30 juli 1898

AttGud den Högstei dag till sig hemkallatmin ömt älskade makaAlbertina Andersson,född Persson,i en ålder af 40 år, 3 mån. och 4 dagar, djupt sörjd och saknad af mig och en son, moder och syskon samt många vänner, har jag den sorgliga pligten att tillkännagifva. Båstad den 28 Juli 1898. Carl Andersson.Sv. psalmb. n:o 477, vers 1 & 8.

Bygdens fornapresterskap.Bilder af gångna tiders herdar.För Eng. TidningafMäster Carolus.IV.Reformatorn i Båstad. Det är ett otacksamt göromål att söka förbättra sin samtid i sedligt hänseende - detta fick Samuel Lunnæus i Båstad en sorglig erfarenhet af. Född den 31 Januari 1657 i Halmstad, der fadern Andreas Bonde då var garnisonsprest, blef Samuel student i Upsala 1679, magister 1688 och kallades 1692 till hofprest, men utnämdes året derpå den 20 April till pastor i Båstads och Torekows församlingar. Han var en mycket kunskapsrik man och valdes 1699 till prost i Norra Åsbo och Bjäre härader, en syssla som han dock i början drog sig för att emottaga. Den strängt allvarlige, sedeifrande Lunnæus kom till en landsända, der kulturen ännu icke gjort så särdeles stora framsteg. Vidskepelsen florerade hejdlöst och en massa oskick hade inrotat sig såväl i det allmänna som enskilda lifvet. Många af ortens prester stodo just inte på högre kulturståndpunkt än allmogen, hvadan man ej kan undra öfver det rådande sedeförderfvet. Vi skola anföra några exempel på den tidens öfvertro. I Torekow hade folket ett gammalt beläte, hvarmed gjordes stora hexerier och i Hjernarp och Kvidinge brukade man krypa genom ihåliga träd, detta för att bota sjukdomar. I Ströfvelstorp fanns en piga som ibland var besatt af djefvulen; sockenpresten hade sjelf varit och sett hur den onde regerade henne: "han bökade i sängen hos den arma menniskan med stor makt och var närmast att skåda lika med gårdsdrängen Per". I Barkåkra prestgård spökade en död husar; stundom satt han på taket och gol som en tupp och en annan gång hängde han med hufvudet nedåt i skorstenen, så att folket inte kunde laga middag. Här fanns således ett vidsträckt fält att arbeta på och den nye herden grep sig också med ifver verket an. Hans första åtgöranden gingo ut på att införa en bättre kyrkotukt, något som tyckes varit högst af nöden. Det var sålunda bruk att ingen gick in i kyrkan förrän predikan börjat; dessförinnan låg folket på kyrkovallen, rökande och pokulerande och så fort gudstjensten var förbi fortsattes gillet igen. Vid bröllop skulle brudfolket ovilkorligen ha alla möjliga slags birfilare med sig i templet, hvilket i hög grad störde andakten. Utanför kyrkdörrarne brukade öfverlastade tiggare sitta under messan och skräna oanständiga visor, "så att de vid utgången sittande fröjdade sig deråt, medan menigheten längre in i kyrkan fröjdade sig åt Guds ord“. På sina håll brydde sig icke församlingen om att stämma in i sången, utan klockaren fick sjunga ensam och flera klockare voro så okunniga att de endast kände ett fåtal psalmmelodier; klockaren i Munka Ljungby t. ex. kunde bara två och ändå sjöng han båda galet. Mot alla dessa oarter drog Lunnæus i härnad på ett nitiskt och verksamt sätt. Han for ofta omkring på visitationer och gjorde sig då noga underrättad om tillståndet i församlingarne samt beifrade med kraft de rådande oordningarne. Sedan någon tid hade antalet oäkta barn ökats i anmärkningsvärd grad. Prosten undersökte hur härmed hängde ihop och fann då orsaken vara att de flesta socknar saknade – särskild brudkrona. Endast kyska brudar skulle nemligen få begagna en sådan, men då nu ingen dylik krona existerade inom församlingen tyckte man det inte var så kinkigt med hur bruden var. En kvinna i intressanta omständigheter, som vid vigseln lyckats smuggla sig till att bära kronan skulle annars plikta, men nu slapp man undan detta när kronan saknades. Liknöjdheten för andliga ting var den tiden mycket stor. År 1703 anmälde Lunnæus att många personer, hvilka för okunnighet icke af presterna kunde släppas fram till nattvarden, svarade att hvad de lärt sig det hade de; mera vetande tänkte de ej