1 juni 1898

Kaleidoskop.Lite trefligt på statens bekostnad. Det finnes, bland många andra, två gamla bra ordspråk, som jag just nu kommer ihåg. Det ena stod i slutet på Lindbloms katekes, hvilken, som bekant, var skrifven på en ojemförligt mycket bättre svenska än det nu begagnade barnaplågoriset, och hade följande klatsch på ändan: "När hvar och en sin syssla sköter, Så går allt väl, ehvad oss möter!" Det andra ordspråket lydde helt enkelt så, att "min dräng hade också en dräng.“ Jag tänker på dessa båda visdomsord särskildt med anledning af Sveriges nådiga regering, som nu på mer än trettio år aldrig sjelf skött sin syssla, huru förträffliga medlemmar den an emellanåt kunnat ha, och som tagit sig den ena armén legodrängar efter den andra vid sidan af de ordinarie embets- och tjenstemän, som den om pungen egentligen hållande riksdagen består. Jag tänker på dessa reformdödande och statsmedelsfrätande parasiter, som kallas "kungliga komitéer". Sedan vi, för beredande af ekonomiskt understod och ett litet nätt lefvebröd åt rikets storsnutigaste nämndemän, blifvit hugnade med årliga riksdagar, som, derest bara arvodet ökades, med största lätthet i verlden skulle kunna utsträckas till permanenta, använder ett svenskt statsråd sitt år på följande sätt: fyra månader till att tigga af riksdagen, ta ovett af och försvara sig mot riksdagen, smickra, krusa och kalasa med riksdagen, tre månader för att resa till Norge och att återställa sina af riksdagen medtagna krafter och förstörda nerver, och fem månader för att bereda sig att mottaga riksdagen igen. Äfven om nu karlen händelsevis besitter en viss duglighet, hvilket i Sverige oftare torde vara händelsen än i de flesta andra länder, så må med skäl frågas: När i herrans namn skulle han få tid att sköta sina egentliga regeringspligter och förbereda de lag- och andra reformförslag, som behöfva åtminstone framställas, om än de bli till 99/100 förkastade, för att hålla en modern nation vid någorlunda godt lynne? Min arffiende salig Themptander var ju en ovanligt begåfvad och sällspordt arbetsduglig man, som skötte riksdagen och lurade bönder bättre och skickligare än de flesta, hvarjemte hans enskilda lif utmärkte sig för en varm kärlek och en stark törst, som togo både tid och krafter i anspråk, och ändå sökte han på lediga stunder sköta om en hel del af det som man förr ansåg utgöra en statsministers pligter. Likaså den habile, begåfvade och envise Boströmmen. Men äfven dessa förträfflige män ha nödgats göra som alla deras föregångare och efterföljare, alltsedan De Geer tog och gjorde om den gamla fyrhjuliga statskaleschen till tvåhjulig dogcart, nemligen sätta till den ena kungliga komitén efter den andra. En kunglig komité har tre stora ändamål: För det första att med komitéarvodena muta och täppa munnen till på de nämndeman i andra kammaren, som inte derhemma ha större jordbruk och affärer eller mera inbringande geschäft som rättens ombudsman i konkurser, än att de vilja och anse sig behöfva tjena en slant på statens bekostnad äfven emellan riksdagarna. För det andra att göra ett reformförslag mera tilltalande för riksdagen genom att stödja det på ett komitébetänkande af personer, hvilka äro kött af representationens kött och ben af dess benom, då naturligtvis till exempel ett befästningsförslag af sex nämndemän, tre förstakammargodsegare, en lektor och en f. d. kapten, bör vara bra mycket vederhäftigare än om det uppgjorts bara af generalstaben och krigsministern. Slutligen och för det tredje samt i ett jemförelsevis mindre antal fall, har en statskomité också till ändamål, att verkligen söka framkomma med utredningar, hvartill kunglig majestäts nådiga regering af anförda skäl inte har tid, på annat sätt än att dränka riket i frågoformulär, frågor till länsstyrelser, domkapitel och magis-trater, frågor till kreti och pleti, Per och Pål, frågor till industriidkarna om kubikinnehållet af deras största ångpanna och huru långa hvardagsbyxor disponenten begagnar, frågor till elementarlärarna om huru lång tid en begåfvad son till medelålders sodavattensfabrikant dagligen behöfver för att läsa öfver sina lexor o. s. v. Detta är, i korthet sagdt, det underlag, hvarpå de kungliga komitėerna hvila, och ur opportunitetssynpunkt sedt, tycker jag inte det är så klent just. Också ha vi litet hvar börjat med en viss resignation finna oss i att föda och kläda och bekosta resor åt dessa kungliga komitéer, och för min del skulle jag knappast sagt ett enda ondt ord om dem vidare - tror jag - om de framgent nöjt sig med sina arvoden som politisk muta och sitt uppdrag såsom en sorts laga försvar för förtidiga ordensutmärkelser samt angenämt vistande i vår trefliga hufvudstad. Men när nu komitéväsendet skall användas till - sommarnöje, inte allenast för herrar komitéledamöter sjelfva, utan jemväl för deras magkatarrhaliska fruar och skrofulösa afkomma, så tycker jag det går nästan väl långt in på, inte allenast min debetsedel, utan också anständighetens gräns. De allra flesta komitéledamöter äro riksdagsmän och ha således giltig anledning att vistas i hufvudstaden större delen af vintersäsongen. Hålla komitéerna så ett temligen grundligt och långvarigt sammanträde i Stockholm på höstsidan, så att medlemmarna hinna se de flesta teaterpremièrerna samt afbeta allt hvad som i