HELSINGBORGSPOSTEN SKÅNE-HALLAND
18 maj 1898
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
Ett hemskt hundraårs-minneinfaller nu stundande Kristi himmelsfärdsdag för befolkningen rundt Båstadsviken.Den underliga händelsen, hvars verkliga förlopp väl aldrig kommer att kunna nöjaktigt förklaras, torde i våra dagar vara fullständigt bortglömd ute i bygden och må derför den mystiska episoden ännu en gång framdragas i ljuset. I april månad 1798 strandade ett holländskt skepp ett stycke från Båstad åt Hallandssidan till. Det kom närmast från Köpenhamn och var destineradt till Halmstad samt medhade, efter hvad ryktet påstod, en rik fransk adelsman, som med sina undan revolutionen räddade dyrbarheter ämnade söka en fristad i norden.En rasande storm kastade emellertid fartyget in i Båstadsviken, der det gick till botten med man och allt. Icke en enda själ bergades. Men hur strandborna rådgjorde om saken, kom man slutligen öfverens om att försöka rädda de skatter, som sades gått i qvaf med holländaren. Vraket låg visserligen på ett försvarligt djup, men det var ännu ej öfversandadt och en skicklig dykare skulle nog kunna komma till rätta der nere. Då erbjödo sig två bröder från Skummeslöf, Erik och Villfrid Carsten, att utföra vågstycket. De hade tumlat om i sjön sedan de voro små och alla som kände dem sade också att om inte de oförvägne Carstenspojkarne kunde göra det, så gjorde ingen annan det heller. Och detta ville mycket säga bland ett folk af idel sjömăn. Man bestämde sig att göra ett första försök den 19 maj. Dagen ingick solig och vårvarm och viken endast krusades af en sakta vestan. Allt bådade godt för företaget och deltagarne i expeditionen voro vid friskt mod, då de rodde ut till olycksplatsen. Man hade icke tillgång till Iuftpumpar och andra den moderna dykarekonstens hjelpmedel, utan det var bara helt enkelt att med tyngden vid fötterna och ett rep om lifvet hoppa i, för att sedan med genom öfning vunnen färdighet härda ut en kort stund och så skyndsamt hissas upp igen. Försedd med brilckverktyg steg Erik, den äldste, först ned. Han torde nätt och jemt ha hunnit bottnen, då på en gång ett fasansfullt dån uppsteg ur djupet, på samma gång vattnet kom i en häftig svallning så att farkosten nära kantrat. Förskräckta hissade karlarne ögonblickligen upp dykaren, hvilken visade sig vara medvetslös, men dragen vittnade om att han förlorat sansen under intryck af en fruktansvärd skrämsel. Den som först återfick besinningen var Villfrid. Han grep en yxa och band repet om sig, förklarande att han skulle ned för att taga reda på hvad som försiggick i djupet Det hjelpte icke att männen sökte hindra honom. Han kastade sig djerft öfver relingen och försvann i hafvet. Och ännu en gång hördes samma skräckinjagande ljud. Det lät, efter hvad en af deltagarne sedermera omtalat, som ett ursinnigt rytande, följdt af ett långt stön och vattnet kokade hvitskummigt kring båten. Äfven Villfrid var sanslös, när man i största hast fick upp honom och rädslan hade också satt sin stämpel i hans hemskt förvridna ansigte. Männen blefvo efter detta icke sena att i största hast ro mot stranden. Hvad hade nu de båda annars så tilltagsne och våghalsige bröderna Carsten sett der nere hos holländaren? Den frågan fick aldrig något svar och står öppen den dag i dag är, ty när de ändtligen återuppvaknade ur sin dvala, befunnos begge vara - vansinniga. Och så lefde de många år och dogo utan att ens mäkta antyda hvad de erfarit i Båstadsvikens djup. Någon kroppelig skada hade ingen af bröderna. En sedermera på myndigheternas föranstaltande företagen undersökning på platsen kunde icke uppdaga någonting. Vraket låg orördt på bottnen och intet tydde på någon naturrevolution, hvilket man förut antagit. Efter åsyna vittnenas berättelser uppsattes sedan ett protokoll öfver händelsen och på så sätt har detta underliga drama skyddats från att alldeles förgätas. -in-
infaller nu stundande Kristi himmelsfärdsdag för befolkningen runt Båstadsviken. Den underliga händelsen, vars verkliga förlopp väl aldrig kommer att kunna tillfredsställande förklaras, torde i våra dagar vara fullständigt bortglömd ute i bygden och må därför den mystiska episoden ännu en gång framdragas i ljuset.