skaffa sig, antingen nu presten var belåten eller inte. Den om sitt embete högt tänkande Båstadspresten harmades mycket öfver denna genstörtighet och föreslog att de motvillige skulle häktas, "så som brukligt var i Småland", men domkapitlet ville icke rekommendera sådana ytterlighetsåtgärder. En annan gång måste Lunnæus ingripa till sockenskolmästarnes förmån. Innehafvarne af dessa befattningar voro förr i verlden allmänt sedda öfver axeln och bönderna ville icke låta en sådan sitta i sina kyrkbänkar. Prosten utverkade derför åt honom rättighet att taga plats i klockarens bänk, då han på samma gång kunde hålla ett öga på skolpojkarne så att de ej förde oväsen under predikan. Öfverallt ingrep denne för sin tid ovanlige själasörjare. Utan fruktan svängde han ferlan, der han märkte något orätt vara i görningen eller någon gammal nedärfd olat, som behöfde bortarbetas. Så rådde af ålder i trakten ett oefterrättlighetstillstånd beträffande fjerdingsmännen, hvartill ofta utsågs hvilken skojare som helst. I slutet på 1600-talet afrättades – för att endast nämna ett exempel – en dräng från Vestra Karup för ett mord, som det sedermera upptäcktes att ortens fjerdingsman begått. Härvidlag ifrade Lunnæus länge och med sådan skärpa att han slutligen lyckades genomdrifva ett stadgande om vissa kvalifikationer hos dem som sökte fjerdingsmannasysslor. Men äfven kronobetjeningen i gemen blef föremål för hans bestraffande nitälskan. Särskildt klagade han öfver deras vana att genom tidsutdrägt besvära rättssökande och på så sätt skaffa dem ökade obehag och kostnader. "De virka och lirka med den jordiska rättvisan och skaffa anstånd och väntan i det oändliga sà vore icke Gud nådig blefve dem på domedagen beskärdt att anstå och vänta på saligheten i det oändliga“, skref vid ett tillfälle den rättrådige herden. Lunnæus tog sitt kall på fullt allvar. Omständigheterna gjorde honom till en stormklocka, en gisslande Johannes och det gick med honom som med den ropande rösten i öknen: han bragtes att tiga till slut, visserligen inte på samma sätt som Elisabeths son, men genom medel, på längden lika verksamma som svärdet, nemligen ideliga nålsting och förtal i det tysta. Han blef hatad i vida kretsar, prosten i Båstad, så som det alltid går sanningens apostlar. Olyckligtvis var Lunnæus en känslig natur, hvilken lade hårdt på sinnet när hans belackare nedsvärtade honom och vände i ondt hans ädlaste afsigter. Något melankolisk till lynnet föll han i grubblerier och år 1707 utbröt en sinnessjukdom, hvarunder han sökte begå sjelfmord, ehuru detta förhindrades. Församlingens klockare var ett sämre subjekt och hade ofta fått skarpa tillrättavisningar af kyrkoherden. Detta ville han nu hämnas och utspred derför en historia om hur Lunnæus i bara skjortan fallit på knä och erkänt sig ha haft olofligt umgänge med sin piga under äktenskapslöfte (presten var aldrig gift) samt att han försnillat betydliga medel för Torekows kyrka. Dylikt tal var naturligtvis prostens många ovänner en söt lukt och de skyndade att gifva ryktet an värre fart, så att det till sist blef ett allmänt samtalsämne öfver hela bygden. Det kom äfven till vederbörandes öron, hvarför en undersökning af förhållandet anstäldes på platsen af prosten Hölling frånÖssjö och kyrkoherde Nykiörck från Höja, då det visade sig att alltsammans hade sin grund i ett illasinnadt förtal. Möjligtvis hade den sjuke fällt några förvirrade yttranden, som sedan på skvallers vanliga sätt blifvit prepareradt och omstufvadt till en ärekränkande beskyllning. Klockaren fick sig en allvarsam skrapa och ålades för framtiden hålla sin tunga i styr. Lunnæus blef visserligen återstäld till sitt förstånd, men den forna käcka kraften var bruten och den 27 Juli 1708 gick den välmenande herden att från jordens kabaler och intriger sofva ut i Båstads kyrkogård. Likpredikan hölls öfver honom af biskop Steuchius. Han hade varit trogen i det lilla, Samuel Lunnæus, en Herrans tjenare om få då - och få nu. Misstydd i lifvet och glömd i döden, det blef hans öde, den varmhjertade reformatorn i Båstad.

