19 augusti 1898

Bjäre bygd i hedentima.En kulturteckning.För Helsingb.- Posten af C. L. Långt innan någon historia skrefs var Skåne redan ett sjelfständigt samhälle och hade egna konungar. Man kan till och med på fullt autentisk grund påstå att landskapet egde förhållandevis ansenliga städer och bylag sekler före den dag då den äldsta mesogotiska runan ristades att föreviga något samtida stordåd. Dessa uräldsta dagar tillhöra uteslutande sagans område och traditionen uppräknar äfven namn på flere af de höfdingar som då styrde Skåne. Vi skola här endast uppehålls oss vid dem som sägnen på ett eller annat sätt förbinder med Bjärebygden. Fjerran ur grå forntid dyker då först en skugga upp, hälften gud och hälften menniska. Mytologien kallar honom Heimdallr, sagan Rig eller Erik. Såsom gud är han en af asalärans intressantaste, mest utmejslade gestalter, väktare vid Bifrost, herre till Himinborg, symbol af ett allvetande, alltseende underväsen. I verkligheten lär Rig ha varit konung öfver södra Halland och nordvestra Skåne, den förste som bröt bygd och utkastade konturerna till en ordnad stat. Minnet af honom lefver ännu qvar i namnen Himmelsberg i Rolfstorps socken i Halland och Glimminge (Himminge) i Vestra Karup. Vidare ha vi Halfdan Branssfostre, en af Rolf Krakes kämpar, som i Bjarmaland hade ett kärleksäfventyr med mon Brana (deraf epitetet Branasfostre, som betyder Branas fosterson). Frukten af deras förbindelse blef en dotter, Tora. När Halfdan lemnade sin hjertans kär för att återvända till sitt land igen fick han af henne en brynja, som intet vapen bet på och en konstigt arbetad ring, hvilken kunde delas i tre delar. En af dessa delar gaf han före affärden Tora till minne och igenkänningstecken. Halfdan ligger jordad i Ranarp i Förslöf, som i äldre tider hette Branap. Men drotten var gammal och hade vif och son när Tora en dag framträdde och visade sitt stycke af ringen. Halfdan hade glömt Buna för längesedan och fruktade nu att dottern ville göra hans son kronan stridig, hvarför han lät binda henne till händer och fötter och kasta henne i hafvet på det ställe som sedan nämndes Torekow. Öfver detta nidingsdåd sjöng hafsmannen, enligt Illang Ormars saga: Slagten må denna bane qvids till vo och vånde, härman i sena tider flykta från odaladt fylke banna som varg i veum Skaniadrottens minne. Och hämnden gick sedan ut öfver Branafostres ätt. Omutligt sträng skipar sagan rättvisa, så öfver Ynglingarne, så öfver Sholdungarne. Heidin ärfde Halfdans välde, men Arnmoder Jarl från Viken anföll honom och ristade arrapi ori eller blodörn på hans rygg och fick platsen invid Skelderviken, der detta skedde, deraf namnet Errarp. En af ättlingarne var Simon Snare, som »under hallarne nord på sitt rike ristade hugfull runa öfver Dagn, fader sin», hvarmed menas att han i närheten af Hallandsås högg en runsten, då der kom en jette ur skogarne som slog honom till döds med stenen. I Bjäre härad har på flera ställen påträffats dylika minnesmärken sönderslagna och var talet förr att der hade Dagns son fått sin bane. Hrok den svarte var en annan af bygdens höfdingar, under hvilkens tid vikingar från England inföllo i landet och härjade kusterna, Hrok mötte dem i härnad, men besegrades och blef af sina grymma fiender lefvande bränd i Anglalagi (anglernas hetta eller eld), nu Engalag i Houf. Sorgesamt går Osmund Gunnarandas mäle till efterverlden. Han lefde lycklig med sju söner, »karske hjeltar, snare i kärlek och med sol i hugen» när olyckan kom med fylkingen Are från Vestergötland, hvilken ödelade hang rike med eld och svärd. Sjelf blef han jemte sin familj tillfångatagen, hvarefter Osmund bands på en vagn, för hvilken spändes alla hans söner och drefvos dessa sedan att springa till dess de en efter annan stupade. Derpå bländades den olycklige drotten och släpptes att hjelplös stappla sin väg fram. Och sannades så på ett förskräckligt sätt hafsmannens dystra sejd i Illang Ormars saga. Ännu i förra århundradet kunde allmogen utvisa hjulspåren efter vagnen i