GÖTEBORGS AFTONBLAD
26 januari 1898
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
Huru reformer skötas ikonungariket KrikoniaellerFråga alla om allting. Riksdagsman Bondelius kände de till sommaren stundande allmänna valens ängslande förnimmelse gripa sin långtifrån storvuxna sjal och hade därför lofvat sin vän literatören Gaselin tjugo kronor för en idé. Iden skulle duga till en riksdagsmotion och i priset skulle ingå motionens utskrifvande. Literatören Gåselin hade en bekant, som i sin ordning var bekant med en husjungfru i bättre familj, och följden af denna senare bekantskap hade i sin lefnads fjerde månad dött genom vanvård af den likkistpoleraregesällsänka i Krikonias hufvudstad, hos hvilken den var inackorderad mot 7 kronor i månaden. (Jag räknar i svenskt mynt för lättfattlighetens skull.) Motionen, hvars kläm, måhända något påverkad af ofvanstående fakta, kom att utgöra ett projekt, det Krikonias riksdag måtte af kunglig majestät begära ett för slag till lag angående fosterbarnsvården i riket, var väl och känsligt skrifven, och efter dess refererande i "Nattens Fantasier" höll landets federationsförening extra sammankomst och kallade riksdagsman Bondelin till hedersledamot, alldenstund en sedlig fläkt syntes genomgå det hela. Motionen väckte uppseende äfven annorstädes, det skrefs om den i tidningarna, rysliga saker blottades om vinningslystna fostermödrars skändliga grymhet, och hvarje fruntimmer i landet med aldrig så lite hjerta i sig såg i nätternas tystnad och mörker hemska syner af på tre veckors tid medels portersqvättar och sur mjölk dräpta små varelser, för hvilka betalats femhundra riksdaler "i ett för allt". Taxeringsmyndigheterna begynte spetsa öronen, och deras medlemmar sprungo omkring till alla madamer med smått megäraliknande anletsdrag samt sporde dem om i huset befintliga barn riktigt säkert vore deras egna. Under trycket af en allmänt upprörd opinion gick motionen igenom i båda kamrarna till mycken glädje för Krikonias regering, som däri fann laga försvar för tillsättande af sin fyrationionde komité på sju år. I denna komité insattes tio riksdagsmän, som regeringen ville stå väl hos och som ännu inga komitéarvoden hade, Sju af dessa voro ungkarlar och allesammans från landsändar där ingen så'n dar otäck fosterbarnsindustri fanns, så att komiten gick till sitt arbete alldeles oförvillad af förutfattade ásikter och insikter. Då saken var kitslig och mera omfattande än någon kan tro samt komitéarvodena goda att ha, lät barnamordskomitén, som af Krikonias ej värst uppsluppna folkhumor döptes till "Horodiana", inte höra af sig på tre år, under hvilka emellertid Bondelius blef omvald med pukor och trumpeter, hufvudsakligast på grund af sitt märkliga motionsfoster fostermotionen. Som emellertid inom riksdagen redan på andra året en viss oro började göra sig märkbar öfver att fosterbarn fortfarande dräptes utan all statskontro!l, så beslöt regeringen att fråga alla rikets myndigheter till råds i saken. Statsminister Bondbick hade till en början blott tänkt att fråga de medicinska och juridiska auktoriteterna, men eckleciastikministern fann frågan vara af sedlig innebörd och lämpa sig särskildt väl för domkapitlens ingenier, civilministern fann saken vara hufvudsakligast administrativ och ville höra länsstyrelserna, hvarjemte öfverintendentsembetet borde utlåta sig om bostädernas sundhet och federationen om sakens praktiskt sedliga sida. Samtidigt arbetade komitén halfannan timme om da'n och bar upp sina arvoden med mönstergill ordentlighet. Riksdagsman Bondelius fick vasaorden och literatören Gåselin ett godt kok stryk af mannen till en fostermor eller så kallad "englamakerska", som såg sin näring hotad. På