27 juli 1898

Vestkustbananunder statens auspicier. Till Skånska Aftonbladet skrifves: Vi minnas alla, hvilken mönstertrafik vestkustbanans första styrelse satte i scen, huru ypperligt materialet var och hvilka impulser till en bättre sakernas ordning på statsbanan som utgingo från vestkustbanan. Så öfvertog staten den berömda farleden och nu te sig sakerna något annorlunda.Ett exempel ur högen: Lördagen den 16 juli afreste jag i sofvagn med vestkustbantåget kl. 10,80 e. m. från Malmö. Afgången från Engelholm blef förse-nad omkring 10 minuter, på grund af att tåget från Helsingborg, till hvilket sofvagnen i Engelholm skulle kopplas, var försedt med endast ett lokomotiv, så att det knappt orkat upp för viadukten vid Helsingborg. På så sätt blef äfven afgången från Engelholms hamn försenad cirka 10 minuter. Tåget, som då bestod af 15 vagnar och 1 lokomotiv, afgick från Engelholms hamn kl. 1,15 f. m., passera-de Barkåkra kl. 1,46 f. m. samt ankom först kl. 1,53 f. m. till Förslöf. Således hade tåget på en sträcka af 10 kilometer försenats 13 minuter. Också kunde man befara att det när som helst skulle helt och hållet stanna. Från Förslöf afgick man kl. 1,54 f. m., och ett par gånger föreföll det som om man aldrig skulle hunnit nästa station, Grefvie. Kl. 2,2 f.m. stannade tåget första gången på en backe och först efter det man tagit sats några gånger lyckades man få det öfver backen; emellertid stannade det åter kl. 2,24, hvarpå arbetet med backning började på nytt. Först kl. 2,84 f. m. uppnåddes Grefvie. Således en försening af 28 minuter på sträckan Förslöf-Grefvie, som endast ar 5 kilometer lång. När man nu förlorat så mycken tid för att komma upp på Hallandsåsen, så skulle naturligtvis tid tagas igen på färden utför till Båstad, och man körde ned till Båstad på den orimligt korta tiden af 10 minuter, då 15 minuter enligt tidtabellen är kortaste tiden för färden från Grefvie till Båstad. För hvar och en, som reflekterar, är det påtagligt att det måste vara förenligt med en viss fara att så betydligt öka farten vid färden utför så stark Iutning och med så skarpa kurvor som sistnämnda sträcka har att bjuda på. Tåget, s. k. snälltåg, ankom kl. 2,44 f. m. till Båstad, således 56 minuter försenadt; om, och i så fall när, det lyckades komma till Göteborg är mig obekant, då jag afsteg i Båstad. Visserligen voro skenorna natten mellan 16 och 17 d:s något våta på grund af regn, och det blåste en måttlig nordlig vind, hvilket i sin mån gjorde det svårt för tåget att komma fram; men tydligt är att något fel begåtts af vederbörande i Helsingborg då de under sådana förhållanden släppt ut ett så långt snälltåg med endast ett lokomotiv; och man får ovilkorligen en ledsam inblick i huru illa passagerarne tillgodoses på Sveriges mest lönande statsbanedel. I detta samband kan det vara skäl vidare meddela, att då snälltåget nr 49 afgick söderut från Båstad den 9 juli (som vanligt något försenadt), fans det i vagnarna icke ens ståplats, utan blefvo en del af de i Båstad påstigande passagerarne nödsakade att taga plats på plattformarne. Den på en del af vestkustbanevagnarne förekommande varningen mot att uppehålla sig på dessa plattformar då tåget är i gång, förefaller under sådana förhållanden alltför satirisk.

Vestkustbanan under statens auspicier

Till Skånska Aftonbladet skrivs: Vi minns alla vilken mönstrertrafik vestkustbanans första styrelse satte i scen, hur utmärkt materialet var och vilka impulser till en bättre ordning på statsbanan som utgick från vestkustbanan.

Sedan övertog staten den berömda järnvägen och nu ter sig sakerna något annorlunda.

Ett exempel ur högen:

Lördagen den 16 juli åkte jag i sovvagn med vestkustbåtåget kl. 10,80 e.m. från Malmö. Avgången från Engelholm blev försenad omkring 10 minuter, på grund av att tåget från Helsingborg, till vilket sovvagnen i Engelholm skulle kopplas, var försett med endast ett lokomotiv, så att det knappt orkat upp för viadukten vid Helsingborg. På så sätt blev även avgången från Engelholms hamn försenad cirka 10 minuter. Tåget, som då bestod av 15 vagnar och 1 lokomotiv, avgick från Engelholms hamn kl. 1,15 f.m., passerade Barkåkra kl. 1,46 f.m. samt anlände först kl. 1,53 f.m. till Förslöf. Således hade tåget på en sträcka av 10 kilometer försenats 13 minuter. Också kunde man befara att det när som helst skulle helt och hållet stanna.

Från Förslöf avgick man kl. 1,54 f.m., och ett par gånger föreföll det som om man aldrig skulle hunnit nästa station, Grefvie. Kl. 2,2 f.m. stannade tåget första gången på en backe och först efter det man tagit sats några gånger lyckades man få det över backen; emellertid stannade det åter kl. 2,24, varpå arbetet med backning började på nytt. Först kl. 2,84 f.m. nåddes Grefvie. Således en försening av 28 minuter på sträckan Förslöf-Grefvie, som endast är 5 kilometer lång. När man nu förlorat så mycket tid för att komma upp på Hallandsåsen, så skulle naturligtvis tid tagas igen på färden utför till Båstad, och man körde ned till Båstad på den orimligt korta tiden av 10 minuter, då 15 minuter enligt tidtabellen är kortaste tiden för färden från Grefvie till Båstad. För var och en som reflekterar är det påtagligt att det måste vara förenligt med en viss fara att så betydligt öka farten vid färden utför så stark lutning och med så skarpa kurvor som sistnämnda sträcka har att bjuda på.

Tåget, s.k. snälltåg, anlände kl. 2,44 f.m. till Båstad, således 56 minuter försenadt; om, och i så fall när, det lyckades komma till Göteborg är mig obekant, då jag avsteg i Båstad.

Visserligen voro skenorna natten mellan 16 och 17 d:s något våta på grund av regn, och det blåste en måttlig nordlig vind, vilket i sin mån gjorde det svårt för tåget att komma fram; men tydligt är att något fel begåtts av vederbörande i Helsingborg då de under sådana förhållanden släppt ut ett så långt snälltåg med endast ett lokomotiv; och man får ovillkorligen en ledsam inblick i hur illa passagerarna tillgodoses på Sveriges mest lönsamma statsbanedel.

I detta samband kan det vara skäl vidare meddela, att då snälltåget nr 49 avgick söderut från Båstad den 9 juli (som vanligt något försenadt), fanns det i vagnarna inte ens ståplats, utan blev en del av de i Båstad påstigande passagerarna nödsakade att ta plats på plattformarna. Den på en del av vestkustbanevagnarna förekommande varningen mot att uppehålla sig på dessa plattformar då tåget är i gång, förefaller under sådana förhållanden alltför satirisk.