14 maj 1898

Ur Engelholms ochortens häfder.Politiska och kulturhistoriska drag,upptecknade förEngelholms Tidningaf C. L.VIII.En period af ljus ochmörker. Forts. från n:r 53.) "Den skägglöse dundergudens" blodiga lek med kronor och spiror fordrade ständig tillförsel af friskt folk och redan 1704, när den då anbefalda utskrifningen var verkstäld, hade öfver 3,000 man inom tvenne år gått från Skåne till hären. Vid krigets utbrott stadgades att till ryttare skulle tagas fördelaktigt vitsordade skåningar, men längre fram gjorde folkbristen sig så märkbar att det ej mer kunde bli fråga om att tillämpa några föreskrifter i detta fall och stundom inträffade att sjelfva rusthållaren måste gå i fält. År 1704 hade rusthållarne anskaffat 186 hästar till utgående rekryter. Från Bjäre härad kom bara en enda häst, hvilken året förut tillfallit Houfs kommun som gäldande af begrafningskostnaderna för en vid Segelstorp ihjelslagen gårdfarikrämare. Nu hade konungen visserligen befalt att penningar och icke hästar skulle lemnas, men rusthållarnes fattigdom var redan så stor att de ej alla kunde fullgöra skyldigheten i kontanter. Summan som fordrades utgjorde 58,000 daler silfvermynt och af detta belopp hade samma år endast influtit 1,524 daler. Året derpå stegrades anspråken till några och 70,000 daler, men dåvarande vice guvernören Faltzburg skref till Carl XII att endast 30,000 daler kunnat indrifvas. Han hade gjort allt hvad göras kunde samt till och med tillgripit kyrkors, skolors och hospitals medel och derjemte användt sin kredit hos enskilda personer. Af rusthållarne stode ej mera att få och om man också utpantade deras åkerbruksredskap kunde de icke omsattas i penningar. För norra skånska kavalleriet behöfdes år 1706 en förstärkning af 478 man jemte 147 trossdrängar. År 1711 voro rusthållarne så utarmade att en tredjedel af dem icke mäktade betala de 36 daler silfvermynt som af hvarje rusthåll erfordrades till tremänningsregementets rekryterande. Af de i Södra Åsbo härtill betalningsskyldige hade sammanlagt kunnat hopskrapas blott 22 daler och i Norra Åsbo förmådde endast två rusthållare gälda summan till fullo. År 1708 utskrefvos i Skåne 1232 knektar och 183 trosshästar. För första gången under dessa beklagansvärda år ryggade nu skåningen tillbaka och visade ansatser att svigta under den tyngd som förhållandena staplade upp på dess skuldror. Särskildt de unga bonddrängarne grepos nemligen af förskräckelse och flydde hoptals till Danmark. En skuta med dylika flyktingar från Grefrie och Vestra Karup strandade vid Kullen och nära nog alla omkommo i vågorna. Kom så olycksåret 1709, då de båda skånska kavalleriregementena efter det ödesdigra Pultavaslaget jemte öfriga svenska trupper vid Dniepr föllo i rysk fångenskap, hvadan de ånyo måste uppsättas tillika med ståndsdragonregementet. Detta föll sig icke lätt då pest och föregående utskrifningar starkt reducerat invånareantalet och år 1712 uttalade också guvernör Bürensköld farhågor för att det ej skulle lyckas honom få ihop 2000 man. Året förut utgjorde allt i Skåne befintligt manskap på skatte- och kronohemman 4,510, på utsockne hemman 3,131 och på insockne gods 4,435. Äfven de högre klasserna fingo vidkännas krigsrustningarne. Sålunda anbefaldes år 1700 adel, professorer, prester och ståndspersoner att, adeln i förhållande till sin rusttjenst och förmögenhet samt de öfriga i beräkning efter deras lön och egendom, deltaga i rustnings-skyldigheten i och för uppsättande af dragoner. De erhöllo dock tillstånd att med 200 daler silfvermynt lösa sig från denna förpligtelse. Sedermera anlitades de när, efter 1709, ståndsdragonregementet ånyo skulle utrustas, men voro också de i svåra omständigheter, hvilket synes deraf att fyra månader efter påbudets utfärdande af dragonpenningarne, 50,000 daler, endast influtit 6,000 daler. Detta hvad de direkta utskrifningarne anbelangar, men äfven gärderna i öfrigt i och för kriget voro betungande nog. Från år 1700 till 1707 affordrades skånskt allmogen årligen en s. k. durchtågsgärd, som från hvarje helt hemman erlades med 2 daler silfvermynt, samt en enkel och stundom en dubbel