10 augusti 1898

Sommarbreffrån svenska kurortertill Sk. Dagbladet.-XIV.Bret från Båstad.- En djupt inskuren, temligen stor vik af vesterhafvet, famnad af en grönskande arm af Hallands-ås, tjuste mitt öga, då jag blickade ut genom kupéfönstret i detsamma tåget signalerade Båstad. När man en half dag har suttit inklämd i en på samma gång dragig och kvalmig jernvägskupé, der man tröttat sina ögon med att räkna alla knappar i medresan-des rockar och kappor, helsar man snart sagdt hvarje ombyte såsom en förströelse och framkomsten till resans mål såsom en befrielse. För dagen behagade solen undantagsvis lysa med sin fulla glans och något liknande värme, utgjutande sin nådes strålar öfver ett haf, som gick högblått derute på djupet, men inne vid stranden var kantadt med ett snöhvitt skumbräm. Högsommarens dager låg i mjuka förtoningar öfver den rika grönska som i en mångfald af nyanser breder ut sig öfver de omgifvande höjderna, och ur denna grönska framtittade nātta boningshus med röda tegelstensväggar och glänsande plåttak. Mot den rörliga blå fonden af hafvet aftecknade sig den gamla, i götisk stil uppförda kyrkan, hvars torn till formen påminner om hufvudet af en uggla; att det är en symbol af visdom betviflas ej, det bär ju, detta torn, på en sexhundraårig erfarenhet, och ålder och visdom lära ju följas åt. Det har blickat ut öfver hafvet i ofredens dagar, då vågorna trolöst förde ryska kapare mot land, der en enda mans sinnesnärvaro räddade köpingen. Med äkta »esprit d'arrangement» förstod han att ordna den fåtaliga besättningen af en handfull dragoner så att de, satta i en oafbruten rörelse liksom våra dagars »folk» på teatern, föreföllo att vara ett mångdubbelt antal. När så en kula från en af de små kanonerna som nu pryda badhusparken, hvisslande for ned framför ryssen, blef det honom för hett kring öronen, och han vände kurs utåt hafvet allt hvad seglen höllo. Och när elden långt senare ödelade den lilla köpingen, blef kyrkan räddad - en tiden trotsande illustration till hvad en from mans bön förmår. Men - det var ut i lefvande lifvet vi skulle, alltså upp till Pershögs sommarrestaurant, som ligger på den branta sluttningen af åsen, alldeles intill den s. k. »Prestaliden». För svag hjertverksamhet och klena benmuskler rekommendera vi sjelfva uppstigandet; åt goda ögon och ett för naturskönhet känsligt sinné, anbefalla vi utsigten som är rent af storslagen. Slutligen vill jag gifva mycket högt betyg åt matstället, ty, det uppfyller alldeles förträffligt en tom mages kraf. Om öfriga matställen vet jag ingenting annat än godt att säga, men nog är Pershög öfverlägset. Modernt är det också: det har nyligen varit skådeplats för en strejk i miniatyr. På morgonen af en ödesdiger dag i fruntimmers-veckan såg man gästerna samlade i små grupper under lifligt samspråk och ifriga åtbörder; det låg oro i luften, det kunde man märka. Intet under: det gälde serveringens vara eller icke vara. Uppasserskorna hade strejkat, de hade tagit sin hand ifrån oss. Till all lycka tjenstgjorde fruar och fröknar som »strejkbryterskor». Det blef serveradt och det med besked ändå. Vi fingo mycken mat, god mat och mat i rättan tid, till på köpet. Naturen har är vacker, det är visst. Den bär ej det stelhetsdrag, som utmärker många andra mera storslagna badorter, den är blid och rogifvande. Här är godt att vara, ej endast för dem, som lida af svaga nerver och ännu sämre lynnen, utan äfven för dem, som med en sund kropp förena ett öppet öga och ett mottagligt sinne för allt det sköna ».... . som i hvarje åder, af skapelsen och lifvet sig förräder». Hallandsås erbjuder en omvexlande tafla, der den i sina vågformiga linier böjer sig undan hafvet och småningom sammansmälter med låglandet. Den är här odlad och med sina åkerfält i grönt, gult och gråbrunt liknar den rutorna på ett schackbräde; här och der skiljas fälten af täta dungar med löfträd, ofta af en dalsänka med en sorlande, kristallklar bäck i djupet. Vextligheten är utomordentligt kraftig och trädslagen många; snart sagt alla våra löfträd äro representerade och ovanligt stora. Af buskväxter förekommer