andra året efter sen kunglig majestät sändt ut sitt frågoformulär, började svaren så småningom komma in. Domkapitlet i Sinkeluria erinrade att det mest var barnen af lastfulla föräldrar, som utackorderades, att "gudsfruktan är vishetens begynnelse", att den vise alltid är sedlig, att man vid botandet af ett samhällsondt alltid måste gå till roten af detsamma, och att det är bättre att förekomma än förekommas. På grund häraf ansåg domkapitlet för sin del bäst att råda bot på det onda medels den allmänna sedlighetsnivåns höjande, hvilket bäst kunde ske genom inrättande af ett församlingsdiakonat i alla landskommuner och städer med mindre än 5,000 invånare samt anställande af en extra pastoratsadjunkt för herrans sjette bud för hvar femtusende menniska i alla större stadssamhällen. Mot detta uttalande hade lektorn i klassiska språk reserverat sig och i stället föreslagit noggrann polisuppsikt öfver fostermödrarna och ett årligt statsanslag till premierande af de drägligaste bland dem, hvarjemte han afslöt sin reservation på sitt embetes grundspråk med ett: "Dixi et salvavi animam meam". Länsstyrelsen i Byråkratia, hvars chef och souschefer tillsammans hade 21 söner med lust och fallenhet för statens tjenst, såg enda räddningen uti en fosterbarnsinspektions-institution med generaldirektör, öfverstyrelse på sju personer och 116 inspektörer i landets olika delar, hvilka med tillhjelp af 32 edsvurne kemister hade att undersöka förhållandena i alla hem, där fosterbarn emottogos, samt kemiskt analysera födoämnena, särskildt mjölken. Federationen skref och sa, att den trodde det de flesta af dessa arma små, som tynade bort eller förderfvades för hela sitt lif å yrkesmessiga fosterbarnsställen, hade för sin tillvaro att tacka de omoraliska och vidriga förhållandena mellan den manliga öfverklassen och den qvinnliga underklassen. Om all försäljning af cigarrer skedde medels automater, värdshusflickornas minimiålder sattes till 50 år, handskbutikerna sköttes af till stadgad ålder kommet underbefäl i frälsningsarmen, ungkarlsrum eldades midt på dagen, då deras invånare voro ute, samt manliga klädesplagg och skodon om aftnarna lades a en stol utanför sofrumsdörren och, sedan de borstats, dit tillbaka, så skulle fosterbarnsfrågan sjunka till ett minimum af sitt nuvarande omfång. Krikonias högsta domstol afleverade på den otroligt korta tiden af 27 månader ett förslag till lag angående fosterbarnsvårdens reglerande i fyra kapitel och nittiosex paragrafer, åtföljda af sex reservationer. Huru omsorgsfullt och samvetsgrannt man gått till väga, skönjdes granneligen däraf, att det inte fanns ett enda justitieråd, som inte reserverat sig minst tre gånger. Landets regementschefer, som äfven tillfrågats, hade däremot med vacker militärisk pli enat sig om ett gemensamt uttalande gående därpå ut, att om aflöningarna inom armen öfver hufvud höjdes med 50 procent så kunde folket gifta sig, sedligheten stiga och fosterbarnsindustrien aftaga. Domkapitlet i Begonia yrkade bland annat att alla butiker, nöjesetablissement och offentliga lokaler af hvad namn och beskaffenhet de vara månde skulle stängas klockan 7 på eftermiddagen för att minska förevändningarna att gå ut om qvällarna för svaga och i dygden obefästa fruntimmer. Men öfverintendentsembetet tog saken som den var, föreslog inga preventiva sedlighetsmedel alls, utan bara att alla, som slogo sig på fosterbarnsvårderskeyrket skulle få bo gratis i goda luftiga hus, uppförda efter af öfverintendentsembetet godkända ritningar. Medicinalstyrelsen tyckte att alla fosterbarn utan ansenligare privatförmögenhet borde sammanföras i större, uti sanitärt och ur alla andra hänseenden tillfredsställande etablissement, tre