9 februari 1872

(Insändt.)På reskofferten.»Tre fjerdedels mil till reserven! så sade»osalige hållkarl'n, der sakta han sprang,»och träskor jag tror, att den sköldpaddan hade,»ty långs utåt vägen som klappjagt det klang.» Dessa för en resande trösterika ord finnas att läsa i v. Brauns »Dagboksanteckningar» och den, som ej der vill inhemta dem, kan finna deras samma tillämpning, blott han företager en liten resa med gästgifveriskjuts på en stråt der ej jernvägar löpa fram. Hvilken skillnad i befordringsmedel! Jernvägen med sina trefliga och inbjudande stationshus och derinom uppvärmda och beqväma väntsalar, och landsvägen med sina i allmänhet trista gästgifvaregårdar, der den resande anvisas ett kallt och fuktigt rum, om han ej vill hålla till godo med krogstugan och dess stinkande sprit-os. En annan jemförelse ställer sig ännu fördelaktigare för jernvägen: Landsvägs- eller skjutsbeford-ringen är 5 gånger dyrare, 10 gånger mer tidsödande och otaliga gånger obeqvämare, ehuru den också tagit ett steg framåt, i det att de gamla »tvåbenta kärleksvingarne» blifvit ersatta med fyrhjuliga fjädervagnar. B:s jeremiad rinner oss alltid i minnet, då vi af skjutsbudaren dömmes att vänta tvänne »styfva» timmar på skjutshästen (märk singularis och sluta deraf till den resandesanspråkslöshet). Denna gång afkunnades domen på Ö-a gästgifvaregård och som vanligt - resignerade vi. Ödet fogade det emellertid så, att väntetiden ej blef oss så odräglig som vanligt, ty, utom det att rummet var skäligen bra uppeldadt, fanns en förekommande och språksam värd och stället var dessutom distribueringsplats för ortens tidningar. Ett sådant tidningsbord på en landtgästgifvaregård är för den resande en verklig oas i öknen. Vi kastade oss öfver detsamma, detta 'kunskapens träd på godt och ondt'. »Ny Ill. Tidning» innehade centern af tidningskordongen och på högra flygeln lågo »Malmö Allehanda» och ett Kristianstadsblad, men på den venstra voro posterade »Fädernes-landet«, Öresunds-posten och - Eder värda tidning. Var detta en ren tillfällighet eller en 'instinkt' hos expeditören? Gumman »Fäderneslandet» föreföll mig som en 'bonne' för 'pysarne'. Hur rikligt och ovanligt här än var sörjdt för vår förströelse, tröt dock lektyren förr än skjutsen anlände. Vi upptogo vår dagbok och - se här följden! Vi hade börjat vår resa för dagen i Torekow och beslöto att åt papperet lemna våra iakttagelser och intryck. I Torekow – ”lilla Turkiet” gemenligen kalladt, men af hvad skäl det veta vi ej, ty nog förekomma äfven på andra ställen både »porten och månen« - funno vi idel vänliga anleten med sockersöta miner och mången glad ”tulle” ty Torekow-qvinnans önskan under ovädersnatten: «Herre g-d gif oss ett vrauk (vrak)»! hade gått i fullbordan. Ett större skepp, med last af socker och annat gods, hade nemligen strandat och lemnade de flitiga invånarne sysselsättning och god förtjenst med bergningen. Sockret i det sjöskadade skicket bör blifva temligen lämpligt som en ingrediens till kryddsill. Liksom en olycka aldrig kommer ensam, så är ej heller någonsin lyckan fullständig, ty hade, utom detta sjökap, en last af bomull och en dito af hudar strandat, så skulle de goda Torekowsborna på ett lättvindigt och billigt sätt fått bristen på upplagsplats för de enorma sockerqvantiteterna afhulpen. En bekant förslagsmakare hade framkommit med den planen, att då använda bomullsbalarne såsom underlag och hudarne såsom öfverdrag och deraf bilda en ponton, en flottbrygga mellan fastlandet och Hallands väderö, hvilken skulle tjenstgöra som upplagsplats. Förslaget är praktiskt och måtte blott veder-börande tjenstemän passa på att tullbehandla ponton-materialen innan den drifver till sjös och simmar som - en anka. Vi kunna emellertid ej underlåta att gratulera invånarne till hvad de fått, neml. många och välgörande bröstkarameller, väl behöfliga i denna disiga vinterluft. Resan anträddes till