bergssluttningarne ofvanför Båstad. Men småkonungarnes dagar togo en ända då Ragnar Lodbroks fullt historiska ättling, kristendomens oförsonlige bekämpare Gorm den gamle (900-940) samlade Danmarks spridda delar till ett rike med Seland som den politiska författningens medelpunkt. Hela den nu omskrifna perioden faller inom vikingatiden. Dessa djerfva, bragdrika röfvarfärder fostrade å ena sidan fullt utpreglade mannalynnen, men voro deremot å andra sidan just inte egnade att stärka moralen. Det oböjliga trotset, som låg på bottnen af nordbons karaktär, närdes genom det fria, kringflackande lifvet på draken. Historieskrifvaren Adam af Bremen, hvars arbeten äro författade på 1070-talet, skildrar också Skånes vikingar som krigiska, men trolösa. Kristen-domens veka, blödiga lära hade svårt att vinna genklang hos ett i tron på den egna kraften fostradt folk. Den vid ett annat åskådningssätt vane domherren skrifver: »Att fälla tårar öfver kära aflidna ansågs af dessa hedningar för omanligt. » Men alla voro icke ute i leding och att för den hemmavarande befolkningen fiske utgjorde en af hufvudnäringarne måste anses obestridligt och bestyrkes af åtskilliga fornfynd, tydligen hänförliga under rubriken fiskredskap. Man får derjemte besinna att första bosättningen i norden alltid skett längs kusten, på det att invånarne så mycket lättare skulle kunna företaga sina vikingatåg. Vid eller i närheten af hafvet förlades äfven offer- och handelsplatserna, hvilka sedermera i tidens längd ofta utvecklade sig till städer. Bjärebon under hednatiden var i allo den frie mannen. Ingen jagtstadga hindrade honom att i de vidsträckta skogarne skjuta hvad och när han ville, lika litet som några bestämmelser funnos rörande fisket och sättet derför. Men han lefde derför icke laglös. Slägte efter slägte nedärfdes vissa rättesedvänjor, hvilka obrottsligt följdes, ehuru de ej ännu funnos upptecknade, utan endast fortlefde som muntlig tradition. Först i slutet af 12:te århundradet samarbetades landskapets alla olika rättsbruk till en enda stadga, hvilken sedan gälde såsom Skånelagen. Rättskipningen skedde på tingen, som höllos på den plats i trakten, der man brukade samlas till offer och köpenskap. I Bjäre blef sålunda Luntertun den centrala mötespunkten, väl belägen som den var nära hafvet och vid Rönneåns utlopp i Skelderviken samt lätt tillgänglig för de söder om Hallandsåsen boende. Såsom ett minne af dessa tider i hedenhös, då de manliga besittarne af häradets boel eller helgårdar beväpnade samlades för att fullgöra sina andliga och verldsliga pligter qvarstår ännu den åldriga stensättningen i Errrarp, i dagligt tal kallad domarringen. På denna plats möttes befolkningen emellertid endast vid de stora högtiderna. Deremellan lefde dock våra förfäder icke alldeles utan gudstjenst. De skilda byalagen hade visss ställen, der de sammankommo dels för att förrätta sin andakt och dels för att afhandla andra angelägenheter. I sistnämnda fall voro de sålunda en art kommunalstämmor. Namnet hall är ännu bevaradt i t. ex. Hallavara, Burdushall, Hillarp (Hallarp) och Trollarehall, alla platser i Bjäre härad. Hade sålunda Luntertun sin betydelse som offer- och marknadsställe så blef färjeplateen Engelholm i stället af vigt såsom anhaltsstation för de många som färdades till och från det gamla höfdingeholet Helsingborg vid sundet. Den icke obetydiiga trafik som den tiden rådde mellan Halland och Skåne drog nemligen den uråldriga leden öfver åsen och förbi Engelholm, hvarest folk och varor färjades öfver Rönneå. Äfven Båstad existerade i den gamla hednatiden, dock blott som ett betydelselöst fiskläge. Härtill kan man sluta sig af vissa uttryck i senare medeltidshandlingar, ty i fornsagornas annaler finnes icke platsen ens antydd. Med denna lilla öfversigt är ämnet gifvetvis långt ifrån uttömdt. Den trånga ramen af en tidningsartikel tillåter icke ett vidlyftigare skärskådande. Också ha vi här endast afsett att återgifva de yttersta konturerna af lifvet tusen år före oss, af Bjäre bygd i hedentima.

