ENGELHOLMS TIDNING

25 juni 1898

ENGELHOLMS TIDNING – 25 juni 1898 ENGELHOLMS TIDNING – 25 juni 1898 (forts.) ENGELHOLMS TIDNING – 25 juni 1898 (forts.) ENGELHOLMS TIDNING – 25 juni 1898 (forts.)

Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.

"Der blaue Wolff."(För Eng. Tidning.) Hvem är "der blaue Wolff?" frågar nog mer än en af den yngre generationen, inför hvilken detta eventuelt kommer under ögonen. Personer från en föregående tidsperiod framställa näppeligen detta spörsmål, ty det finnes väl ej mången inom Sydsverige, åtmin-stone af de "gamle", som icke antingen kände honom personligen eller genom hörsägen. Jo, han var en af dem – vanligen Hamburger-judar, som i vårt kära fosterland plägade ända till början af 60-talet resa kring å marknader och permanent uppehålla sig å sådana ställen, dit mycket folk samlades, eller ock å platser, såsom mindre städer och köpingar, der de sällan riskerade komma i kollision med rättvisan, idkande s. k. biribispel, snarlikt nutidens roulette, och dermed plockande i de flesta fall mycket penningar ur folks fickor, då lyckan, om den ville visa sig ogunstig, vanligen af dem på mycket behändigt sätt korrigerades. W. ansågs dock i allmänhet såsom en af de mera "hederliga" biribisterna och tolererades nästan, hvar han kom, helst som "öfverheten" oftast gerna ville vara med på ett hörn och pröfva lyckan. Att spelet var i lag förbjudet, såsom "äfventyrligt", faller af sig sjelft. Det är icke vår mening att här skrifva "der blaue Wolffs" historia, hvilket för öfrigt hvarken vi eller någon annan, så intressant den än torde vara, lära kunna komma ut med, utan endast skildra en episod, nog så drastisk, ur densamma, som för omkring ett halft sekel sedan tilldrog sig å en plats i norra Skåne. I förbigående sagdt hade W. sitt attribut "blaue" derifrån, att en hans svåger, Josef Nathan i Hamburg, sedermera djurtämjare och allt möjligt annat, som i kompani med honom idkade det ädla biribispelet, en gång, vid en tvist om spelvinsten, afsköt tvenne med löst krut laddade puffertar i ansigtet på W., hvars hy sedan kom att antaga en intensiv blå teint. Platsen för tilldragelsen är Båstad. Då alla medagerande i dramat för längesedan skattat åt förgängelsen, hafva vi ej ansett oss gå grannlägenheten för nära genom att utsatta ställets namn. Invånarne i den lilla "stads-fläcken", som då var beteckningen för köping, voro af gammalt kända för att idka hasardspel privatim, och stundom omsattes summor så stora, att man snarare skulle trott, att det varit vid en af de utländska spelbankerna än i en obetydlig köping, något som gaf en skämtare anledning att kalla Båstad för "lilla Homburg". En vacker dag på 40-talet spred sig ryktet, att "der blaue Wolff", som var känd i orten, hade kommit till samhället, samt att det på aftonen skulle spelas i Pershögs salong. Efter vanan flockades en mängd folk dit, äfven från landsbygden, ty de gamla, hederliga Bjäreskepparne voro lika litet som köpingborna ledsna för att låta hundralapparne springa. Stämningen var hög hela kvällen och spelet likaså, och "der blaue Wolff" gjorde lysande affärer samt var vid ett briljant lynne. En af dem, som hasarderade djerfvast och oupphörligen förlorade var en handlande-r, för många år sedan afliden. En duglig affärsman, hade han dock det felet att lida af en okuflig spelpassion. Han sökte icke precis spelet, men hade slumpen gjort, att han kommit tillsammans med "Bomans mamseller", skydde han ingen insats, huru hög som helst, blott han kunde få motspelare. Också försökte vännerna till den allmänt värderade mannen att, så mycket möjligt