hassel talrikast och hinner här till storlek af träd. Rågen står manshög och med väl matade ax på äfven den minsta lilla åkerlycka. Äfven vårsäden ser lofvande ut. Gårdesgårdar förekomma ej; sten nästan endast i de långa murar som tjena till stängsel. De stora flegmatiska korna gā tjudrade pā de präktiga vallarne; på magrare ställen beta fåren tillsamman med stora flockar af snöhvita gäss. Den bördiga jordmånen och de nätta bostäderna, som nästan alltid äro omgifna af trädgårdar, väcka föreställningen oml välstånd, och detta inger ju alltid en känsla af trygghet och lugn. Söker man det pittoreska, ett motiv för penseln eller kameran, så kan man főlja någon af de många små stigar, som från Pershög föra upp till »utsigterna», till Tarren, Ryggåsstugan, Lilla Båstad m. fl. Eller kan man fördjupa sig i Lya- och Sinarp-dälderna, som locka med sin saftiga grönska, sina många ormbunkarter och sina fina mossor, under hägn af väldiga hängbjörkar, bokar och askar. I de smala dalgångarne doftar det af blommande fläder och lind, lyser rödt af smultron, och mellan de stora stenarne kan man vara säker om att en silfverklar vattenstråle bryter fram och far skummande ned mot hafvet. Ja, se hafvet, se hafvet! Mången tycker att det här är »en död sjö»; man ser aldrig någon ångbåt, utan möjligen vid klar dager en rökstrimma långt borta vid synranden, som utvisar hvar den gått fram. Någon gång lyser ett hvitt segel som ett litet strömoln på en klar himmel; annars synas endast de svarta fiskarbåtarne som mörka punkter här och der. Men hafvet har ända sitt lif för sig. Det har en rikedom på färger på sin palett, en mångfald af toner i sin skala. Se det i solnedgången, då det står en ofantlig, snörrät linie af ljus mellan densjunkande solen, som doppar sin strålande skifva i vågen der långt borta vid synranden, och stranden, der vågskvalpet sakta domnar bort - hvilka knippen af strålar som skälfva på vattenytan, splittras i gnistor mot stenarne ute i vattenbrynet, samlas ånyo ooh välla fram i en flod af guld! Eller se detta haf när nordliga och vestliga vindar jaga vågorna framför sig - hvilka färger i storm! Oliv, smaragdgrönt, gråblått, violett, med hermelinsbräm der och hvar. Och tonerna sedan från orgelns djupaste bas till eolsharpans luftigaste ton - huru mycket välljud och hvilket eko gifver det ej i ett menniskobröst! Och tröttnar du på hafvet härinne i viken, der det ligger kufvadt i »lagbunden frihet», så se och hör det vid Houfs hallar! Der störtar bränningen dånande öfver undervattensskäret, rusar upp till de skarptandade klipporna och sjunker tillbaka i en skummande hvirfvel. Dessa märkliga klippor ligga till en del ett stycke uppe på land, äro delvis alldeles fristående, men deras söderslitna, skarpa former vittna om väldiga strider mot storm och vatten. I sin obegränsade vidd skall man se hafvet från Hallands Väderö med dess förpost Vingaskärs fyr. Der ser du det väldiga, det omätliga i ögat. Kanske har jag talat allt för mycket om natursceneriet, men det spelar här en framstående roll, dels på grund af sin skönhet, dels emedan det är utan rival i afseende på njutningens renhet och fullhet. Ty af »societetslif» är här så godt som intet. Musik förekommer ej i annan form än vid de prestationer, som utföras på pianinot i Pershögs »salong», ock då vanligen såsom dansmusik vid onsdagens anspråkslösa kafferep, der dansen trådes rätt lifligt. Dansen är ocksa internationel. Wienerkreuz, Pas-de-quatre, Scottish, Washingtonpost utföras; ännu en dans, benämd »I Arkadien», dansas mycket sirligt och nätt. Priset tages härvid utan gensägelse af danskarne, hvilka äro synnerligt skickliga i Terpsichores konst. Det »heroiske Sprog» hör man också öfverallt, och i vår lilla villa är skandinavismens idé fulltaligt representerad. Med saknad och tacksamhet lemnar jag Båstad. Med saknad efter den vackra naturen, den härliga luften och de goda baden, med tacksamhet mot alla dem, med hvilka jag direkt eller indirekt kommit i berőring, och hvilkas sällsporda välvilja och tillmötesgående till en enda lång, ljuflig sommardag förvandlat min vistelse i Båstad. Mac.