platsens frånskilda maka Båstad, och högeligen frapperades vi, då vi från brantelid sågo henne i en modernare utstyrsel än fordom. Gnolande på en Bellmans melodi, fingo vi i hast ihop denna versifierade monolog: Hvar är Båstad nu? Denna gammaldags fru,med becksömmad kjol och stråhatt itu! Hon i 'asko och säck' gjort bot. Hon var fräck;men uppstod föryngrad och täck. Fullständig reningen ej var. Ty hvad är meningen att qvar står en ruskig del? -- Det var sprutans fel, för fritt hon fick sitt spel! Allt hade förändrats till Båstads fördel. De flesta tomterna voro bebyggda med prydliga och solida stenhus och till de gamla stråtaken syntes icke ett spår utom i den af det härjande elementet skonade eller qvarglömda delen, »gamlebyn» numera kallad. Såsom resande må det ursäktas oss, att vi först tala om värdshus. Källaren »Skagen», med färg på väggar lika bjert som den på kundernas anleten, var ersatt med ett stort fästningslikt hus. En bild af lifvet: först krogen, sedan - fästningen. Och Victoria se'n! -- Ja! det är en fågel Phoenix, som uppstigit ur Skagens och gamla gästgifvargårdens aska. Om dess tillvaro blir tusenårig, lemna vi derhän; men nog synes den för tillfället vara »fullfjädrad». Verkligen var det dock en seger. Victoria är nemligen icke meroch icke mindre än ett bolag - och sålunda enligt professor N ... i åsigt en icke moralisk person -, som förkroppsligat sig i ett stort tvåvåningars stenhus, det enda i byn, i hvilket platsens sprit-utminuterings- och utskänkningsrörelse är inrymd. Namnet har tillkommit deraf, att de båda gamlaställena måst stryka på foten och afträda från arenan. Husets höjd och platsens dominerande läge har föranledt de goda Båstadsboarna att besluta, att derifrån skall hädanefter »brandflagg» hissas och att den från gammalt öfliga benämningen 'florshufva' kommer att utbytas mot 'segerhufva'. Vi hade så när sagt victoriahufva; men vi äro goda rojalister t. o. m. i förhållande till utländska storheter. Så klingande som attributet seger kommer att blifva i sammansättning med de flesta värdshustermer, såsom seger rus och seger drucken, så fatalt kan det ock blifva i andra t. ex. seger-biffstek. Till och med platsens «kaffereps»-damer hafva genom en concordans beslutat förändring af kaffevisans refräng från »cichoria» till victoria. »Glömmen Er då ej qvar på värdshuset!« - Vi tycka oss höra denna förebråelse af läsaren och vi skynda derföre ut i köpingen. Allt syntes vittna om, att Båstad inom sig egt och eger förut ej anade resurser, då platsen efter en så kännbar förlust kunnat resa sig så stolt och tidsenlig och detta förhållande gifver en ojäfvig dementi åt Orvar Odds yttrande i sina «Skånska resor», att Båstad genom nötter kommit på goda fötter. En kraftigare häfstång har dertill fordrats och den finna vi i platsens fördelaktiga läge såsom handels- och fabriksort, omgifven af fruktbara nejder, vidare i flera egande skeppsandelar, som gifva en ganska god inkomst och slutligen i dess egna jordar, hvilka under namn af sädesparter äro på de fleste tomter fördelade. Jordbruket har uppdrifvits till en ganska hög produktion genom ymnig tillgång på hafstång och snäck- eller kalkmergel. Såsom badort har B. aldrig varit »en vogue», men dock gifvit invånarne en ganska vacker nettoinkomst, emedan deras uppoffringar för badetablissementet varit ringa eller snarare - inga. Detta var dock blott den direkta vägen till välständ; den indirekta finna vi i invånarnes kloka hushållning och platsens totala brist på penningkräfvande nöjen och lustbarheter. I sina «Skånka resor» utropar sist citerade författare, efter en lukullisk middag och under inflytande af en väl tillgodosedd mage: »Lefve Båstad!» »Båstad går framåt!« «Båstad år redan framme!» De tvänne första artigheterna kunde då vara för honom fullt berättigade; den sista kunde han besparat oss! - Hållkarlen - är framme! och träskorne med honom! Ad Mandatum.