var, eskamotera bort alla tillfällen de kunde för honom att få tillfredställa sin passion. Han var emellertid nu riktigt i sitt esse och gjorde den ena höga, orimligare insatsen än den andra, så att, när klockan slog 12, då W. alltid och obevekligt slutade, hade vår köpman förlorat 5,000 kr, i rundt tal. "Kote nacht, kote nacht, meine Herrar! In morgon ger jack revanche," var W:s stående afskedshelsning, och dermed aflägsnade han sig och sällskapet upplöstes. På hemvägen kom -r i sällskap med en af sina bästa vänner och inför denne beklagade han bittert sin otur och betygade sin ruelse och ånger. Vännen sade honom några allvarliga ord, men mycket blef det icke taladt, utan efter den korta vandringen till sina respektive hem skiljdes vännerna åt. Tidigt följande morgon steg emellertid vännen, som vi kalla A., upp och gick till gästgifvaregarden, der W. bodde, fick af uppasserskan veta, att W. var vaken, men ännu låg, och gick så upp till denne, som helsade sitt allra vackraste god morgon på "den grosshandler". Denne reciprocierade artigheterna samt begagnade sig af tillfället, när han skakade hand med "den blåe“, att oförmärkt lägga embargo på en uppå nattduksbordet liggande pistol. För att nu göra en lång historia kort, så förklarade hr A., allt under det han lekte med pistolen, att, efter som W. vunnit 5,000 kr. af hans van -r, så önskade han, att W. återlemnade dem, eftersom -r. ovilkorligen behöfde dem. Haremot protesterade hr W. naturligtvis på det högsta, under det han grep efter sin pistol - fast förgäfves. Omsider, när W. blef allvarligt hotad att bli skjuten för pannan, om han icke framlemnade nycklarne till penningeschatullet, som stod på bordet, nödsakades han, med raseri i hjertat och pistolen ständigt riktad mot sig, göra detta, hvarefter hr A. uttog, förbindligast tackande för tillmötesgåendet, beloppet, förklarade sig skola med stort nöje som ett minne bevara den väl inlagda pistolen samt helsade ett mycket artigt god morgon. Derefter begaf han sig till -r, som nyss var uppstigen och hade gräslig bondånger för gårdagens lättsinne. Efter att hafva tagit en helig ed af honom att aldrig spela hasard mera hvarken offentligt eller privatim, öfverlemnade sedan hr A. penningarna till -r, som naturligtvis blef utom sig af glädje och förvåning samt förklarade sig aldrig någonsin skola fresta Fortunas gunst mer, åt det hållet åtminstone. Nu borde man väl tycka, att "der blaue Wolff" efter den betan skulle skuddat stoftet af sina fötter, men när aftonen kom, stod hr W. på sin plats, artig och bugande och bad "di herrer gere sine Schpel.“ Hr A. var der ej om kvällen, och -r syntes der icke heller - naturligtvis. Men, när klockan var ungefär 11 på aftonen, kom köksvägen smygande en gestalt, som liknade -r, och när klockan slog 12, hade han hunnit spela bort - 10,000 kronor. "Kote nacht" etc. etc. ljödo "der blaue Wolffs" ord som vanligt, med revanchelöfte till morgondagen. Men, när W. kom till gästgifvaregården, fick han tag i gästgifverskan, fru Th-n, och sade: "femti panko för ein häst med vagn till Torekow, aber innan ti minuten!" Han fick häst och vagn, körde, som om han stulit dem till Torekow och hyrde der en båt, som seglade honom öfver till Danmark. Han har nog aldrig varit i Sverige sedan, förrän i början af 90-talet, då, såsom åtskillige af läsarne torde erindra sig, han figurerade i en mycket ruskig spelhistoria i Stockholm, dervid han bl. a. plockade den s. k. Bok-Roosen från Upsala så grundligt, att denne sjelf gick och anmälde sig till intagning å -- Konradsberg.Jacques.

Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI