13 augusti 1898

Östra Karups gästgifvaregård ligger på andra sidan bron. Enligt uppgift skall man äta godt där. För egen del har jag icke profvat stället. Endast druckit ett par glas limonad af utmärkt god beskaffenhet. En luffare stod i skjortärmarne utanför, när jag körde förbi, och kurtiserade en piga. Hon tycktes vara mycket trakterad af hans uppmärksamhet. Nar han fick se mig, upphörde han med kurtisen, och gjorde i stället en attack på min plånbok. I den ömkligaste ton bad han om en slant. ”Jag är en fattig resande. Till en bonde måtte jag sälja min rock. Åh, snälle herrn skänk mig sex öre till en nubbe. Herrn som själf är resande o. s. v. .“ Icke kände jag mig trakterad öfver jämförelsen, och detta möte gjorde, att jag ändrade min resplan och for till Båstad i stället för att lägga mig här såsom meningen egentligen varit. Vägen till Båstad var snart öfvertrillad, och jag anlände trött och' dammig till den lilla badorten innan det blifvit riktigt nedmörkt. Sedan jag uppe å mitt rum något sett om min toalett, gjorde jag en tur genom köpingen. Gatorna äro eländiga. Man håller på att bryta benen af sig på dem. De kommo mig att tänka på: "Höga berg och djupa dalar". Trottoarer finnas inga alls. En smal rad släta stenar till hälften på ena och till hälften på andra sidan gatan få vara ersättning nog. Det sägs, att endast Båstadsbor med någon grace (?) kunna balansera sig fram å gatorna. Jag kunde det åtminstone inte, och det var med stor lättnad jag slog in på den härliga strandpromenaden. Det luktade visserligen rutten tång alldeles ohyggligt men sådana bagateller får man icke fästa sig vid, när man kommer till en badort. En massa badgäster voro också ute och fyllde sina lungor med den "friska" luften. Stela och tråkiga gingo för sig själfva. Intet lif, och icke den rörelse, som härskar vid andra badorter. Jag fick genast intryck af, att här vore odrägligt tråkigt, och detta intryck stegrades i allt högre grad. Badgästerna sjålfva äro dock belåtna och säga sig längta tillbaka till den fridsamma, lilla täcka badorten. Ja, fridsam är den nog, det skall alla veta, så fridsam till och med, att där icke finns musik en gång, intet societetslif och ingenting öfverhufvud, som kan bereda förströelse. Å gästgifvaregården intog jag min supé. Serveringen var dålig, öfver hufvud taget ingen alls. När jag begärde en half öl till maten, stirrade flickan på mig som på ett underdjur och de kringsittande badgästerna hade ögonen på min ölflaska hela kvällen. Det tycks höra till god ton här att dricka mjölk, och väl akta sig för sådana omoraliska drycker som lilla matsupen och öl, Jag tog bäggedera, men så kunde jag ock sätta mig öfver "deras goda ton". Här i matsalen stärktes min uppfattning allt mera, att lilla beskedliga Båstad suckade under kotteriväldets bojor. Skönt att vara främling, tänkte jag, och stå utom. Det enda nöje, man består sig med, är det obligatoriska onsdagskafferepet å Pershög med ty åtföljande dans. Jag gjorde en titt upp där i onsdags kväll, sedan dagens cykeltur afslutats. En massa unga damer, funnos, men bristen på kavaljerer var kännbar. De unga flickorna svängde om värre med hvarandra, och det gjorde de minsann rätt uti. Från Båstad är ock att anteckna den egendomligheten, att det enda ställe utom järnvägs-stationen där namnet Båstad förekommer är - öfver grindarne till kyrkogården! Om det är för att utmärka, att har ligger Båstad eller det skall vara en anspelning på, att Båstad trots allt är en de dödas stad, känner jag icke. Det gjorde dock ett egendomligt intryck på mig. Kyrkan är gammal och förtjänar att beses. I öfrigt har Båstad att ståta med ett 1894 uppfördt varmbadhus samt sina präktiga bad och pittoreska trädgårdar. Båstadsbarberaren och hans mycket primitiva barberstuga höra ock till sevärdheterna. (Forts.)

Östra Karups gästgifvaregård ligger på andra sidan bron. Enligt uppgift ska man äta gott där. För egen del har jag inte prövat stället. Endast druckit ett par glas limonad av utmärkt god beskaffenhet. En luffare stod i skjortärmarna utanför, när jag körde förbi, och flörtade med en piga. Hon verkade mycket uppskattad av hans uppmärksamhet. När han fick se mig, upphörde han med flörtandet och gjorde i stället ett anfall på min plånbok. I den ömmaste ton bad han om en slant.

"Jag är en fattig resande. Till en bonde måtte jag sälja min rock. Åh, snälle herrn skänk mig sex öre till en nubbe. Herrn som själv är resande o.s.v."

Jag kände mig inte flatterad av jämförelsen, och detta möte gjorde att jag ändrade min resplan och for till Båstad i stället för att lägga mig här såsom meningen från början hade varit.

Vägen till Båstad var snart övertrillad, och jag anlände trött och dammig till den lilla badorten innan det blev riktigt mörkt. Sedan jag på mitt rum ordnat något om min toilett gjorde jag en tur genom köpingen. Gatorna är eländiga. Man håller på att bryta benen på sig på dem. De kom mig att tänka på "Höga berg och djupa dalar". Trottoarer finns inga alls. En smal rad släta stenar till hälften på ena och till hälften på andra sidan gatan får vara ersättning nog. Det sägs att endast Båstadsbor med någon grace (?) kan balansera sig fram på gatorna. Jag kunde det åtminstone inte, och det var med stor lättnad jag slog in på den härliga strandpromenaden. Det luktade visserligen rutten tång alldeles ohyggligt men sådana bagateller får man inte fästa sig vid när man kommer till en badort. En massa badgäster voro också ute och fyllde sina lungor med den "friska" luften. Stela och tråkiga gingo för sig själva. Inget liv, och inte den rörelse som råder vid andra badorter. Jag fick genast intryck av att här vore outhärdligt tråkigt, och detta intryck stegrades i allt högre grad. Badgästerna själva är dock belåtna och säger sig längta tillbaka till den fredlig lilla vackra badorten. Ja, fredlig är den nog, det ska alla veta, så fredlig till och med att där inte finns musik ens, inget societetsliv och ingenting överhuvudtaget som kan bereda förströelse.

På gästgifvaregården intog jag min supé. Serveringen var dålig, överhuvudtaget ingen alls. När jag begärde en halv öl till maten stirrade flickan på mig som på ett underverk och de kringsittande badgästerna hade ögonen på min ölflaska hela kvällen. Det verkar höra till god ton här att dricka mjölk och väl akta sig för sådana omoraliska drycker som lite matsupen och öl. Jag tog bäggedera, men då kunde jag också sätta mig över "deras goda ton".

Här i matsalen stärktes min uppfattning allt mer att lilla blygsamma Båstad suckat under klickväldets bojor. Skönt att vara främling, tänkte jag, och stå utom. Det enda nöje man består sig med är det obligatoriska onsdagskafferepriet på Pershög med därföljande dans. Jag gjorde en titt upp där på onsdags kväll sedan dagens cykeltur avslutats. En massa unga damer fanns, men bristen på kavaljerer var märkbar. De unga flickorna svängde om värre med varandra och det gjorde de säkerligen rätt i.

Från Båstad är också att anteckna den egenheten att det enda ställe utom järnvägsstationen där namnet Båstad förekommer är - över grindarna till kyrkogården! Om det är för att utmärka att här ligger Båstad eller det ska vara en anspelning på att Båstad trots allt är en de dödas stad, vet jag inte. Det gjorde dock ett egendomligt intryck på mig.

Kyrkan är gammal och förtjänar att beses. I övrigt har Båstad att skryta med ett 1894 uppfört varmbadhus samt sina praktiga bad och pittoreska trädgårdar. Båstadsbarberaren och hans mycket primitiva barberstuga höra också till sevärdheterna. (Forts.)