eller fyra för hela Krikonia, där de skulle vårdas af därför särskildt utbildade sköterskor under 150 statsaflönade läkares noggranna tillsyn. Privat fosterbarnsvård borde beläggas med böter, exempelvis till belopp af 500 kronor, alldeles som när en tandtekniker i det långt aflägsna Sverige fuskade på egen hand i tandläkareyrket. När nu slutligen alla dessa utlåtanden inkommit till Krikonias regering så hade tre ministerkriser och fyra dödsfall bland konungens rådgifvare inträffat, så att "kunglig majestät" var en helt annan regering än den som frågat angående småttingarne och tillsatt Herodiana-komitén. Men det finns ju papper på allting, som officielt rör landets väl, och efter ett par månaders fundering hade den nuvarande kunglig majestät full reda på hvad det egentligen var som kunglig majestät för några år sedan frågat efter. Därefter tog regeringen med någon möda reda på sin i ärendet tillsatta komité, som befanns ligga nere i Båstad och bada och arbeta ända till en hel timme hvarje dag. Platsen var billig och komitéarvodena räckte därför till äfven för hustru och barn att sköta sin helsa på, åtminstone i det allra närmaste. Några komitéledamöter hade dött, en gjort konkurs och måst afträda från den politiska vädjobanan, och en satt i fängelse för förfalskning. Men där hade kommit andra in i stället. Kalfvar, ålar, sköldpaddor, småstadsrykten och kungliga komitéer höra som bekant till det mest seglifvade Gud har skapat. Och uppmanad att raska på, tog komitén litet här och litet där af vederbörande myndigheters uttalanden i frågan - utom federationens, som ansågs mindre praktiskt - och om ett halft år låg dess betänkande färdigt. Så tog regeringen bort lite här och lade till lite där, och så fick Krikonias riksdag redan efter sju år det lagförslag den begärt. Det upptog en andlig och en världslig tjenstemannacorps, stora byggnadsförslag, vidlyftig administration, en omfattande lagstiftning och en årlig kostnad af 276,000 kronor. Hela Krikonia greps af förskräckelse och ingen kände igen sina egna åsikter i frågan uti denna monstruösa kungliga proposition. Motionären i ämnet, den beskedlige Bondelius, blef dess allra svåraste motståndare, literatör Gåselin, som haft idén allra först, höll på att skratta sig alldeles förderfvad, och domkapitlet i Sinkeluria liksom länsstyrelsen i Byråkratiarasade oerhördt mot landets nådiga regering, som dock accepterat litet från dem hvardera. Den kungliga propsitionen föll, och dess fall var stort. Men alla goda, menniskovänliga idéer medföra dock sin nytta, så äfven denna. Gåselin skulle svält ihjel den där vintern om inte han fått de 20 kronorna för sin idé. Riksdagsman Bondelius blef omvald för sin utmärkta, humanitara motions skull. De fyra statsråd, som dogo medan frågan var på tapeten, fingo alla en extra nekrologblomma på sin döda mull för det de varit med om att sätta till den där synnerligen välbetänkta komitén i en så viktig fråga. Och sjelf hörde jag när en af komitéledamöternas fruar sa' till en annan: - Ja, inte ha de där snuskiga fosterbarnsungarne haft något vidare godt af den har komitén; men Gud i himlen må veta huru vi skulle kunnat hålla våra egna barn vid skolor och akademier om inte min man haft det välsignade komitéarfvodet alla dessa år. - Ja, Gud välsigne de komitéerna, det har du visst rätt i, snälla du! I fjol möblerade jag om hela salongen för min mans arfvode. - Måtte här bara snart bli en ny! Det är skamligt af staten. om den inte oupphörligen söker "utreda" så mycket som möjligt till medborgarnes väl. - Ja, det ä' precis som Parasit, min älskade man, som setat i fyra kungliga komitéer se'n han blef riksdagsman, sa' i går: "Reformer ä' tidens lösen!"(Sm.- P:n) Sigurd.
