ENGELHOLMS TIDNING
25 juni 1898
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
"Der blaue Wolff."(För Eng. Tidning.) Hvem är "der blaue Wolff?" frågar nog mer än en af den yngre generationen, inför hvilken detta eventuelt kommer under ögonen. Personer från en föregående tidsperiod framställa näppeligen detta spörsmål, ty det finnes väl ej mången inom Sydsverige, åtmin-stone af de "gamle", som icke antingen kände honom personligen eller genom hörsägen. Jo, han var en af dem – vanligen Hamburger-judar, som i vårt kära fosterland plägade ända till början af 60-talet resa kring å marknader och permanent uppehålla sig å sådana ställen, dit mycket folk samlades, eller ock å platser, såsom mindre städer och köpingar, der de sällan riskerade komma i kollision med rättvisan, idkande s. k. biribispel, snarlikt nutidens roulette, och dermed plockande i de flesta fall mycket penningar ur folks fickor, då lyckan, om den ville visa sig ogunstig, vanligen af dem på mycket behändigt sätt korrigerades. W. ansågs dock i allmänhet såsom en af de mera "hederliga" biribisterna och tolererades nästan, hvar han kom, helst som "öfverheten" oftast gerna ville vara med på ett hörn och pröfva lyckan. Att spelet var i lag förbjudet, såsom "äfventyrligt", faller af sig sjelft. Det är icke vår mening att här skrifva "der blaue Wolffs" historia, hvilket för öfrigt hvarken vi eller någon annan, så intressant den än torde vara, lära kunna komma ut med, utan endast skildra en episod, nog så drastisk, ur densamma, som för omkring ett halft sekel sedan tilldrog sig å en plats i norra Skåne. I förbigående sagdt hade W. sitt attribut "blaue" derifrån, att en hans svåger, Josef Nathan i Hamburg, sedermera djurtämjare och allt möjligt annat, som i kompani med honom idkade det ädla biribispelet, en gång, vid en tvist om spelvinsten, afsköt tvenne med löst krut laddade puffertar i ansigtet på W., hvars hy sedan kom att antaga en intensiv blå teint. Platsen för tilldragelsen är Båstad. Då alla medagerande i dramat för längesedan skattat åt förgängelsen, hafva vi ej ansett oss gå grannlägenheten för nära genom att utsatta ställets namn. Invånarne i den lilla "stads-fläcken", som då var beteckningen för köping, voro af gammalt kända för att idka hasardspel privatim, och stundom omsattes summor så stora, att man snarare skulle trott, att det varit vid en af de utländska spelbankerna än i en obetydlig köping, något som gaf en skämtare anledning att kalla Båstad för "lilla Homburg". En vacker dag på 40-talet spred sig ryktet, att "der blaue Wolff", som var känd i orten, hade kommit till samhället, samt att det på aftonen skulle spelas i Pershögs salong. Efter vanan flockades en mängd folk dit, äfven från landsbygden, ty de gamla, hederliga Bjäreskepparne voro lika litet som köpingborna ledsna för att låta hundralapparne springa. Stämningen var hög hela kvällen och spelet likaså, och "der blaue Wolff" gjorde lysande affärer samt var vid ett briljant lynne. En af dem, som hasarderade djerfvast och oupphörligen förlorade var en handlande-r, för många år sedan afliden. En duglig affärsman, hade han dock det felet att lida af en okuflig spelpassion. Han sökte icke precis spelet, men hade slumpen gjort, att han kommit tillsammans med "Bomans mamseller", skydde han ingen insats, huru hög som helst, blott han kunde få motspelare. Också försökte vännerna till den allmänt värderade mannen att, så mycket möjligt var, eskamotera bort alla tillfällen de kunde för honom att få tillfredställa sin passion. Han var emellertid nu riktigt i sitt esse och gjorde den ena höga, orimligare insatsen än den andra, så att, när klockan slog 12, då W. alltid och obevekligt slutade, hade vår köpman förlorat 5,000 kr, i rundt tal. "Kote nacht, kote nacht, meine Herrar! In morgon ger jack revanche," var W:s stående afskedshelsning, och dermed aflägsnade han sig och sällskapet upplöstes. På hemvägen kom -r i sällskap med en af sina bästa vänner och inför denne beklagade han bittert sin otur och betygade sin ruelse och ånger. Vännen sade honom några allvarliga ord, men mycket blef det icke taladt, utan efter den korta vandringen till sina respektive hem skiljdes vännerna åt. Tidigt följande morgon steg emellertid vännen, som vi kalla A., upp och gick till gästgifvaregarden, der W. bodde, fick af uppasserskan veta, att W. var vaken, men ännu låg, och gick så upp till denne, som helsade sitt allra vackraste god morgon på "den grosshandler". Denne reciprocierade artigheterna samt begagnade sig af tillfället, när han skakade hand med "den blåe“, att oförmärkt lägga embargo på en uppå nattduksbordet liggande pistol. För att nu göra en lång historia kort, så förklarade hr A., allt under det han lekte med pistolen, att, efter som W. vunnit 5,000 kr. af hans van -r, så önskade han, att W. återlemnade dem, eftersom -r. ovilkorligen behöfde dem. Haremot protesterade hr W. naturligtvis på det högsta, under det han grep efter sin pistol - fast förgäfves. Omsider, när W. blef allvarligt hotad att bli skjuten för pannan, om han icke framlemnade nycklarne till penningeschatullet, som stod på bordet, nödsakades han, med raseri i hjertat och pistolen ständigt riktad mot sig, göra detta, hvarefter hr A. uttog, förbindligast tackande för tillmötesgåendet, beloppet, förklarade sig skola med stort nöje som ett minne bevara den väl inlagda pistolen samt helsade ett mycket artigt god morgon. Derefter begaf han sig till -r, som nyss var uppstigen och hade gräslig bondånger för gårdagens lättsinne. Efter att hafva tagit en helig ed af honom att aldrig spela hasard mera hvarken offentligt eller privatim, öfverlemnade sedan hr A. penningarna till -r, som naturligtvis blef utom sig af glädje och förvåning samt förklarade sig aldrig någonsin skola fresta Fortunas gunst mer, åt det hållet åtminstone. Nu borde man väl tycka, att "der blaue Wolff" efter den betan skulle skuddat stoftet af sina fötter, men när aftonen kom, stod hr W. på sin plats, artig och bugande och bad "di herrer gere sine Schpel.“ Hr A. var der ej om kvällen, och -r syntes der icke heller - naturligtvis. Men, när klockan var ungefär 11 på aftonen, kom köksvägen smygande en gestalt, som liknade -r, och när klockan slog 12, hade han hunnit spela bort - 10,000 kronor. "Kote nacht" etc. etc. ljödo "der blaue Wolffs" ord som vanligt, med revanchelöfte till morgondagen. Men, när W. kom till gästgifvaregården, fick han tag i gästgifverskan, fru Th-n, och sade: "femti panko för ein häst med vagn till Torekow, aber innan ti minuten!" Han fick häst och vagn, körde, som om han stulit dem till Torekow och hyrde der en båt, som seglade honom öfver till Danmark. Han har nog aldrig varit i Sverige sedan, förrän i början af 90-talet, då, såsom åtskillige af läsarne torde erindra sig, han figurerade i en mycket ruskig spelhistoria i Stockholm, dervid han bl. a. plockade den s. k. Bok-Roosen från Upsala så grundligt, att denne sjelf gick och anmälde sig till intagning å -- Konradsberg.Jacques.
Vem är "der blaue Wolff?" undrar förmodligen många av den yngre generationen när de stöter på detta namn. Personer från en tidigare tidsperiod ställer knappast denna fråga, ty det finns väl inte många i Sydsverige, åtminstone bland de "gamla", som varken kände honom personligen eller genom hörsägen.
Jo, han var en av dem – vanligen hamburgerjudar, som i vårt älskade fosterland brukade resa omkring på marknader och uppehålla sig på sådana ställen dit mycket folk samlades, eller på mindre städer och köpingar där de sällan riskerade komma i konflikt med rättvisan. De bedrev det så kalllade biribispelet, snarlikt dagens roulette, och plocka på så sätt i de flesta fall mycket pengar ur folks fickor. Om lyckan ville visa sig ogynnsam, brukar de på mycket läckert sätt korrigera detta.
W. ansågs dock allmänt som en av de mer "hederliva" biribisterna och tolererades nästan överallt han kom, särskilt då "överväldigheten" ofta gärna ville vara med på ett hörn och pröva lyckan. Att spelet var lagligt förbjudet, som "äventyrligt", är självklart.
Det är inte vår mening att här skriva "der blaue Wolffs" historia, vilket för övrigt varken vi eller någon annan, hur intressant den än må vara, lär kunna komma ut med, utan endast skildra en episod, rätt så drastisk, ur densamma, som för omkring ett halvt sekel sedan tilldrog sig på en plats i norra Skåne.
I förbigående sagd hade W. sitt attribut "blaue" därför att en hans svåger, Josef Nathan i Hamburg, senare djurtämjare och allt möjligt annat, som tillsammans med honom bedrev det ädla biribispelet, en gång vid en tvist om spelvinsten avskjöt två med löst krut laddade pistoler i ansiktet på W., vars hy sedan kom att antaga en intensiv blå färg.
Platsen för tilldragelsen är Båstad. Då alla medverkande i dramat för längesedan är döda, ha vi inte ansett oss gå grannskapen för nära genom att utge stället. Invånarna i den lilla "stadsfläcken", som då var beteckningen för köping, var av gammalt kända för att bedriva hasardspel privat, och ibland omsattes summor så stora att man snarare skulle ha trott det varit vid en av de utländska spelbankerna än i en obetydlig köping – något som gav en skämtare anledning att kalla Båstad för "lilla Homburg".