kontribution. Det var på tal om denna skatt som egaren af Skillinge, löjtnant Erik Gustaf Boje, yttrade att han skulle "gladeligt lägga durch för hela pastoratet och dertill endera en fjerdedel af sin blifvande salighet om bara den fanders Höllingen komme ut och blefve lappsalvad af kosackerna". (Per Hölling var kyrkoherde i de då förenade församlingar-ne Engelholm, Munka Liungby, Össjö och Tossjö och låg hela tiden i kif med Skillinge-patronen.) År 1711 påbjödos tvenne magasinsskatter. Den ena, bestämd för de i Skåne stående trupperna, skulle utgå med 73,210 tunnor säd, 120,000 lispund kött och fläsk och 5,500 lispund humle, hö och halm oberäknadt och den andra gärden, som behöfdes för fästningarnes provianterande, var beräknad till 48,000 tunnor säd och 72,000 lispund kött och fläsk. Från åtskilliga hall sades dock rent ut att dessa skatter omöjligen kunde indrifvas, då bonden ofta icke hade bröd i huset ochsaknade utsäde samt yrkades att fältmagasinen borde provianteras från andra landskap. För flottans räkning insamlade år 1712 guvernör Burensköld 20,000 daler silfvermynt inom provinsen, deraf 7,500 daler ensamt inom Norra och Södra Åsbo samt Bjäre härader. Icke minst tryckte de i städerna inlagda besättningarne, hvilka år 1713 voro: i Malmö 4,000 man, på Landskrona citadell 1,000, i Kristianstad 1,500, i Helsingborg 500 och till skydd för bröstvärnen vid Råå och Klintekulle 500 man, för hvilkas underhåll 1715 erfordrades 100,000 daler, "men inga medel funnos“, enligt guvernörens utsago. Äfven lades allmogen ganska betydande befästningsarbeten under dessa sorgens år. Efter en af guvernör Burensköld den 20 Ang. 1712 uppsatt och till regeringen öfversänd redogörelse fick landskapet under krigsåren 1709-12 i rustningar, allmänna besvār och gärder vidkännas en kostnad af tillhopa 2,504,000 daler silfvermynt, men så var också räntekassan tom och för garnisonerna och andra stater hade man nödgats anlita medel, som icke egentligen tillhörde kronan. Sjötullens obetydlighet gjorde att på tullmedlen stälda anordningar icke kunde utgå och af hvad som var anvisadt på skånska landträntorna förmådde knappt en fjerdedel indrifvas. Slutligen tillägger han: "Folket kan omöjligen utgőra sina ordinarie räntor och kontributioner och krigshjelpen. När gärderna fordras står bonden och ler deråt, frågande hvad man vill hos honom taga. Handel och vandel ligga jemväl nere. Städerna äro för pestens skull stängda, så att landtmannen icke kan afyttra en tunna säd, hvilket är det enda han har att tillgripa. Detta allt oaktadt är likväl staten förökad. Bispringer icke statskontoret med medel måste officerare och de gemene af hunger crevera". Så skrifver, Skånes högste styresman och alla tecken tyda på att hans skildring i ingen punkt är öfverdrifven. Hårdt tyngdes under denna tid såväl stadsborna som allmogen genom inkvarteringen, hvilken börda år 1714 på landsbygden nära tredubblats, enär då 3 karlar voro inkvarterade i hvarje hemman, som dertill årligen måste bidraga med 120 daler silfvermynt. Härtill kommer de många våldsamheter som det råa krigsfolket föröfvade, i synnerhet de hemförda sachsiska fångarne, hvilka instuckits der och hvar i somliga regementen. Underhåll fordrades äfven för andra krigsfångar, såsom ryssar, danskar, polacker, kosacker och tartarer. En af sistnämde nationalitet bodde någon tid i Ausås, men blef der ihjelslagen af en soldat Pijk i Tvengstorp, "i desperation öfver att den hedningen stälde sig på hufvudet och med stygg grimas räckte tungan ut när honom förelades läsa kristet fader vår", som orsaken i rättens förhörsprotokoll uppgifves. Vända vi oss nu från de lidanden och förluster som direkt tillfogades Skåne genom kriget så påträffas åtskilliga andra medverkande orsaker till den allmänna nöden. Hit kan räknas den gästfrihet som svenska regeringen måste visa Carl XII:s vän, den landsflyktige polske konungen Stanislaus Leczinski, hvilken med gemål och svit höll hof i Kristianstad från den 18 Sept. 1711 till i Okt. 1714. Till dessa oförnöjda och pockande gästers underhåll fick det utarmade Skåne inalles lemna 80,810 daler silfvermynt utom vildt, fisk, ved, kol