Riksdagsman Bondelius kände den till sommaren stundande allmänna valen och den ängslande förnimmelse som grep hans långt från storvuxna själ. Han hade därför lovat sin vän, literatören Gaselin, tjugo kronor för en idé. Idén skulle duga till en riksdagsmotion, och i priset skulle motionens utskrift ingå.
Literatören Gaselin hade en bekant, som i sin ordning var bekant med en husjungfru i bättre familj. Följden av denna senare bekantskap hade i sitt fjärde levnadsmånad dött genom vanvård av likkistpoleraregesällskan i Krikonias huvudstad, hos vilken den var inackorderad mot 7 kronor i månaden. (Jag räknar i svenskt mynt för lättfattlighetens skull.)
Motionen, vars tonvikt måhända något påverkades av ovanstående fakta, kom att utgöra ett projekt varigenom Krikonias riksdag skulle av kunglig majestät begära ett förslag till lag angående fosterbarnsvården i riket. Den var väl och känsligt skriven, och efter dess behandling i "Nattens Fantasier" höll landets federationsförening extra sammankomst och kallade riksdagsman Bondelius till hedersmedlem, alltsedan en sedlig fläkt syntes genomgå det hela.
Motionen väckte uppseende även annorstädes. Det skrevs om den i tidningarna, rysliga saker blottades om vinstsökande fostermödrar och deras skändliga grymhet. Varje kvinna i landet med något hjärta i sig såg i nätternas tystnad och mörker hemska syner av små varelser som på tre veckors tid dräpts med portvin och sur mjölk — varelser för vilka femhundra riksdaler hade betalats "i ett för allt".
Taxeringsmyndigheterna började spetsa öronen. Deras medlemmar sprang omkring till alla madamer med något megäraliknande anletsdrag och frågade dem om barnen i huset riktigt säkert vore deras egna.
Under trycket av en allmänt upprörd opinion gick motionen igenom i båda kamrarna till mycket glädje för Krikonias regering, som däri fann laglig försvar för tillsättandet av sin fyratio-nionde kommitté på sju år. I denna kommitté insattes tio riksdagsmän som regeringen ville stå väl hos och som ännu inte hade fått något kommittéarvode. Sju av dessa voro ungkarlar och alla tillsammans från landsdelar där ingen sådan fosterbarnsindustri fanns, så att kommittén gick till sitt arbete helt oförvillad av förutfattade åsikter och insikter.
Då saken var känslig och mer omfattande än någon kan tro, samt kommittéarvodena goda att ha, lät barnamordskommittén — som av Krikonias inte värst uppsluppna folkhumor döptes till "Horodiana" — inte höra av sig på tre år. Under denna tid blev Bondelius omvald med pukor och trumpeter, huvudsakligt på grund av sitt märkliga motionsfoster: fostermotionen.
Då emellertid oro redan på året därefter började göra sig märkbar inom riksdagen över att fosterbarn fortfarande dräptes utan all statskontroll, beslöt regeringen att fråga alla rikets myndigheter till råds i saken. Statsminister Bondbick hade från början blott tänkt fråga de medicinska och juridiska auktoriteterna, men kyrkoministern fann frågan vara av sedlig innebörd och lämpade sig särskilt väl för domkapitlens yttrandehörande. Civilministern fann saken vara huvudsakligt administrativ och ville höra länsstyrelserna, varjämte överintendentsämbetet borde yttra sig om bostädernas sundhet och federationen om sakens praktiskt sedliga sida.
Samtidigt arbetade kommittén en halvtimme om dagen och bar upp sina arvoden med mönstergill ordentlighet.
Riksdagsman Bondelius fick Vasaorden, och literatören Gaselin fick ett godt kökstryck av mannen till en fostermor — den så kallade "engelmakerska" — som såg sin näring hotad.