Sommarbref från svenska kurorter till Sk. Dagbladet.

XIV. Brev från Båstad.

En djupt inskuren, ganska stor vik av västerhavet, omgiven av en grönande arm av Hallandsås, glädjade mitt öga då jag tittade ut genom kupéfönstret när tåget signalerade Båstad. När man en halv dag har suttit instängd i en järnvägskupé som samtidigt är dragig och luktig, där man tröttat sina ögon med att räkna alla knappar på medresenärernas rockar och kappor, hälsar man snart sagt varje förändring som en avkoppling och ankomsten till resans mål som en befrielse.

För dagen behagade solen undantagsvis lysa med sin fulla glans och något liknande värme, utgjutande sin nådes strålar över ett hav som gick högblått där ute på djupet, men inne vid stranden var kantat med ett snöhvitt skumbräm. Högsommarens dagar låg i mjuka förtoningar över den rika grönska som i ett flertal nyanser breder ut sig över de omgivande höjderna, och ur denna grönska framtittade nätta bostadshus med röda tegelstenväggar och glansande plåttak.

Mot den rörliga blå bakgrunden av havet avtecknade sig den gamla, i gotisk stil uppförda kyrkan, vars torn till formen påminner om huvudet av en uggla; att det är en symbol av visdom betvivlas inte, det bär ju, detta torn, på en sexhundraårig erfarenhet, och ålder och visdom lära ju följas åt. Det har blickat ut över havet under ofredens dagar, då vågorna otroligt förde ryska kapare mot land, där en enda mans närvaro räddade köpingen. Med äkta »esprit d'arrangement» förstod han att ordna den fåtaliga besättningen av en handfull dragoner så att de, satta i en oavbruten rörelse liksom dagens »folk» på teatern, förekom vara ett mångdubbelt antal. När så en kula från en av de små kanonerna som nu prydar badhusparken, vislande for ned framför ryssen, blev det honom för hett omkring öronen, och han vände kurs utåt havet allt vad seglen höll. Och när elden långt senare ödelade den lilla köpingen, blev kyrkan räddad – en tiden trots­sande illustration till vad en from mans bön förmår.

Men – det var ut i levande livet vi skulle, alltså upp till Pershögs sommarrestaurang, som ligger på den branta sluttningen av åsen, alldeles intill den s.k. »Prestaliden». För svag hjärtverksamhet och klena benmuskler rekommenderar vi själva uppstigandet; åt goda ögon och ett för naturskönhet känsligt sinne, anbefaller vi utsikten som är rent av storslagen. Slutligen vill jag ge mycket högt betyg åt matstället, ty det uppfyller alldeles förträffligt en tom mages krav. Om övriga matställen vet jag inget annat än gott att säga, men nog är Pershög överläget. Modernt är det också: det har nyligen varit skådeplats för en strejk i miniatyr. På morgonen av en ödesdigger dag i fruktimmersveckan såg man gästerna samlade i små grupper under livligt samspråk och ifriga åtbörder; det låg oro i luften, det kunde man märka. Intet under: det gällde serveringens vara eller icke vara. Uppasserskorna hade strejkat, de hade tagit sin hand ifrån oss. Till all lycka tjänstgjorde fruar och fröknar som »strejkbryterskor». Det blev serverat och det med besked ändå. Vi fick mycket mat, god mat och mat i rätt tid, till på köpet.

Naturen här är vacker, det är visst. Den bär inte den stelhets­drag som utmärker många andra större badsorter, den är mild och lugngivande. Här är gott att vara, inte endast för dem som lider av svaga nerver och ännu sämre lynnen, utan även för dem som med en sund kropp förena ett öppet öga och ett mottagligt sinne för allt det sköna

».... . som i varje åder, av skapelsen och livet sig förräder».

Hallandsås erbjuder en omväxlande tavla, där den i sina vågformiga linjer böjer sig undan havet och småningom smälter samman med låglandet. Den är här odlad och med sina åkerfält i grönt, gult och gråbrunt liknar den rutorna på ett schackbräde; här och där skiljas fälten av täta dungar med lövträd, ofta av en dalsänka med en sorlande, kristallklar bäck i djupet.