och foder till 30 hästar. I Torekow voro icke mindre än 8 fiskare förbundna att vid risk af spöslitning leverera all sin fångst till det polska hofvet. Hemsk är i sanning den skärande kontrasten mellan det sorglösa, lekande hoflifvet i Kristianstad och den under sina skattebördor dignande provinsen, inom hvilken till råga på eländet pesten skördade talrika offer. Farsoten hade från Polen öfver Danzig inträngt i landet och utbröt år 1711 i Kullen samt spred sig till Bjäre, Södra Åsbo och Villands härader. I enlighet med den tidens skyddsåtgärder stäldes vakter omkring de hus och byar der farsoten rasade, men allmogen brydde sig icke om några föreskrifter, utan många smögo sig nattetid genom vakterna till de sjuka. Särskilda begrafningsplafser iordningstäldes, men det inträffade på sina håll, såsom i Förslöf, Båstad och Ströfvelstorp, att liken i hemlighet gräfdes upp och fördes till kyrkogården. För att stäfja detta oskick föreslog guvernör Skytte att galgar skulle uppresas i de smittade socknarne och en dylik lär äfven stått någon tid uppe på åsen ofvanför Hjernarps kyrka. Enär tiggare ströko mellan byarne stadgades att den som greps utom sin kommun skulle slita fem par spö och samma straff drabbade den som befordrade de kringstrykande vidare. År 1712 nådde sjukdomen sin kulminationspunkt och halfva landet var "anstucket af den grufliga farsoten". Af städerna voro Malmö, Lund och Ystad starkast angripna, Engelholm relativt taget minst. I förstnämda stad bortryckte pesten en tredjedel af borgerskapet och en fjerdedel af stadens hus, i hvilka folket utdött, stod öde. Sägnen förmäler att en hel gatas alla bebyggare bortrycktes. Om nöden i Skåne denna tid kunna ord endast gifva en matt föreställning. En stor del af allmogen gick och tiggde födan till det inkvarterade krigsfolket. Det näringsmedel som sillfisket förr erbjudit beröfvades strandborna, sedan danska kryssare börjat uppbringa fiskebåtar, hvarjemte de landstego vid fisklägena, plundrade husen och uppbrände det arma folkets existensvilkor: garn och båtar, I Bjäre härad funnos många fattiga som socknarne icke kunde underhålla och ensamt Förslöfs pastorat hade öfver 200 utfattiga, hvilka befarades dö af hunger. De penningar som plägade offras vid källor och i kyrkbössor voro allt för obetydliga att lindra nöden och Skytte visste ingen annan utväg än kollekter samt magasinens förseende med säd från öfre Sverige. I en guvernörsrapport säges att "Skånes land hade lidit mer än dubbelt i jemförelse med andra svenska provinser och 1,353 hemman voro i ödesmål". Att allmogen på grund af allt detta bragts nära förtviflan kan ej väcka undran, lika litet som att den höll sig borta en och annan gång när folk behöfdes till försvaret. Vid Båstad och Torekow visade inbyggarne år 1711 uppstudsighet och ville icke låta skrifva sig till sjötjenst, innan de fått ersättning för sin fordran hos kronan från förra året. Skytte måste använda vakt och andra effektiva åtgärder för att bringa menigheten till eftergift. Dylika exempel äro dock enstaka. Härtill kan slutligen läggas de bedrägerier och underslef som begingos i stor skala af fogdarne och som gjorde sitt till att förvärra den allmänna oredan, till dess den rättrådige Stenbock ingrep med hårdhandskarne och häktade tre af de värsta skojarne, kronobefallningsmännen Bergman, Boman och Samsjö samt stälde guvernörkamrer Klerck till ansvar för diverse "oegentligheter". De sluppo visserligen samtlige jemförelsevis lindrigt undan, men räfsten hade detta oaktadt sinagoda följder. Skåne nu och Skåne då – hvilken himmelsvid skillnad! Nu rikets bördigaste provins, Sveriges kornbod och då den mest härjade, utarmade och lidande landsända! Det vill en rik fond af inneboende lifskraft till för att på en ur denna synpunkt kort tid så kunna svinga sig upp. Våra dagars slägte kan icke ha något minne af dessa olyckornas år, men för många nutida öfver såväl sig sjelfva som samhället knotande individer borde det vara en allvarsam lexa att jemföra hur de ha det med hvad fädren fingo vidkännas "när kriget röt från dal till dal" under vår storhetsperiods sistaskede, under tolfte Carls tid.