På reskofferten.

»Tre fjärdedels mil till reserven! så sade »den olycklige stallknekten, där långsamt han sprang, »och träskor tror jag att den sköldpaddan hade, »ty långs utåt vägen som klappjakt det klang.»

Dessa ord, som är tröstande för en resande, finns att läsa i v. Brauns »Dagboksanteckningar«. Den som inte vill hämta dem därifrån kan finna samma tillämpning bara han gör en liten resa med post på en väg där inga järnvägar går fram. Vilken skillnad i transportmedel! Järnvägen med sina behagliga och inbjudande stationshus och värmda, bekväma väntesalar, och landsvägen med sina i allmänhet dystra värdshus där den resande får ett kallt och fuktigt rum, eller så får han hålla till godo med krögstiluan och dess stinkande spritlukt. En annan jämförelse förekommer ännu mer förmånlig för järnvägen: Landsvägs- eller skjutsbefordring är 5 gånger dyrare, 10 gånger mer tidskrävande och otaliga gånger mindre bekväm, fastän det även utvecklats genom att de gamla »tvåbenta kärleksvingarna» ersatts med fyrhjuliga fjädervagnar. B:s klagosång kommer alltid i minnet när vi av skjutsbudaren döms att vänta två »styva« timmar på skjutshästen (märk singular och dra slutsatsen om den resandes blygsam ambitionsnivå). Den här gången avkunnades domen på Ö-a värdshus, och som vanligt resignerade vi. Ödet gjorde dock så att väntetiden inte blev så outhärdlig som vanligt. Förutom att rummet var väl uppvärmt fanns en tillmötesgående och pratsam värd, och stället var dessutom utdelningsplats för ortens tidningar. Ett sådant tidningsbord på ett landsbygdsvärdhus är för den resande en verklig oas i öknen. Vi kastade oss över det – detta »kunskapens träd på gott och ont«. »Ny Ill. Tidning« intog mittplatsen i tidningsuppställningen, på högra sidan lågo »Malmö Allehanda» och ett Kristianstadsblad, men på vänstra sidan stod »Fäderneslandet«, Öresunds-posten och – er värda tidning. Var detta ren tillfällighet eller »instinkt« hos expeditören? »Fäderneslandet« föreföll mig lämplig som vård för »pojkarna«.

Hur rikt och ovanligt här än var försett för vår förströelse, trött dock läsningen innan skjutsen kom.

Vi tog upp vår dagbok och – se här följden! Vi hade startat vår dagsresa från Torekow och bestämde oss för att skriva ned våra iakttagelser och intryck. I Torekow – »lilla Turkiet« allmänt kallat, men av vilken anledning vet vi inte, ty väl finns det på andra ställen också »porten och månen« – fann vi bara vänliga ansikten med sötladen miner och många glada »tulle«, ty Torekow-kvinnans önska under ovädersnatten: »Herre Gud ge oss ett vrak!« hade gått i fullbordan. Ett större fartyg, lastfullt av socker och annat gods, hade nämligen stranded och gav de arbetsamma invånarna sysselsättning och god inkomst med bärgningen. Sockret i det sjöskadade skicket bör bli ganska lämpligt som ingrediens till kryddsill. Som en olycka aldrig kommer ensam är lyckan heller aldrig fullständig. Hade dessutom en last bomull och en last hudar stranded, skulle de goda Torekowsborna på lätt och billigt sätt ha fått lösningen på sitt behov av lagringsutrymme för de enorma sockermängderna. En bekant förslagsmakare hade framkommit med planen att då använda bomullsbalarna som underlag och hudarna som överdrag och därav bygga en ponton, en flottbrygga mellan fastlandet och Hallands väderö, vilken skulle tjäna som lagringsutrymme.

Förslaget är praktiskt och får väl motsvarande tjänstemän passa på att tullbehandla pontonmaterialen innan det driver till sjöss och simmar som – en anka. Vi kan dock inte låta bli att gratulera invånarna till vad de fick, nämligen många och välgörande halstabletter, väl behövliga i denna dimmiga vinterluft.