En vacker dag på 40-talet spred sig ryktet att "der blaue Wolff", som var känd i orten, hade kommit till samhället, och att det på aftonen skulle spelas i Pershögs salong. Efter vanan flokkades en mängd folk dit, även från landsbygden, ty de gamla, hederliva Bjäreskepparne var lika lite som köpingborna ledsna för att låta hundralappar springa. Stämningen var högt hela kvällen och spelet likaså, och "der blaue Wolff" gjorde glansande affärer och var vid det bästa lynne. En av dem som hasarderade djärvast och oupphörligt förlorade var en handlare, för många år sedan avliden. En skicklig affärsman, hade han dock det felet att lida av en okuflig spelpassion. Han sökte inte precis spelet, men hade slumpen gjort att han kommit tillsammans med spelsällskap, skydde han ingen insats, hur hög som helst, bara han kunde få motspelare. Också försökte vännerna till den allmänt värderade mannen att, så mycket möjligt var, undvika alla tillfällen de kunde för honom att få tillfredställa sin passion. Han var emellertid nu riktigt i sitt esse och gjorde den ena höga, orimligare insatsen än den andra, så att när klockan slog 12, då W. alltid och obevekligt slutade, hade vår köpman förlorat 5 000 kronor, i rundt tal.
"Gute Nacht, gute Nacht, meine Herren! I morgon ger jag revanche," var W:s stående afskedshälsning, och därmed avlägsnade han sig och sällskapet upplöstes.
På hemvägen kom handlaren i sällskap med en av sina bästa vänner och inför denne beklagade han bittert sin otur och betyga sin ånger och förtvivlan. Vännen sade honom några allvarliga ord, men mycket blev det inte talat, utan efter den korta vandringen till sina respektive hem skildes vännerna åt.
Tidigt följande morgon steg emellertid vännen, som vi kallar A., upp och gick till gästgifvaregården där W. bodde, fick av uppasserskan veta att W. var vaken men ännu låg, och gick så upp till honom, som hälsade sitt allra vackraste godmorgon på "den grosshandlaren". Denne återgäldade artigheterna och begagnade sig av tillfället när han skakade hand med "den blåe" att omärkligt lägga embargo på en pistol som låg på nattduksbordet. För att nu göra en lång historia kort förklarade herr A., allt medan han lekte med pistolen, att eftersom W. vunnit 5 000 kronor av hans van, önskade han att W. återlemnade dem, eftersom vännen ovillkorligen behövde dem. HärEmot protesterade herr W. naturligtvis på det högsta, medan han grep efter sin pistol – fast förgäves. Till slut, när W. blev allvarligt hotad att bli skjuten för pannan om han inte framlemnade nycklarna till penningskrin, som stod på bordet, nödsakades han, med raseri i hjärtat och pistolen ständigt riktad mot sig, göra detta. Därefter tog herr A., mycket vördsamt tackande för tillmötesgåendet, beloppet, förklarade sig att med stor nöje bevara den väl lagad pistolen som ett minne och hälsade ett mycket artigt godmorgon.
Därefter begav han sig till handlaren, som nyss var uppstigen och hade gruvlig ånger för gårdagens lättsinne. Efter att ha tagit en helig ed av honom att aldrig spela hasard mera varken offentligt eller privat, överlemnade sedan herr A. pengarna till handlaren, som naturligtvis blev utom sig av glädje och överraskning och förklarade sig aldrig någonsin vilja fresta Fortunas gunst mer, åt det hållet åtminstone.
Nu borde man väl tro att "der blaue Wolff" efter den behandlingen skulle ha skakat av sig dammet från sina fötter, men när aftonen kom, stod herr W. på sin plats, artig och bugande och bad "herrarna göra sina spel." Herr A. var inte där på kvällen, och -r syntes inte heller — naturligtvis. Men när klockan var omkring 11 på aftonen kom en gestalt smygande från köksvägen, som liknade -r, och när klockan slog 12 hade han hunnit spela bort — 10 000 kronor.
"Gott natt" och så vidare ljödo "der blaue Wolffs" ord som vanligt, med löfte om revansch till nästa morgon.
Men när W. kom till gästgifvaregården fick han tag i gästgiveerskan, fru Th-n, och sade: "femtio panko för en häst med vagn till Torekow, men inom tio minuter!"
Han fick häst och vagn, körde som om han hade stulit dem till Torekow och hyrde där en båt som seglde honom över till Danmark.
Han har nog aldrig varit i Sverige sedan, förrän i början av 90-talet, då, såsom flera av läsarna förmodligen kommer ihåg, han figurerade i en mycket allvarlig spelhistoria i Stockholm, varvid han bland annat plockade den så kallade Bok-Roosen från Uppsala så grundligt att denne själv gick och anmälde sig till intagning på — Konradsberg.
Jacques.
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