Inom Engelholms provinsialläkaredistrikt var de sinnessjukes antal förra året 44, inom Båstads distrikt 14 och inom Klippans 33.

Ur Engelholms och ortens häfder. Politiska och kulturhistoriska drag, upptecknade för Engelholms Tidning af C. L. VIII. En period av ljus och mörker.

(Forts. från nr 53.)

"Den skägglöse dunderguden" blodiga lek med kronor och spiror fordrade ständig tillförsel av friskt folk och redan 1704, när den då anbefalda utskrifningen var verkställd, hade över 3 000 man inom två år gått från Skåne till hären. Vid krigets utbrott stadgades att till ryttare skulle tas fördelaktigt vitsordat skåningar, men längre fram gjorde folkbristen sig så märkbar att det inte längre kunde bli fråga om att tillämpa några föreskrifter i detta fall och stundom inträffade att själva rusthållaren måste gå i fält.

År 1704 hade rusthållarna anskaffat 186 hästar till utgående rekryter. Från Bjäre härad kom bara en enda häst, vilken året förut tillfallit Houfs kommun som gäldande av begrafningskostnaderna för en vid Segelstorp ihjälslagen gårdfärikrämare. Nu hade kungen visserligen befallt att penningar och inte hästar skulle lämnas, men rusthållarnas fattigdom var redan så stor att de inte alla kunde fullgöra skyldigheten i kontanter. Summan som fordrades utgjorde 58 000 daler silvermynt och av detta belopp hade samma år endast influtit 1 524 daler.

Året därpå stegrades anspråken till några och 70 000 daler, men dåvarande viceguvernör Faltzburg skrev till Carl XII att endast 30 000 daler kunnat indrifvas. Han hade gjort allt vad göras kunde samt till och med tillgripit kyrkors, skolors och hospitals medel och dessutom använt sin kredit hos enskilda personer. Av rusthållarna stod inte mera att få och om man också utpantade deras åkerbruksredskap kunde de inte omsättas i penningar.