Att Gud den Högste i dag till sig hemkallat min ömt älskade maka Albertina Andersson, född Persson, i en ålder av 40 år, 3 mån. och 4 dagar, djupt sörjd och saknad av mig och en son, moder och syskon samt många vänner, har jag den sorgliga plikten att tillkännagiva.

Båstad den 28 juli 1898. Carl Andersson. Sv. psalmb. n:o 477, vers 1 & 8.

Bygdens forna presterskap. Bilder av gångna tiders herdar. För Eng. Tidning av Mäster Carolus. IV. Reformatorn i Båstad.

Det är ett otacksamt göromål att söka förbättra sin samtid i sedligt hänseende — detta fick Samuel Lunnæus i Båstad en sorglig erfarenhet av.

Född den 31 januari 1657 i Halmstad, där fadern Andreas Bonde då var garnisonsprest, blev Samuel student i Uppsala 1679, magister 1688 och kallades 1692 till hofprest, men utnämndes året därpå den 20 april till pastor i Båstads och Torekows församlingar. Han var en mycket kunskapsrik man och valdes 1699 till prost i Norra Åsbo och Bjäre härader, en syssla som han dock i början drog sig för att ta emot.

Den strikt allvarsame, sedeifrande Lunnæus kom till en landsända där kulturen ännu inte gjort så särskilt stora framsteg. Vidskepelsen florerade ohemulat och en massa oskick hade inrotat sig såväl i det allmänna som enskilda livet. Många av ortens präster stod inte på högre kulturståndpunkt än allmogen, varför man inte kan undra över det rådande sedefördervet.

Vi ska anföra några exempel på den tidens övertro. I Torekow hade folket ett gammalt belte, varmed gjordes stora hexerier och i Hjernarp och Kvidinge brukade man krypa genom ihåliga träd, detta för att bota sjukdomar. I Ströfvelstorp fanns en piga som ibland var besatt av djävulen; sockenpresten hade själv varit och sett hur den onde regerade henne: "han böckade i sängen hos den arma människan med stor makt och var närmast att skåda lika med gårdsdrängen Per". I Barkåkra prestgård spökade en död husar; stundom satt han på taket och gol som en tupp och en annan gång hängde han med huvudet nedåt i skorstenen, så att folket inte kunde laga middag.

Här fanns således ett vidsträckt fält att arbeta på och den nye herden grep sig också med iver verket an. Hans första åtgöranden gingo ut på att införa en bättre kyrkotukt, något som tycks varit högst av nöden.

Det var således bruk att ingen gick in i kyrkan förrän predikan börjat; innan dess låg folket på kyrkovallen, rökande och pokulerande och så fort gudstjänsten var förbi fortsattesgiljet igen. Vid bröllop skulle brudfolket ovillkorligen ha alla möjliga slags birfilare med sig i templet, vilket i hög grad störde andakten. Utanför kyrkdörrarna brukade överlastad tiggare sitta under mässan och skräna oanständiga visor, "så att de vid utgången sittande fröjdade sig däråt, medan menigheten längre in i kyrkan fröjdade sig åt Guds ord". På sina håll brydde sig inte församlingen om att stämma in i sången, utan klockaren fick sjunga ensam och flera klockare voro så okunniga att de endast kände ett fåtal psalmmelodier; klockaren i Munka Ljungby t. ex. kunde bara två och ändå sjöng han båda galet.

Mot alla dessa oarter drog Lunnæus i härnad på ett nitiskt och verksamt sätt. Han far ofta omkring på visitationer och gjorde sig då noga underrättad om tillståndet i församlingarna samt beifrade med kraft de rådande oordningarna.

Sedan någon tid hade antalet oäkta barn ökats i anmärkningsvärd grad. Prosten undersökte hur härmed hängde ihop och fann då orsaken vara att de flesta socknar saknade särskild brudkrona. Endast kyska brudar skulle nämligen få begagna en sådan, men då nu ingen sådan krona fanns inom församlingen tyckte man det inte var så kinkigt med hur bruden var. En kvinna i intressanta omständigheter, som vid vigseln lyckats smuggla sig till att bära kronan skulle annars plikt, men nu slapp man undan detta när kronan saknades.