korruptionsmiddagsväg finns att få, så vända sig deras blida sinnen derefter med en viss svärmisk barmhertighetskänsla till hustru och barn, och tankarna börja spela omkring huru det riksgagneliga statsuppdraget månde kunna vändas i någon sorts lekamlig välsignelse äfven för dessa. Och på det sättet är det som de så kallade "badortskomitéerna" på senare åren tillkommit. Ledamöterna i den eller den komitén komma öfverens om hur innerligt trefligt det vore att på statens bekostnad vara tillsammans på någon treflig plats i sol och sommardag. Familjen behöfver kanske plaska sig ren, och frun har tilläfventyrs låtit fälla ett eller annat ord af svartsjuk, afundsam, vemodig eller misstänk-sam art anbelangandes husfaderns fosterlandsräddande arbete deruppe i den förföriska hufvudstaden. Och så uppgöras der kalkyler i de olika hemmen om huruledes man möjligen skulle kunna få komitéarvodet plus de sedvanliga hushållspengarna att räcka ihop till hela familjens sommarvistelse vid Hjo, Marstrand eller Dalarö eller annanstans, der det är lika bra. Och så skrifves der till källarmästaren i Båstad, att om han inte vill lemna maten för en och femti om da'n, så lägger komitén sig helt sonika med hustrur och barn vid Engelholm. Och så skrifves der till badkamrern i Lysekil och hotas med, att om der inte bli rabatter på både ett och annat, så kommer komitén till afhjelpande af skolungdomens invuxna nagIar att tillbringa sin sommar i Söderköping. Vi lefva i en tid af hänsynslös konkurrens, hvarför källarmästaren i Båstad svarar att äfven öl och bränvin få ingå i det nämnda priset, under det badkamrern i Lysekil erbjuder sina tjenster på möjligast minimala betingelser. Så kommer kunglig majestäts och rikets nådiga badortskomité och slår sig ned vid den lilla idylliska badorten, lägger beslag på de bästa borden med den trefligaste utsigten, äter upp alla rädisorna, den största sparrisen och de flesta honkräftorna. Den äter delvis med knif samt rotar med sina gafflar omkring ömsevis i hummerburken och ömsevis i osköna munnar med gröngula betar, för hvilka bruket af tandborste tilläfventyrs är okändt. Den prutar på allting, men har ända alltid fått fått i bästa char à bancen när annat folk vill ut och åka. Dess afkomma upptar oftast båda krocketspelen och dess döttrar spela falskt på den lilla anstaltens ostämda piano. Ha de en vuxen son, så ska han in i "direktionen för nytta och nöje“. Komitéherrarna bada, fiska, segla och spela vira. Är någon af dem prestvigd så predikar han gerna en gång i platsens kyrka. När de legat å den lilla förtjusande kurorten ett par veckor, säger innehafvaren af det ömtåligaste samvetet, någon naiv figur, som sitter i sin allra första komité: - Nej, vi skulle väl ha ett sammanträde endera da'n? - Ja, i nästa vecka är det nog bäst att börja så smått. Följande vecka låter man någon vacker dag bära ut tre sifoner kolsyradt vatten, en tern papper, tre blyertzpennor och en cigarrlåda på bordet i löfsalen. Men den ende sakkunnige har fått besök af en anhörig och skickar en piga med ett kort. Tre dar efteråt är man mangrannt samlad, men då har sekreteraren fått fatt i en liten skandalhistorieunge om väl långt gången flirt mellan fru Piggelin och kamrer Kattenklo, ochordföranden börjar derpå tala om roliga historier. Sista veckan skall arbetet gå undan med fart, men då upptäcker man till sin förfäran, att de embetsverk, arkiv och myndigheter, till hvilka komitén för sitt arbete nödvändigt måste ha tillgång, händelsevis inte äro till finnandes med sina papper hvarken i Engelholm eller Hjo. Inte ett enda dokument af dem man allra bäst behöfver kan man få ens i sjelfva Lannaskeda! Anamma det! Dem hade man ju i Stockholm! Ja, af många skäl torde det i alla händelser bli alldeles nödvändigt att samlas igen i Stockholm fram på hösten. De af herrarna, som inneha ordinarie statstjenst, tänka med en viss inre glädje på en lång, skön tjenstledighet och äfven de öfriga ta det med ro. Men eftersom man i alla fall ingenting synnerligen uträttat – i komiténs ändamål förstås; annars är Hannebarnet förlofvadt, lilla mamma friskare och Olles skrofler nästan alldeles borta - så beslutar man vid badortskomiténs sista sammanträde att infordra en hel mängd upplysningar, och sekreteraren får i uppdrag att uppsätta ett frågeformulär. Vi antaga nu att komitén afser till exempel åtgärder mot mul- och klöfsjukan och frågoformuläret rikets veterinärer. Då kommer det sannolikt, att, enligt all erfarenhet från olika myndigheters tidigare frâgoformulär, innehålla, bland många andra, äfven följande spörsmål: Börjar sjukan gemenligen i mulen eller klöfvarna först? Fram- eller bakklöf? Höger- eller vensterklöf? Vill det synas som om djurets färg hade något inflytande på sjukdomens förlopp? Ha menniskor blifvit smittade af sjukdomen och i så fall i hvilken samhällsställning? Blir sjukdomen mest elakartad i sten- eller träladugård? Synas oxar eller kor vara mest utsatta för densamma? Bjuder ladugårdsegaren gemenligen på middag när veterinären kommer till officiel besigtning å tjenstens vägnar? I så fall med vin eller endast öl, eller intetdera? Hur gammal är gemenligen ladugårdspigan? Hurudan är i regeln hennes kristendomskunskap? Och moral? Uppgif barometerståndet då ni besigtigade de olika kreatursbesättningarna. Hvar voro kobindslena köpta? Sigurd.

