagan en gång gudarnes väktare Heimdall murade Himminborg vid foten af regnbågen – man kan i dunsterna öfver landskapet tycka sig se tinnarne än! Denna väg förtjenar att bli allmänt känd af turister, ty många resa långt för att se faddare taflor än hvad här erbjudes. Och så kommo vi då ändtligen till Båstad, som låg öde och tomt nu sedan sommargästerna rest sin kos. En full karl som hoppade paias kring veterinärens stora hund var det enda tecken till lif vi kunde upptäcka der. Också köpingens kyrka, detta intressanta medeltidsminne, var tillbommad, så att vår kyrksamhet den dagen slog illa till spann. Sedan vi på hotellet fått lite till lifs ångade vi gladeliga hemåt och återkommo »i god kondition», som det ju heter i vår sportmessiga tid. Men det säger jag - och mitt sällskap på färden instämmer - att Bjäre härads natur borde bli bekant i vida bygder. Och vill man se ett riktigt fagert stycke Skåne, en nejd af berg och dal, slätt och vatten i förening så behöfver man bara taga en dagstur der inne och äfven ganska högt stälda fordringar skola icke bli gäckade. C. L.

Ett söndagsbesök i Bjäre. (För Engelholms Tidning)

Det var i lördags som jag och en bekant kom överens om att dagen därpå företaga en spatserturs genom Bjäre härad med Grefvie station som utgångspunkt och Båstad som slutmål - »om det blir lika vackert väder som det nu varit några dagar», tillade han försiktigt.

Och det blev det. Solen strålade från en molnfri himmel då vi begav oss ned till stationen och det kan sägas gärna med samma att det vackra vädret varade hela dagen. Vi ha varit ute på fotvandringar tillsammans förut, vi två, men aldrig haft större tur med väderleken än den här gången. Och ändå spådde alla dagen innan att det skulle bli ett riktigt erkerusk och en liten pigg pojkbyting ville hålla vad med mig om saken – dum var jag för resten som inte gjorde det.

Det är för innerligt väl att människan bland alla sina andra förträffliga dygder även fått tålamodet, ty det behövs här i världen och i synnerhet när man ska resa med godståg. Av vårt var emellertid inte mycket kvar när tåget slutligen rullade i väg, men så hade vi också fått vänta tre kvart över den bestämda avgångstiden.

Om järnvägsresan är det inte mycket att säga. På ett ställe tycktes folket ha tittat vint i almanackan, ty där voro de i fullt arbete ute på åkern fast det var söndag och fjärde böndagen till på köpet. Sabbatsbråk och sabbatsbrott på en gång.

I Grefvie började så vår promenad. Därifrån och fram till Vestra Karup fick vi sällskap med en person från bygden, som skulle samma väg.

Oktoberfriska kommo vindarne utifrån Skelderviken, vilken låg därborta glittrande i solskenet med Kullalandet som bakgrund. I den starkt kuperade terrängen slingrade sig vägen upp och ned. Än låg hela nejden till vänster fram emot sjön som ett väldigt fogelperspektiv under ens fötter med alla sina gröna härader, sina gårdar och väderkvarnar, medan till höger åsens långa sluttningar sträckte sig uppåt så vitt ögat kunde nå och än kom man in mellan sänkorna med en snäft skuren synvidd, begränsad av någon höstligt gul bokdunge. Alla åkerfälten voro omsorgsfullt skötta och sådden tycktes till största delen vara verkställd; här och där såg man till och med ganska långt uppkommen råg.

Så passerades Böske alldeles intill vägen. Åt sjösidan varsnades på längre eller kortare avstånd Glimminge och Mäsinge byar, medan mitt emot uppe i backslänten Salomonhög utbredde sina till synes mer fattig gårdar. Där någonstädes huserade »Storingen», den vidtbekante torparen Johannes Johansson, på sin tid. Han vilar nu för alltid på sina lager, »Store-Johannes». Den sista bedrift han utförde i livet var att slå in tänderna på gamle Zollen i Båstad, fast »Storingen» påstod att anklagelsen var bara lögn och förtal, ty »Zoll hade aldrig haft några tänder». Och efter den begivenheten knallade sig Johannes in i sin herres glädje.

Slutligen framkommo vi till Vestra Karups kyrkoby. Templet, i byggnadsstil lika med Östra Karups, ligger på en fri och öppen platå samt tar sig säkerligen bra ut från sjösidan. Alla dörrar voro tillbommade, så att vi fick nöja oss med att gå runt omkring och kika i fönstren. Efter vad vi tycktes oss se låg altaret på ena långsidan, en något egendomlig ordning. Vidare hängde därinne ett fullriggat skepp, vilket inte är ovanligt i kustförsamlingars kyrkor, då för invånarna i sådana socknar havet och vad därtill hör naturligtvis har ett allt annat övergripande livsintresse och människan i alla tider sökt skaffa sig högre makters bistånd till sin dagliga id. Således påträffas i flera av det bergsbruksidkande Dalarnes helgedomar stora malmstycken placerade på lämpliga ställen, för att inte tala om den sockenkyrka i Helsingland, där bönderna, då sågverken först började köpa deras skogar, uppreste en väldig timmerstock framme vid altaret, varvid de hoppades göra riktigt briljanta skogsaffärer. Det ligger åtskilligt av vidskepelse i dessa handlingssätt - men så höra de också till en nu förfluten tid.