På året därefter började svaren så småningom komma in, sedan kunglig majestät skickat ut sitt frågeformulär.
Domkapitlet i Sinkeluria erinrade om att det mesta var barn av lastfulla föräldrar som utackorderades. Att "gudsfruktan är vishetens början", att den vise alltid är sedlig, att man vid botandet av ett samhällsont alltid måste gå till roten därav, och att det är bättre att förekomma än förekommas. På grund härav ansåg domkapitlet för sin del bäst att råda bot på det onda genom höjandet av den allmänna sedlighetsnivån, vilket bäst kunde ske genom inrättandet av ett församlingsdiakonat i alla landskommuner och städer med mindre än 5 000 invånare samt anställandet av en extra pastoratsadjunkt för herrens sjätte bud för var femtioende människa i alla större stadssamhällen.
Mot detta uttalande hade lektorn i klassiska språk reserverat sig och i stället föreslagit noggrann polisövervakning över fostermödrarna och ett årligt statsanslag till premiering av de lämpligaste bland dem. Han avslöt sin reservation på sitt embetes grundspråk med ett: "Dixi et salvavi animam meam". Länsstyrelsen i Byråkratia, vars chef och underchefer tillsammans hade tjugoett söner med lust och fallenhet för statens tjänst, såg enda räddningen i en fosterbarnsinspektions-institution med generaldirektör, överstyrelsebråd på sju personer och etthundratsexton inspektörer i landets olika delar. Dessa skulle med hjälp av trettiotvå edsvurna kemister undersöka förhållandena i alla hem där fosterbarn emottogs samt kemiskt analysera födoämnena, särskilt mjölken.
Federationen skrev och sa att den trodde att flertalet av dessa fattiga små, som tynade bort eller fördärvades för hela sitt liv på yrkesmässiga fosterbarnställen, hade sin tillvaro att tacka de omoraliska och vidriga förhållandena mellan den manliga överklassen och den kvinnliga underklassen. Om all försäljning av cigarrer skedde genom automater, värdshusflickornas minimiålder sattes till femtio år, handskbutikerna sköttes av till stadgad ålder kommen underbefäl i frälsningsarmen, ungkarlsrum eldades mitt på dagen då deras invånare voro ute, samt manliga klädesplagg och skodon på aftnarna lades på en stol utanför sovrumsdörren och sedan de borstats dit tillbaka — så skulle fosterbarnsfrågan sjunka till ett minimum av sitt nuvarande omfång.
Krikonias högsta domstol avlämnade på den otroligt korta tiden av 27 månader ett förslag till lag angående fosterbarnsvårdens reglering i fyra kapitel och nittiosex paragrafer, åtföljda av sex reservationer. Hur omsorgsfullt och samvetsgrannt man gått till väga, skönjes granneligen därav, att det inte fanns ett enda justitieråd som inte reserverat sig minst tre gånger.
Landets regementschefer, som även tillfrågats, hade däremot med vacker militärisk pli enats om ett gemensamt uttalande gående därpå ut, att om aflöningarna inom armén överlag höjdes med 50 procent så kunde folket gifta sig, sedligheten stiga och fosterbarnsindustrien avtaga.
Domkapitlet i Begonia yrkade bland annat att alla butiker, nöjesetablissement och offentliga lokaler av vad namn och beskaffenhet de vara må skulle stängas klockan 7 på eftermiddagen för att minska förevändningarna att gå ut om kvällarna för svaga och i dygden obefästa fruntimmer.
Men överintendentsembetet tog saken som den var, föreslog inga preventiva sedlighetsmedel alls, utan bara att alla som slogo sig på fosterbarnsvårdaryrket skulle få bo gratis i goda luftiga hus, uppförda efter av överintendentsembetet godkända ritningar.