Likgiltigheten för andliga ting var den tiden mycket stor. År 1703 anmälde Lunnæus att många personer, vilka för okunnighet inte av prästerna kunde släppas fram till nattvarden, svarade att vad de lärt sig det hade de; mera vetande tänkte de inte skaffa sig, antingen nu prästen var belåten eller inte. Den om sitt embete högt tänkande Båstadspresten harmades mycket över denna genstörtighet och föreslog att de motvilliga skulle häktas, "så som brukligt var i Småland", men domkapitlet ville inte rekommendera sådana ytterlighetsåtgärder.

En annan gång måste Lunnæus ingripa till sockenskolmästarnes förmån. Innehavarna av dessa befattningar voro förr i världen allmänt sedda över axeln och bönderna ville inte låta en sådan sitta i sina kyrkbänkar. Prästen utverkade därför åt honom rättighet att ta plats i klockharens bänk, då han på samma gång kunde hålla ett öga på skolpojkarna så att de inte förde oväsen under predikan.

Överallt ingrep denne för sin tid ovanlige själasörjare. Utan fruktan svängde han ferlan, där han märkte något orätt vara i görningen eller någon gammal nedärvd olat, som behövde bortarbetas. Så rådde av ålder i trakten ett oefterhålllighetstillstånd beträffande fjärdingsmännen, varför ofta utsågs vilken skojare som helst. I slutet på 1600-talet avrättades — för att endast nämna ett exempel — en dräng från Vestra Karup för ett mord, som det sedermera upptäcktes att ortens fjärdingsman begått. Härvidlag ifrade Lunnæus länge och med sådan skärpa att han slutligen lyckades genomdriva ett stadgande om vissa kvalifikationer hos dem som sökte fjärdingsmansysslor.

Men även kronobetjeningen i gemen blev föremål för hans bestraffande nitälskan. Särskilt klagade han över deras vana att genom tidsutdrägt besvära rättssökande och på så sätt skaffa dem ökade obehag och kostnader. "De virka och lirka med den jordiska rättvisan och skaffa anstånd och väntan i det oändliga så vore icke Gud nådig blefve dem på domedagen beskärdt att anstå och vänta på saligheten i det oändliga", skrev vid ett tillfälle den rättråde herden.

Lunnaeus tog sitt kall på fullt allvar. Omständigheterna gjorde honom till en stormklocka, en gisslande Johannes och det gick med honom som med den ropande rösten i öknen: han bragtes att tiga till slut, visserligen inte på samma sätt som Elisabeths son, men genom medel, på längden lika verksamma som svärdet, nämligen ideliga nålsting och förtal i det tysta.

Han blev hatad i vida kretsar, prästen i Båstad, så som det alltid går sanningens apostlar. Olyckligtvis var Lunnaeus en känslig natur, vilken lade hårt på sinnet när hans belackare nedsvärtade honom och vände i ondt hans ädelaste afsigter. Något melankolisk till lynnet föll han i grubblerier och år 1707 utbröt en sinnessjukdom, varunder han sökte begå självmord, ehuru detta förhindrades.

Församlingens klockare var ett sämre subjekt och hade ofta fått skarpa tillrättavisningar av kyrkoherden. Detta ville han nu hämnas och utspred därför en historia om hur Lunnaeus i bara skjortan fallit på knä och erkänt sig ha haft otillåtet umgänge med sin piga under äktenskapslöfte (prästen var aldrig gift) samt att han försnillat betydliga medel för Torekows kyrka. Dylikt tal var naturligtvis prästen många ovänner en söt lukt och de skyndade att ge ryktet an värre fart, så att det till slut blev ett allmänt samtalsämne över hela bygden. Det kom även till vederbörandes öron, varför en undersökning av förhållandet anställdes på platsen av prästen Hölling från Össjö och kyrkoherden Nykiörck från Höja, då det visade sig att alltsammans hade sin grund i ett illasinnadt förtal. Möjligtvis hade den sjuke fallit några förvirrade yttranden, som sedan på skvallrets vanliga sätt blivit prepareradt och omstutvat till en ärekränkande beskyllning. Klockaren fick sig en allvarlig skrapa och ålades för framtiden hålla sin tunga i styr. Lunnaeus blev visserligen återställd till sitt förstånd, men den forna käcka kraften var bruten och den 27 juli 1708 gick den välmenande herden att från jordens kabaler och intriger sofva ut i Båstads kyrkogård. Likpredikan hölls över honom av biskop Steuchius.

Han hade varit trogen i det lilla, Samuel Lunnaeus, en Herrens tjänare om få då - och få nu. Misstyckd i livet och glömd i döden, det blev hans öde, den varmhjärtade reformatorn i Båstad.