Bjäre bygd i hedentima. En kulturteckning.

Långt innan någon historia skrevs var Skåne redan ett självständigt samhälle och hade egna kungar. Man kan till och med på fullt autentisk grund påstå att landskapet ägde förhållandevis betydande städer och bylag århundraden före den dag då den äldsta mesogotiska runan ristades för att föreviga något samtida stordåd.

Dessa uräldstas dagar tillhör uteslutande sagans område och traditionen uppräknar även namn på flera av de hövdingar som då styrde Skåne. Vi ska här endast uppehålla oss vid dem som sägnen på ett eller annat sätt förbinder med Bjärebygden.

Fjärran ur grå forntid dyker då först en skugga upp, hälften gud och hälften människa. Mytologien kallar honom Heimdallr, sagan Rig eller Erik. Som gud är han en av asalärens intressantaste, mest utmejslade gestalter, väktare vid Bifrost, herre till Himinborg, symbol för ett allvetande, alltseende underväsen. I verkligheten lär Rig ha varit konung över södra Halland och nordvästra Skåne, den förste som bröt bygd och utkastade konturerna till en ordnad stat. Minnet av honom lever ännu kvar i namnen Himmelsberg i Rolfstorps socken i Halland och Glimminge (Himminge) i Vestra Karup.

Vidare har vi Halfdan Branasfostre, en av Rolf Krakes kämpar, som i Bjarmaland hade ett kärleksäventyr med kvinnan Brana (därav epitetet Branasfostre, som betyder Branas fosterson). Frukten av deras förbindelse blev en dotter, Tora. När Halfdan lämnade sin hjärtans kär för att återvända till sitt land igen fick han av henne en brynja, som intet vapen bet på och en konstigt arbetad ring, vilken kunde delas i tre delar. En av dessa delar gav han före avfärden Tora till minne och igenkänningstecken. Halfdan ligger jordad i Ranarp i Förslöf, som i äldre tider hette Branap.

Men drotten var gammal och hade fru och son när Tora en dag framträdde och visade sitt stycke av ringen. Halfdan hade glömt Brana för längesedan och fruktade nu att dottern ville göra hans son kronan stridig, varför han lät binda henne till händer och fötter och kasta henne i havet på det ställe som sedan nämndes Torekow. Över detta niddingsdåd sjöng hafsmannen, enligt Illang Ormars saga:

Släkten må denna bane qvids till vo och vånde, härman i sena tider flykt från odaladt fylke banna som varg i veum Skaniadrottens minne.

Och hämningen gick sedan ut över Branasfostres ätt. Omutligt sträng skipar sagan rättvisa, så över Ynglingarne, så över Sholdungarne. Heidin ärvde Halfdans välde, men Arnmoder Jarl från Viken anföll honom och ristade arrapi ori eller blodörn på hans rygg och fick platsen invid Skelderviken, där detta skedde, däraf namnet Errarp.

En av ättlingarna var Simon Snare, som »under hallarne nord på sitt rike ristade hugfull runa över Dagn, fader sin», varvid menas att han i närheten av Hallandsås högg en runsten, då där kom en jätte ur skogarne som slog honom till döds med stenen. I Bjäre härad har på flera ställen påträffats dylika minnesmärken sönderslagen och var talet förr att där hade Dagns son fått sin bane.

Hrok den svarte var en annan av bygdens hövdingar, under vilkens tid vikingar från England inföll i landet och härjade kusterna. Hrok mötte dem i härnad, men besegrades och blev av sina grymma fiender levande bränd i Anglalagi (anglernas hetta eller eld), nu Engalag i Houf.

Sorgesamt går Osmund Gunnarandas minne till eftervärlden. Han levde lycklig med sju söner, »karske hjältar, snare i kärlek och med sol i hugen» när olyckan kom med fylkingen Are från Västergötland, vilken ödelade hans rike med eld och svärd. Själv blev han jämte sin familj tillfångatan, varpå Osmund bands på en vagn, för vilken spändes alla hans söner och drevos dessa sedan att springa till dess de en efter annan stupade. Därpå blindades den olycklige drotten och släpptes att hjälplös stapla sin väg fram. Och sannades så på ett förskräckligt sätt hafsmannens dystra sejd i Illang Ormars saga.