Medicinalstyrelsen tyckte att alla fosterbarn utan ansenligare privatförmögenhet borde sammanföras i större, i sanitärt och ur alla andra hänseenden tillfredsställande etablissement, tre eller fyra för hela Krikonia, där de skulle vårdas av därför särskilt utbildade sköterskor under 150 statsaflönade läkares noggranna tillsyn. Privat fosterbarnsvård borde beläggas med böter, exempelvis till belopp av 500 kronor, alldeles som när en tandtekniker i det långt avlägsna Sverige fuskade på egen hand i tandläkareyrket.
När nu slutligen alla dessa utlåtanden inkommit till Krikonias regering hade tre ministerkriser och fyra dödsfall bland kungens rådgivare inträffat, så att "kunglig majestät" var en helt annan regering än den som frågat angående småttingarna och tillsatt Herodiana-komitén.
Men det finns ju papper på allting som officiellt rör landets väl, och efter ett par månaders fundering hade den nuvarande kunglig majestät full reda på vad det egentligen var som kunglig majestät för några år sedan frågat efter.
Därefter tog regeringen med någon möda reda på sin i ärendet tillsatta komité, som befanns ligga nere i Båstad och bada och arbeta ända till en hel timme varje dag. Platsen var billig och komitéarvodena räckte därför till även för hustru och barn att sköta sin hälsa på, åtminstone i det allra närmaste. Några komitéledamöter hade dött, en gjort konkurs och måst avträda från den politiska vädjobanan, och en satt i fängelse för förfalskning.
Men där hade kommit andra in i stället. Kalvar, ålar, sköldpaddor, småstadsrykten och kungliga komitéer höra som bekant till det mest seglifivet Gud har skapat.
Och uppmanad att raska på, tog komitén litet här och litet där av vederbörande myndigheters uttalanden i frågan — utom federationens, som ansågs mindre praktiskt — och om ett halvt år låg dess betänkande färdigt.
Så tog regeringen bort lite här och lade till lite där, och så fick Krikonias riksdag redan efter sju år det lagförslag den begärt.
Det upptog en andlig och en världslig tjänstemannakorps, stora byggnadsförslag, vidlyftig administration, en omfattande lagstiftning och en årlig kostnad av 276 000 kronor.
Hela Krikonia greps av förskräckelse och ingen kände igen sina egna åsikter i frågan i denna monstruös kungliga proposition. Motionären i ämnet, den beskedlige Bondelius, blev dess allra svåraste motståndare, författare Gåselin, som haft idén allra först, höll på att skratta sig alldeles fördelv, och domkapitlet i Sinkeluria liksom länsstyrelsen i Byråkratia rasade oerhört mot landets nådiga regering, som dock accepterat lite från dem vardera.
Den kungliga propositionen föll, och dess fall var stort.
Men alla goda, människovänliga idéer medför dock sin nytta, så även denna. Gåselin skulle svält ihjäl den där vintern om inte han fått de 20 kronorna för sin idé. Riksdagsman Bondelius blev omvald för sin utmärkta, humanitär motions skull. De fyra statsråd som dodo medan frågan var på tapeten, fingo alla en extra nekrologblomma på sin döda mull för att de varit med om att sätta till den där synnerligen väl betänkta komitén i en så viktig fråga.
Och själv hörde jag när en av komitéledamöternas fruar sa till en annan:
— Ja, inte ha de där snuskiga fosterbarnsungarna haft något vidare godt av den här komitén; men Gud i himlen må veta hur vi skulle kunnat hålla våra egna barn vid skolor och akademier om inte min man haft det välsignade komitéarvodet alla dessa år.
— Ja, Gud välsigne de komitéerna, det har du visst rätt i, snälla du! I fjol möblerade jag om hela salongen för min mans arv.
— Måtte här bara snart bli en ny! Det är skamligt av staten om den inte oupphörligt söker "utreda" så mycket som möjligt till medborgarnes väl.
— Ja, det ä precis som Parasit, min älskade man, som suttit i fyra kungliga komitéer sedan han blev riksdagsman, sa i går: "Reformer ä tidens losen!"
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