Kaleidoskop. Lite trefligt på statens bekostnad.

Det finns, bland många andra, två gamla bra ordspråk som jag just nu kommer ihåg.

Det ena stod i slutet på Lindbloms katekes, vilken, som bekant, var skriven på en ojämförligt mycket bättre svenska än det nu använda barnaplågoriset, och hade följande klyscha på ändan:

"När var och en sin syssla sköter, Så går allt väl, vad oss möter!"

Det andra ordspråket lydde helt enkelt så, att "min dräng hade också en dräng."

Jag tänker på dessa båda visdomsord särskilt med anledning av Sveriges nådiga regering, som nu på mer än trettio år aldrig själv skött sin syssla, hur förträffliga medlemmar den emellanåt kunnat ha, och som tagit sig den ena arméns legodrängar efter den andra vid sidan av de ordinarie ämbets- och tjänstemän, som den om pengarna egentligen hållande riksdagen består.

Jag tänker på dessa reformdödande och statsmedelsfrätande parasiter, som kallas "kungliga komitéer".

Sedan vi, för bereda av ekonomiskt understöd och ett litet nätt levebröd åt rikets storsnutigaste nämndemän, blivit glädjade med årliga riksdagar, som, där bara arvodet ökades, med största lätthet i världen skulle kunna sträckas ut till permanenta, använder en svensk statsråd sitt år på följande sätt: fyra månader till att tigga av riksdagen, ta omak av och försvara sig mot riksdagen, smickra, krusa och kalasa med riksdagen, tre månader för att resa till Norge och att återställa sina av riksdagen medtagna krafter och förstörda nerver, och fem månader för att bereda sig att mottaga riksdagen igen.

Även om nu karlen händelsevis besitter en viss duglighet, vilket i Sverige oftare torde vara fallet än i de flesta andra länder, så må med skäl frågas: När i herrans namn skulle han få tid att sköta sina egentliga regeringsplikter och förbereda de lag- och andra reformförslag, som behöva åtminstone framställas, även om de bli till 99/100 förkastade, för att hålla en modern nation vid någorlunda gott lynne?