Resan fortsatte till platsens näraliggande motsvarighet Båstad, och vi blev högeligen överraskade när vi från höjden såg den i en modernare utförsel än förr. Gnolande på en Bellmans melodi fick vi snabbt ihop denna versifierade monolog:

Var är Båstad nu? Denna gammaldags fru, med becksömmad kjol och strohatt itu! Hon i »ask och säck« gjort bot. Hon var fräck; men uppsåg föryngrad och täck.

Fullständig reningen var ej. Ty vad är meningen att kvar står en ruskig del? -- Det var sprutans fel, för fritt hon fick sitt spel!

Allt hade förändrats till Båstads fördel. De flesta tomterna var bebyggda med prydliga och solida stenhus, och av de gamla stråtaken syntes inte ett spår utom i den del som elden skänades eller glömdes, »gamlebyn« numera kallad. Som resande får det ursäktas att vi först talar om värdshus. Källaren »Skagen«, med väggfärg lika bjert som på kundernas ansikten, var ersatt med ett stort fästningslikt hus. En bild av livet: först krygen, sedan – fästningen. Och Victoria sedan! – Ja! det är en fågel Fenix, som stigit upp ur Skagens och gamla värdhusets aska. Om dess tid blir tusenårig lämnar vi därhän; men väl verkar den för tillfället vara »fullfjädrad«. Verkligen var det en seger. Victoria är nämligen inte mer och inte mindre än ett bolag – och alltså enligt professor N ... i åsikt ingen moralisk person – som förverkligat sig i ett stort tvåvåningars stenhus, det enda i byn, i vilket platsens sprit-utdelnings- och utskänkningsverksamhet är inhyst. Namnet kommer därifrån att de båda gamla ställena måste ge upp och lämna arenan. Husets höjd och platsens dominerande läge fick de goda Båstadsbornas att besluta att härifrån ska »brandflagga« hissas och att den från gammalt brukade benämningen »florshuvud« ska ersättas med »segerhuvud«. Vi höll på att säga victoriahuvud; men vi är goda royalister även i förhållande till utländska storheter. Så klangfullt som attributet seger kommer att bli i sammansättning med de flesta värdshustermer, såsom »segerrus« och »segerdrucken«, så ödesdigert kan det också bli i andra, till exempel »segerbifstek«. Till och med platsens »kaffereps«-damer har genom ett beslut ändrat kaffevislåtens refräng från »cichoria« till Victoria. »Glömmen er då inte kvar på värdshuset!« – Vi tycks höra denna förebråelse från läsaren, och vi skyndar därför ut i köpingen. Allt verkade vittna om att Båstad redan ägde och äger resurser som man tidigare inte anade, då platsen efter en sådan förlust kunnat resa sig så stolt och modernt. Detta förhållande motbevisar Orvar Odds yttrande i sina »Skånska resor« att

Båstad genom nötter kommit på goda fötter.

En starkare häfstång har behövts och den finner vi i platsens fördelaktiga läge som handels- och fabriksort, omgiven av fruktbara områden, vidare i flera ägda skeppeandelar som ger en ganska god inkomst, och slutligen i dess egna jordar som under namnet »sädesparter« är fördelade på de flesta tomter. Jordbruket har drivits till ganska högt värde genom riklig tillgång på hafstång och snäckel- eller kalkmergel. Som badort har B. aldrig varit »på modet«, men har dock givit invånarna en ganska vacker nettovinst, eftersom deras insatser för badanläggningen varit ringa eller snarare – ingen.

Men detta var bara den direkta vägen till välstånd; den indirekta finner vi i invånarnas klokt förvaltade hushållning och platsens totala brist på penningkrävande nöjen och lustbarhet. I sina »Skånska resor« utbrister nyssnämnde författare, efter en måltid och under påverkan av en väl mätt mage: »Leve Båstad!« »Båstad går framåt!« »Båstad är redan framme!« De två första höfligheteterna kunde för honom helt vara befogade; den tredje kunde han sparat oss! – Stallknekten – är framme! och träskorna med honom!

Ad Mandatum.