Vegetationen är utomordentligt kraftig och trädslagen många; snart sagt alla våra lövträd är representerade och ovanligt stora. Av buskväxter förekommer hassel talrikast och hinner här till storlek av träd. Rågen står manshög och med väl matade ax även på den minsta lilla åkerlycka. Även vårsäden ser lovande ut. Gårdesgårdar förekommer inte; sten nästan endast i de långa murar som tjänar till stängsel. De stora flegmatiska korna går tjudrade på de präktiga vallarna; på magra ställen beta fåren tillsammans med stora flockar av snöhvita gäss. Den bördig jordmånen och de nätta bostäderna, som nästan alltid är omgivna av trädgårdar, väcker föreställningen om välstånd, och detta ingjuder ju alltid en känsla av trygghet och lugn.

Söker man det pittoreska, ett motiv för penseln eller kameran, så kan man följa någon av de många små stigar som från Pershög för upp till »utsikterna», till Tarren, Ryggåsstugan, Lilla Båstad m.fl. Eller kan man fördjupa sig i Lya- och Sinarp-dälerna, som lockar med sin saftiga grönska, sina många ormbunkarter och sina fina mossor, under skydd av väldiga hängbjörkar, bokar och askar. I de smala dalgångarna doftar det av blommande fläder och lind, lyser rött av smultron, och mellan de stora stenarna kan man vara säker om att en silfverklar vattenstråle bryter fram och far skummande ned mot havet.

Ja, se havet, se havet!

Många tycker att det här är »en död sjö»; man ser aldrig någon ångbåt, utan möjligen vid klar dag en rökstrimma långt borta vid synranden, som utvisar var den gått fram. Någon gång lyser ett vitt segel som ett litet strömoln på en klar himmel; annars synas endast de svarta fiskarbåtarna som mörka punkter här och där.

Men havet har ändå sitt liv för sig. Det har en rikedom på färger på sin palett, en mångfald av toner i sin skala. Se det i solnedgången, då det står en ofantlig, snörrät linje av ljus mellan den [...]

Sjunkande solen, som doppar sin strålande skiva i vågorna långt borta vid synranden, och stranden där vågskvalpet långsamt dör bort - vilka knippen av strålar som skälver på vattenytan, splittras i gnistor mot stenarna ute i vattenbrynet, samlas på nytt och väller fram i en flod av guld!

Eller se detta hav när nordliga och västra vindar jagar vågorna framför sig - vilka färger i storm! Oliv, smaragdgrönt, gråblått, violett, med hermelbräm här och där. Och tonerna sedan från orgelns djupaste bas till aeolsharpans luftigaste ton - hur mycket välljud och vilket eko ger det inte i ett människobröst!

Och tröttnar du på havet här inne i viken, där det ligger kuperat i "lagbunden frihet", så se och hör det vid Houfs hallar! Där störtar bränningen dånande över undervattensskäret, rusar upp till de skarptandade klipporna och sjunker tillbaka i en skummande virvel. Dessa märkliga klippor ligger till en del ett stycke upp på land, är delvis alldeles fristående, men deras söderslitna, skarpa former vittnar om väldig strid mot storm och vatten. I sin obegränsade vidd ska man se havet från Hallands Väderö med dess förpost Vingaskärs fyr. Där ser du det väldig, det omätliga inför ögat.

Kanske har jag talat allt för mycket om natursceneriet, men det spelar här en framstående roll, dels på grund av sin skönhet, dels eftersom det är utan rival när det gäller njutningens renhet och fullhet. Ty av "societetsliv" är här nästan intet. Musik förekommer inte i annan form än vid de framträdanden som utfördes på pianot i Pershögs "salong", och då vanligen som dansmusik vid onsdagens anspråkslösa kafferep, där dansen träddes rätt livligt.

Dansen är också internationell. Wienerkreuz, Pas-de-quatre, Scottish, Washingtonpost utfördes; ännu en dans, benämnd "I Arkadien", dansas mycket sirligt och nätt. Priset tas härvid utan invändning av dansarna, som är synnerligt skickliga i Terpsikhores konst. Det "heroiska språket" hörs också överallt, och i vår lilla villa är skandinavismens idé fulltaligt representerad.

Med saknad och tacksamhet lämnar jag Båstad. Med saknad efter den vackra naturen, den härliga luften och de goda baden, med tacksamhet mot alla dem med vilka jag direkt eller indirekt kommit i beröring, och vilkas välspordade välvilja och tillmötesgående förvandlat min vistelse i Båstad till en enda lång, ljuflig sommardag.

Mac.