För norra skånska kavalleriet behövdes år 1706 en förstärkning av 478 man jämte 147 trossdrängar. År 1711 voro rusthållarna så utarmade att en tredjedel av dem inte mäktade betala de 36 daler silvermynt som av varje rusthåll erfordrades till tremänningsregementets rekryterande. Av de i Södra Åsbo härtiill betalningsskyldige hade sammanlagt kunnat hopskrapas blott 22 daler och i Norra Åsbo förmådde endast två rusthållare gälda summan till fullo.

År 1708 utskrevos i Skåne 1 232 knektar och 183 trosshästar. För första gången under dessa beklagansvärda år ryggade nu skåningen tillbaka och visade ansatser att svikta under den tyngd som förhållandena staplade upp på dess skuldror. Särskildt de unga bonddrängarna greps nämligen av förskräckelse och flydde hoptals till Danmark. En skuta med dylika flyktingar från Grefrie och Vestra Karup strandade vid Kullen och närapå alla omkommo i vågorna.

Kom så olycksåret 1709, då de båda skånska kavalleriregementena efter det ödesdigra Pultavaslaget jämte övriga svenska trupper vid Dniepr föllo i rysk fångenskap, hvadan de ånyo måste uppsättas tillika med ståndsdragonregementet. Detta föll sig inte lätt då pest och föregående utskrifningar starkt reducerat invånareantalet och år 1712 uttrykte också guvernör Bürensköld farhågor för att det inte skulle lyckas honom få ihop 2 000 man. Året förut utgjorde allt i Skåne befintligt manskap på skatte- och kronohemman 4 510, på utsockne hemman 3 131 och på insockne gods 4 435.

Även de högre klasserna fick vidkänna krigsrustningarna. Således anbefaldes år 1700 adel, professorer, präster och ståndspersoner att, adeln i förhållande till sin rusttjänst och förmögenhet samt de övriga i beräkning efter deras lön och egendom, deltaga i rustningsskyldigheten för och för uppsättande av dragoner. De erhöllo dock tillstånd att med 200 daler silvermynt lösa sig från denna förpliktelse. Sedermera anlitades de när, efter 1709, ståndsdragonregementet ånyo skulle utrustas, men voro också de i svåra omständigheter, vilket synes därav att fyra månader efter påbudets utfärdande av dragonpenningarne, 50 000 daler, endast influtit 6 000 daler.

Detta vad de direkta utskrifningarna anbelangar, men även gärderna i övrigt för och för kriget voro betungande nog.

Från år 1700 till 1707 affordrades skånskt allmogen årligen en s.k. genomgångsgärd, som från varje helt hemman erlades med 2 daler silvermynt, samt en enkel och stundom en dubbel kontribution. Det var på tal om denna skatt som ägaren av Skillinge, löjtnant Erik Gustaf Boje, yttrade att han skulle "gladeligt lägga genom för hela pastoratet och dessutom antingen en fjärdedel av sin blivande salighet om bara den funderingen Höllingen komme ut och blev lappsalvad av kosackerna". (Per Hölling var kyrkoherde i de då förenade församlingarna Engelholm, Munka Liungby, Össjö och Tossjö och låg hela tiden i kiv med Skillinge-patronen.)

År 1711 påbjödos två magazinskatter. Den ena, bestämd för de i Skåne stående trupperna, skulle utgå med 73 210 tunnor säd, 120 000 lispund kött och fläsk och 5 500 lispund humle, hö och halm oberäknadt och den andra gärden, som behövdes för fästningarnas provianterande, var beräknad till 48 000 tunnor säd och 72 000 lispund kött och fläsk. Från åtskilliga håll sades dock rent ut att dessa skatter omöjligen kunde indrifvas, då bonden ofta inte hade bröd i huset och saknade utsäde samt yrkades att fältmagasinen borde provianteras från andra landskap.