Ännu i förra århundradet kunde allmogen utvisa hjulspåren efter vagnen i bergssluttningarna ovanför Båstad.

Men småkungarnas dagar togo en ända då Ragnar Lodbroks fullt historiska ättling, kristendomens oförsonlige bekämpare Gorm den gamle (900–940) samlade Danmarks spridda delar till ett rike med Själland som den politiska författningens medelpunkt.

Hela den nu omskriven perioden faller inom vikingatiden. Dessa djärva, bragdrika rövarfärder fostrade å ena sidan fullt utpräglade mannalynnen, men voro däremot å andra sidan just inte egnade att stärka moralen. Det oböjliga trotset, som låg på bottnen av nordbons karaktär, närdes genom det fria, kringflackande livet på draken. Historieskrivaren Adam av Bremen, vars arbeten är författade på 1070-talet, skildrar också Skånes vikingar som krigiska, men trolösa. Kristendomens veka, blödiga lära hade svårt att vinna genklang hos ett i tron på den egna kraften fostrat folk. Den vid ett annat åskådningssätt vane domherren skriver: »Att fälla tårar över kära avlidna ansågs av dessa hedningar för omanligt.«

Men alla voro icke ute i leding och att för den hemmavarande befolkningen fiske utgjorde en av huvudnäringarna måste anses obestridligt och bestyrkes av åtskillliga fornfynd, tydligen hänförliga under rubriken fiskredskap. Man får dessutom besinna att första bosättningen i norden alltid skett längs kusten, så att invånarna så mycket lättare skulle kunna företaga sina vikingatåg. Vid eller i närheten av havet förlagdes även offer- och handelsplatserna, vilka sedermera i tidens längd ofta utvecklade sig till städer.

Bjärebon under hednatiden var i allt en fri man. Ingen jagtstadga hindrade honom att i de vidsträckta skogarna skjuta vad och när han ville, lika lite som några bestämmelser fanns angående fisket och sättet för det. Men han levde därför inte laglös. Släkte efter släkte ärvdes vissa rättesedvänjor, vilka obrottsligt följdes, ehuru de ännu inte fanns upptecknade, utan endast fortlevde som muntlig tradition. Först i slutet av 1200-talet samarbetades landskapets alla olika rättsbruk till en enda stadga, vilken sedan gällde såsom Skånelagen.

Rättskipningen skedde på tingen, som höllos på den plats i trakten där man brukade samlas till offer och köpenskap. I Bjäre blev således Luntertun den centrala mötespunkten, väl belägen som den var nära havet och vid Rönneåns utlopp i Skelderviken samt lätt tillgänglig för de söder om Hallandsåsen boende. Såsom ett minne av dessa tider i hedentiden, då de manliga besittarna av härads bol eller helgårdar beväpnade samlades för att fullgöra sina andliga och världsliga plikter, återstår ännu den aldrig så gamla stensättningen i Errarp, i dagligt tal kallad domarringen.

På denna plats möttes befolkningen endast vid de stora högtiderna. Däremellan levde dock våra förfäder inte alldeles utan gudstjänst. De olika byalagen hade vissa ställen där de sammankommo dels för att förrätta sin andakt och dels för att avhandla andra angelägenheter. I det senare fallet voro de således en art kommunalstämmor. Namnet hall är ännu bevarat i till exempel Hallavara, Burdushall, Hillarp (Hallarp) och Trollarehall, alla platser i Bjäre härad.

Hade således Luntertun sin betydelse som offer- och marknadsställe så blev färjeplaten Engelholm i stället av vikt såsom anhaltsstation för de många som färdades till och från det gamla höfdingeholet Helsingborg vid sundet. Den icke obetydlig trafik som rådde mellan Halland och Skåne då drog nämligen den uråldriga leden över åsen och förbi Engelholm, där folk och varor färjades över Rönneå.

Även Båstad existerade i den gamla hednatiden, dock blott som ett betydelselöst fiskläge. Härför kan man sluta sig av vissa uttryck i senare medeltidshandlingar, ty i fornsagornas annaler finns inte platsen ens antydd.

Med denna lilla översikt är ämnet givetvis långt ifrån uttömt. Den trånga ramen av en tidningsartikel tillåter inte ett vidlyftigare granskning. Också ha vi här endast avse att återge de yttersta konturerna av livet tusen år före oss, av Bjäre bygd i hedentiden.