I april månad 1798 strandade ett holländskt skepp ett stycke från Båstad åt Hallandssidan till. Det kom närmast från Köpenhamn och var destineradt till Halmstad samt medförde, efter vad ryktet påstod, en rik fransk adelsman, som med sina från revolutionen räddade dyrbarheter ämnade söka en fristad i norr.
En rasande storm kastade emellertid fartyget in i Båstadsviken, där det gick till botten med man och allt. Inte en enda själ bergades.
Men hur strandborna rådgjorde om saken, kom man slutligen överens om att försöka rädda de skatter, som sades ha gått i qvaf med holländaren. Vraket låg visserligen på ett försvarligt djup, men det var ännu inte öfverslammat och en skicklig dykare skulle nog kunna komma till rätta där nere.
Då erbjödo sig två bröder från Skummeslöf, Erik och Villfrid Carsten, att utföra vågstycket. De hade tummat om i sjön sedan de voro små och alla som kände dem sade också att om inte de oförvägende Carstenspojkarna kunde göra det, så gjorde ingen annan det heller. Och detta ville mycket säga bland ett folk av idel sjöfaring män.
Man bestämde sig att göra ett första försök den 19 maj.
Dagen inleddes solig och vårvarm och viken endast krusades av en sakta västanvind. Allt båddade gott för företaget och deltagarna i expeditionen voro vid friskt mod, då de rodde ut till olycksplatsen. Man hade inte tillgång till luftpumpar och andra den moderna dykarekonstens hjälpmedel, utan det var bara helt enkelt att med tyngden vid fötterna och ett rep om livet hoppa i, för att sedan med genom övning vunnen färdighet härda ut en kort stund och så skyndsamt hissas upp igen.
Försedd med brilckverktyg steg Erik, den äldste, först ned.
Han torde nätt och jämnt ha hunnit botten, då på en gång ett fasansfullt dån uppsteg ur djupet, på samma gång vattnet kom i en häftig svallning så att farkosten nästan kantrat. Förskräckta hissade karlarna genast upp dykaren, vilken visade sig vara medvetslös, men dragen vittnade om att han förlorat sansen under intryck av en fruktansvärd skräckelse.
Den som först återfick besinningen var Villfrid. Han grep en yxa och band repet om sig, förklarande att han skulle ned för att ta reda på vad som försiggick i djupet. Det hjälpte inte att männen sökte hindra honom. Han kastade sig djärvt över relingen och försvann i havet.
Och ännu en gång hördes samma skräckinjagande ljud. Det lät, efter vad en av deltagarna senare omtalat, som ett ursinnigt rytande, följt av ett långt stön och vattnet kokade vitvskummigt kring båten. Även Villfrid var sanslös, när man i största hast fick upp honom och rädslan hade också satt sin stämpel i hans hemskt förvridna ansikte.
Männen blevo efter detta inte sena att i största hast ro mot stranden.
Vad hade nu de båda annars så tilltagsne och våghalsiga bröderna Carsten sett där nere hos holländaren? Den frågan fick aldrig något svar och står öppen den dag i dag, ty när de slutligen återuppvaknade ur sin dvala, befunnos båda vara – vansinniga. Och så levde de många år och dog utan att ens kunna antyda vad de erfarit i Båstadsvikens djup. Någon kroppslig skada hade ingen av bröderna.
En senare på myndigheternas föranstaltande företagen undersökning på platsen kunde inte uppdaga någonting. Vraket låg orört på botten och intet tydde på någon naturrevolution, vilket man förut antagit. Efter åsyna vittnes berättelser uppsattes sedan ett protokoll över händelsen och på så sätt har detta underliga drama skyddats från att alldeles förgätas.
-in-
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