För flottan räkning insamlade år 1712 guvernör Burensköld 20 000 daler silvermynt inom provinsen, därav 7 500 daler enbart inom Norra och Södra Åsbo samt Bjäre härader.

Inte minst tryckte de i städerna inlagda besättningarna, vilka år 1713 voro: i Malmö 4 000 man, på Landskrona citadell 1 000, i Kristianstad 1 500, i Helsingborg 500 och till skydd för bröstvärnen vid Råå och Klintekulle 500 man, för vilkas underhåll 1715 erfordrades 100 000 daler, "men inga medel fanns", enligt guvernörens utsago.

Även lades allmogen ganska betydande befästningsarbeten under dessa sorgens år.

Efter en redogörelse som guvernör Burensköld upprättade den 20 augusti 1712 och skickade till regeringen fick landskapet under krigsåren 1709–12 vidkännas en kostnad på sammanlagt 2 504 000 daler silvermynt i rustningar, allmänna bördor och gärder. Men räntekassan var tom och man hade tvingats anlita medel som inte egentligen tillhörde kronan för garnisonerna och andra utgifter. Sjötullens obetydlighet gjorde att anordningar som baserades på tullmedlen inte kunde genomföras, och från de skånska landträntorna kunde knappt en fjärdedel indrifvas.

Slutligen tillägger han: "Folket kan omöjligen betala sina ordinarie räntor och kontributioner och kriegshjelpen. När gärder fordras står bonden och skrattar åt det, frågande vad man vill ta från honom. Handel och vandel ligger även nere. Städerna är stängda på grund av pesten, så att lantmannen inte kan sälja ett tunnland säd, vilket är det enda han har att gripa till. Trots allt detta är staten försämrad. Om biskopen inte tillskjuter statskontoret med medel måste officerare och gemene män dö av hunger."

Så skriver Skånes högste styresman, och all fakta tyder på att hans beskrivning inte är överdriven i någon punkt. Stadsborna och allmogen tyngdes hårt under denna tid genom inkvarterin­gen, vilket straffade sig särskilt år 1714 på landsbygden när 3 man var inkvarterade i varje hemman och årligen måste bidra med 120 daler silvermynt. Därtill kom de många våldsam­heter som det råa krigsfolket begick, särskilt de hemförda sachsiska fångarna som placerats här och där i olika regementen. Underhål fördrades även för andra krigsfångar, såsom ryssar, danskar, polacker, kosacker och tartarer. En från sistnämnda nationalitet bodde någon tid i Ausås, men dödades där av en soldat Pijk i Tvengstorp, "i desperation över att hedningen ställde sig på huvudet och med stygg grimas räckte tungan ut när honom förelades läsa kristet fader vår", enligt orsaken som angavs i rättens förhörsprotokoll.

Vänder vi oss från de lidanden och förluster som direkt åtföljdes Skåne genom kriget finns också många andra medverkande orsaker till den allmänna nöden. Hit kan räknas den gästfrihet som svenska regeringen måste visa Carl XII:s vän, den landsflyktige polske kungen Stanislaus Leczinski, vilken med gemål och följe höll hov i Kristianstad från den 18 september 1711 till oktober 1714. Till dessa missnöjda och krävande gästers underhål fick det utarmade Skåne sammanlagt lämna 80 810 daler silvermynt utom vilt, fisk, ved, kol och foder till 30 hästar. I Torekov var inte mindre än 8 fiskare förbundna att vid risk för spöslitning leverera all sin fångst till det polska hovet.