Min arfiende salig Themptander var ju en ovanligt begåvad och säll spordt arbetsduglig man, som skötde riksdagen och lurade bönder bättre och skickligare än de flesta, varjemte hans enskilda liv utmärkte sig för en varm kärlek och en stark törst, som togo både tid och krafter i anspråk, och ändå sökte han på lediga stunder sköta om en hel del av det som man förr ansåg utgöra en statsministers plikter. Likaså den häbile, begåvade och envise Boströmmen.

Men även dessa förträfflige män ha nödgats göra som alla deras föregångare och efterföljare, alltsedan De Geer tog och gjorde om den gamla fyrhjuliga statskaleschen till tvåhjulig dogcart, nämligen sätta till den ena kungliga komitén efter den andra.

En kunglig komité har tre stora ändamål:

För det första att med komitéarvodena muta och täppa munnen till på de nämndemän i andra kammaren, som inte derhemma ha större jordbruk och affärer eller mer inbringande geschäft som rättens ombudsman i konkurser, än att de vilja och anse sig behöva tjäna en slant på statens bekostnad även mellan riksdagarna.

För det andra att göra ett reformförslag mer tilltalande för riksdagen genom att stödja det på ett komitébetänkande av personer, vilka är kött av representationens kött och ben av dess ben, då naturligtvis till exempel ett befästningsförslag av sex nämndemän, tre förstakammargodsägare, en lektor och en f.d. kapten, bör vara mycket väl vederhäftigare än om det uppgjorts bara av generalstaben och krigsministern.

Slutligen och för det tredje samt i ett jämförelsevis mindre antal fall, har en statskomité också till ändamål att verkligen söka framkomma med utredningar, vartill kunglig majestäts nådiga regering av anförda skäl inte har tid, på annat sätt än att dränka riket i frågeformulär, frågor till länsstyrelser, domkapitel och magistrater, frågor till kreti och pleti, Per och Pål, frågor till industriidkarna om kubikinnehållet av deras största ångpanna och hur långa vardagsbyxor disponenten begagnar, frågor till elementarlärarna om hur lång tid en begåvad son till medelålders sodavattenfabrikant dagligen behöver för att läsa över sina lexor o.s.v.

Detta är, i korthet sagt, det underlag, varpå de kungliga komitéerna vilar, och ur opportunitetssynpunkt sett, tycker jag inte det är så klent just.

Också ha vi litet var börjat med en viss resignation finna oss i att föda och kläda och bekosta resor åt dessa kungliga komitéer, och för min del skulle jag knappast sagt ett enda ont ord om dem vidare — tror jag — om de framgent nöjt sig med sina arvoden som politisk muta och sitt uppdrag såsom en sorts laga försvar för förtidiga ordensutmärkelser samt angenämt vistande i vår trefliga huvudstad.

Men när nu komitéväsendet ska användas till — sommarnöje, inte allenast för herrar komitéledamöter själva, utan även för deras magkatarrhaliska fruar och skrofulösa avkomma, så tycker jag det går nästan väl långt in på, inte allenast min debetsedel, utan också anständighetens gräns.

De allra flesta komitéledamöter är riksdagsmän och ha således giltig anledning att vistas i huvudstaden större delen av vintersäsongen. Hålla komitéerna så ett temligen grundligt och långvarigt sammanträde i Stockholm på höstciden, så att medlemmarna hinna se de flesta teaterpremärerna samt arbeta av allt vad som i korruptionsmiddagsväg finns att få, så vänder sig deras blida sinnen derefter med en viss svärmerisk barmhärtighetskänsla till hustru och barn, och tankarna börja spela omkring hur det riksgagneliga statsuppdraget månde kunna vändas i någon sorts lekamllig välsignelse även för dessa.

Och på det sättet är det som de så kallade "badortskomitéerna" på senare åren tillkommit.

Ledamöterna i komitén blir överens om hur trevligt det vore att på statens bekostnad vara tillsammans på någon trevlig plats i sol och sommardag. Familjen behöver kanske tvätta sig, och frun har möjligen låtit fälla ett eller annat ord av svartsjuk, avundsjuk, vemodigt eller misstänksamt slag angående husfaderns fosterlandsräddande arbete däruppe i den förföriska huvudstaden.

Och så gör man räkningar i de olika hemmen på hur man möjligen skulle kunna få komitéarvodet plus de sedvanliga hushållspengarna att räcka till hela familjens sommarvistelse vid Hjo, Marstrand eller Dalarö eller någon annanstans där det är lika bra.