Vid Vestra Karup gällde det att bestämma sig huruvida vi skulle utsträcka färden till Torekow, men tiden var oss för knapp och vägen för lång, varför vi i stället beslöto gå rakt på Houf och därifrån till Båstad. Vi sade för den skull kyrkan farväl, kastade en blick på den strax invid belägna, prydliga och inbjudande prestgården och kommo så förbi socknens andelsmejeri, en på sin plats mycket imponerande byggnad.

Och så ut på landsvägen igen, vilken här som på nästan hela sträckan vi promenerade var synnerligen väl underhållen, långa bitar släta som ett golf.

Omgivningen fick nu än mera utpräglad anstrykning av bergnatur, men en bördig och leende sådan. Skelderviken skymtade alltjämt stundtals fram, hemmanen lågo inbäddade i lummiga trädgårdar, mellan vilkas halvvissnade löfverk oktobersol tittade ned på den blekgröna gräsvallen. Där hade man det täcka Hanarp och längre bort det om välstånd vittnade Södertorp, ett namn, som även det är bekant från häradsrätten för en på sin tid mycket uppmärksammad inteckningsstöld från sedermera avlidne Kallenberg i Båstad, enär den som dömdes för stölden hade hemma i Södertorp.

Där högt på en backsluttning se vi så Houfs vithvitskimrande kyrka, vars läge är i än högre grad dominerande än Vestra Karups. Och långt ute där böljan går i skum och måsarna tyckas slinta fram från sky till sky ligger Väderon lång och smal utanför Torekows land.

Denna kyrka togo vi emellertid inte i närmare sikte och det hade väl heller inte lönat mödan, ty efter alla tecken att döma var även den stängd. I stället veko vi av åt höger och fortsatte fram emot Båstad.

Så kom bekantingen plötsligt ihåg att han hade lite proviant med sig och vi slog oss ned på ett stengärde. Gård efter gård allt från kyrkan hade vi blivit hälsade med arga skall av små hetlevrade byrackor. De stod i grindhålen längs vägen och höll flitigt på att skälla tills vi kommit in på grannens område, då den som först hade ordet tystnade och låt nabobytingen fortsätta och så en efter en. Den stackarn på vars mark vi lägrade oss för att äta fick en sträng tjänstgöring, men han höll tappert ut. Visade han tecken på att dåsa till behövde man bara vifta med käppen och de krigsiska livsandarna flammade åter upp i full låga. Men ett hundgöra hade han – det är då säkert.

Trakten bytte nu plötsligt om utseende. Sjön försvann alldeles och i dess ställe trädde nakna brunaktiga klippor fram, gårdarna lågo som fallna från himlen på sina platser, utan planteringar omkring och en viss anstrykning av armod kännetecknade denna del av häradet, bjert avskiljande mot de vänliga nejder vi hittills genomvandrat.

Allt var grafstyst, så som det endast kan vara en söndag på landet, då naturen gör sin bekännelse inför det stora allomfattande okända. Så började klockorna ringa bakom oss, först i Vestra Karups och sedan i Houfs kyrkor och därmed fingo vägarna något mer liv, ty kyrkobesökande stötte till från gårdar och småstäder. Ett stycke längre fram mötte vi till och med Bjärebygdens största skämtare, som sitt embete och böndagen till ära tagit kyrkminan och "stormen" på sig, men den gamle lustigkurren såg lika spektakelaktig ut för det.

Vi följde den nyanlagda vägen, vilken med enormt arbete och kostnad blivit i en jämn sänkning dragen vid sidan om den gamla, vars halsbrytande backar förr voro en fasa för alla vägtfarande.

Här rullade nu den ena hänförande tavlan efter den andra upp, vild stundom och mild stundom, ett panorama av sol och hav och djup och vidd, ett sådant stycke natur der man ser och ser och aldrig kan se sig mätt, der man först riktigt anar hur liten man är, bara en obetydlig prick som inte syns på något avstånd. Än passerades en bro, der träden stodo gröna och täta utefter sluttningarna inunder med en liten bäck längst nere, vilken man såg blänka fram som en flygfisk här och var på sin bugtiga färd; än gick vägen på en bank tätt vid berget och gårdarna i djupet sågo ut som små leksakshus och den gamla landsvägen låg som ett vitt band, försvinnande då och då, kommande fram igen, stupande ned, klängande upp, sno sig – blicken svindlade vid att följa det villsamma loppet! Och blå låg Båstadsviken derutanför, med ett enda segel på sin stora yta – och där bakom smög sig Halland ned mot stranden, Halland med alla sina tusen minnen i sin urtidsbruten bygd, Halland der enligt sagan en gång gudarna väktare Heimdall murade Himminborg vid foten av regnbågen – man kan i dunsten över landskapet tycka sig se tinnarna än!

Denna väg förtjänar att bli allmänt känd av turister, ty många reser långt för att se faddare tavlor än vad här erbjuds.

Och så kommo vi då slutligen till Båstad, som låg öde och tomt nu sedan sommargästerna rest sin väg. En full karl som hoppade omkring veterinärens stora hund var det enda tecken till liv vi kunde upptäcka där. Också köpingens kyrka, detta intressanta medeltidsminne, var tillbommad, så att vår kyrkosamhet den dagen slog illa till spann.

Sedan vi på hotellet fått lite till lifs åtgade vi gladeliga hemåt och återkommo "i god kondition", som det ju heter i vår sportmässiga tid.

Men det säger jag – och mitt sällskap på färden instämmer – att Bjäre härads natur borde bli bekant i vida bygder. Och vill man se ett riktigt fagert stycke Skåne, en nejd av berg och dal, slätt och vatten i förening så behöver man bara ta en dagstur där inne och även ganska högt ställda fordringar skola inte bli gäckade.

C. L.