Hemsk är sannerligen den skarp kontrasten mellan det sorglösa, lekande hoflifvet i Kristianstad och den under sina skattebördor tigande provinsen, inom vilken dessutom pesten skördade talrika offer. Farsoten hade från Polen över Danzig trätt in i landet och utbröt år 1711 i Kullen samt spred sig till Bjäre, Södra Åsbo och Villands härader. I enlighet med tidens skyddsåtgärder ställdes vakter omkring de hus och byar där farsoten rasade, men allmogen brydde sig inte om några föreskrifter, utan många smög sig nattetid genom vakterna till de sjuka. Särskilda begravningsplatser ordnades, men det inträffade på flera håll, såsom i Förslöf, Båstad och Ströfvelstorp, att liken i hemlighet grävdes upp och fördes till kyrkogården. För att stävja detta missbruk föreslog guvernör Skytte att galgar skulle resas i de smittade socknarna, och en sådan lär även ha stått någon tid uppe på åsen ovanför Hjernarps kyrka. Eftersom tiggare strövade mellan byarna stadgades att den som greps utom sin kommun skulle få fem par spö, och samma straff drabbade den som förde de kringstrykande vidare.

År 1712 nådde sjukdomen sin kulminationspunkt och halva landet var "drabbat av den fruktansvärda farsoten". Av städerna var Malmö, Lund och Ystad hårdast angrepp, Engelholm relativt sett minst. I förstnämnda stad bortryckte pesten en tredjedel av borgerskapet och en fjärdedel av stadens hus, i vilka folket utdött, stod öde. Sägnen berättar att en hel gatas alla invånare bortrycktes.

Om nöden i Skåne denna tid kan ord endast ge en svag föreställning. En stor del av allmogen gick och tigde maten till det inkvarterade krigsfolket. Det näringsmedel som sillfisket förr erbjudit berövades strandborna, sedan danska kryssare börjat uppbringa fiskebåtar, varjämte de landsteg vid fisklägena, plundrade husen och uppbrände det fattiga folkets existensgrundlag: garn och båtar.

I Bjäre härad fanns många fattiga som socknarna inte kunde försörja och enbart Förslöfs pastorat hade över 200 utfattiga, som befärads dö av hunger. De penningar som brukade offras vid källor och i kyrkbössor var allt för obetydliga för att lindra nöden, och Skytte visste ingen annan väg än kollekter och försörjning av magasinen med säd från övre Sverige.

I en guvernörsrapport sägs att "Skånes land hade lidit mer än dubbelt jämfört med andra svenska provinser och 1 353 hemman var i ödesmål".

Att allmogen på grund av allt detta fördes nära förtvivlan kan inte väcka undran, likväl som att den höll sig borta en och annan gång när folk behövdes till försvaret. Vid Båstad och Torekov visade invånarna år 1711 uppstudsighet och ville inte låta skriva sig till sjötjänst, innan de fått ersättning för sin fordran hos kronan från året innan. Skytte måste använda vakt och andra effektiva åtgärder för att bringa menigheten till eftergift. Sådana exempel är dock enstaka.

Härtill kan slutligen läggas de bedrägerier och underslef som begicks i stor skala av fogdarna och som gjorde sitt till att förvärra den allmänna oredan, tills den rättrådige Stenbock ingrep med hårdhandskarna och häktade tre av de värsta skojarna, kronobefallningsmännen Bergman, Boman och Samsjö samt ställde guvernörkamrer Klerck till ansvar för diverse "oegentligheter". De slapp visserligen samtliga jämförelsevis lindrigt undan, men räfsten hade detta oaktat sina goda följder.

Skåne nu och Skåne då – vilken himmelsvid skillnad! Nu rikets bördigaste provins, Sveriges kornbod, och då den mest härjade, utarmade och lidande landsända! Det kräver en rik fond av inneboende livskraft för att på kort tid kunna svinga sig upp från en sådan situation. Vårt dagars släkte kan inte ha något minne av dessa olyckornas år, men för många nutida, över såväl sig själva som samhället knotande, individer borde det vara en allvarsam lexa att jämföra hur de ha det med vad fädren fick vidkännas "när kriget röt från dal till dal" under vår storhetsperiods sistaskede, under tolfte Carls tid.

Inom Engelholms provinsialläkaredistrikt var de sinnessjukes antal förra året 44, inom Båstads distrikt 14 och inom Klippans 33.