Och så skrivs det till källarmästaren i Båstad att om han inte vill lämna maten för femtioett kronor om dagen, så lägger komitén sig helt enkelt med hustrur och barn vid Engelholm.

Och så skrivs det till badkamrern i Lysekil och hotas med att om det inte blir rabatter på båda och annat, så kommer komitén för att hjälpa till med skolungdomens inväxta naglar att tillbringa sin sommar i Söderköping.

Vi lever i en tid av hänsynslös konkurrens, varför källarmästaren i Båstad svarar att även öl och sprit får ingå i det nämnda priset, medan badkamrern i Lysekil erbjuder sina tjänster på möjligast minimala villkor.

Så kommer kunglig majestäts och rikets nådiga badortskomité och slår sig ned vid den lilla idylliska badorten, lägger beslag på de bästa borden med den trevligaste utsikten, äter upp alla rädisor, den största sparrisen och de flesta honkräftor. Den äter delvis med kniv samt rotar med sina gafflar omkring omväxlande i hummerburken och omväxlande i osmakliga munnar med gröngula betor, för vilka användningen av tandborste möjligen är okänd. Den prutar på allt, men har ändå alltid fått bord i bästa char à banque när annat folk vill ut och åka.

Dess avkomling upptar ofta båda krocketspelen och dess döttrar spelar falskt på den lilla anstalten ostämda piano. Ha de en vuxen son, så ska han in i "direktionen för nytta och nöje".

Komitéherrarna badar, fiskar, seglar och spelar vira. Är någon av dem prästvigd så predikar han gärna en gång i platsens kyrka. När de legat på den lilla förtjusande kurorten ett par veckor, säger ägaren av det mest ömtåligt samvete, någon naiv figur som sitter i sin allra första komité:

- Nej, vi skulle väl ha ett möte någon dag?

- Ja, nästa vecka är det nog bäst att börja så smått.

Följande vecka låter man någon vacker dag bära ut tre sifoner kolsyrat vatten, en tern papper, tre blyertzpennor och en cigarrlåda på bordet i löfsalen. Men den enda sakkunnige har fått besök av en anhörig och skickar en piga med ett kort.

Tre dagar senare är man många samlade, men då har sekreteraren fått fatt i en liten skandalhistoria om väl långt gången flirt mellan fru Piggelin och kamrer Kattenklo, och ordföranden börjar därpå tala om roliga historier.

Sista veckan ska arbetet gå undan med fart, men då upptäcker man till sin förfäran att de ämbetsverk, arkiv och myndigheter till vilka komitén för sitt arbete nödvändigt måste ha tillgång, händelsevis inte finns till med sina papper varken i Engelholm eller Hjo. Inte ett enda dokument av dem man allra bäst behöver kan man få ens i själva Lannaskeda!

Tänk på det! Dem hade man ju i Stockholm! Ja, av många skäl torde det i alla händelser bli helt nödvändigt att samlas igen i Stockholm fram på hösten. De av herrarna som innehar ordinarie statstjänst tänker med en viss inre glädje på en lång, skön tjänstledighet och även de övriga tar det med ro.

Men eftersom man i alla fall ingenting särskilt uträttat – i komiténs ändamål förstås; annars är Hannebarnet förlovad, lilla mamma friskare och Olles skrofler nästan alldeles borta – så beslutar man vid badortskomiténs sista möte att hämta in en mängd upplysningar, och sekreteraren får i uppdrag att upprätta ett frågeformulär.

Vi antar nu att komitén avser till exempel åtgärder mot mul- och klöfsjukan och frågeformuläret rikets veterinärer. Då kommer det sannolikt, enligt all erfarenhet från olika myndigheters tidigare frågeformulär, innehålla, bland många andra, även följande frågor:

Börjar sjukan allmänt i mulen eller klöfvarna först?

Fram- eller bakklöf?

Höger- eller vänsterklöf?

Verkar det som om djurets färg hade något inflytande på sjukdomens förlopp?

Ha människor blivit smittade av sjukdomen och i så fall i vilken samhällsställning?

Blir sjukdomen mest elakartad i sten- eller träladugård?

Verkar det som om oxar eller kor är mest utsatta för densamma?

Bjuder ladugårdsägaren allmänt på middag när veterinären kommer till officiell besiktning på tjänstens vägnar?

I så fall med vin eller endast öl, eller ingendera?

Hur gammal är allmänt ladugårdspigan?

Hurudan är i regel hennes kristendomskunskap?

Och moral?

Uppgiv barometerståndet då ni besiktigade de olika kreatursbesättningarna.

Var voro kobindslena köpta?

Sigurd.