23 augusti 1898

Folkfesten i Hotellträdgården i Båstad gick i söndags afton af stapeln, denna gång utan hinder af något polisförbud. Tillställningen gynnades af det herrligaste eftersommarväder, man kunde önska och var talrikt besökt i synnerhet al landtbor från kringliggande bygd. Dansen å trädgårdens dansbana tog redan tidigt på eftermiddagen sin början och fortsatte till sent på kvällen, hvarvid man t. o. m. en och annan gång fick se ungersvennerna svänga om med hvarandra. På aftonen var trädgården rikt eklärerad med kulörta lyktor, som spredo ett trolskt skimmer i kvällsdunklet och i gångar och bersåer rådde ett muntert vimlande folklif, under det, musiken interfolierades af råkornas konsert från den ofvanför belägna bokskogen. Till sist företogs den annonserade lottdragningen, som naturligtvis bjöd på åtskilliga öfverraskningar. Ehuru en och annan af de festbesökande - förmodligen i följd af dansen - visade sig litet yr i hufvudet, aflöpte festen med den mest mönstergilla ordning, skrifves till oss.

Kallprat. Det ser ut som om vi först nu skulle få riktig sommar. De vackra dagarne hafva lockat hit flera badgäster, ehuru de annars vid denna tid bruka lemna badorten. Önskligt vore om väderleken kunde blifva stadigt vacker, så att sommargästerna äfven vågade använda kallbadhusen, utan att behöfva rädas för "ryska flunsan" eller andra åkommor. Att det badats lite i år är ej så märkvärdigt, men förunderligt är, att det feminina slägtet varit långt flitigare eller mera modiga att krypa ned i det kalla vattnet, ett förhållande, som de stygga karlarne tillskrifva damernas äfven här framträdande sig aldrig förnekande koketteri. Det medgifves att damernas rörelser i vattnet te sig mycket koketta, och det är en idyllisk syn att se en skara damer iklädda brokiga tätt åtsittande drägter under silfverklara skratt och lustiga upptåg öfverlemna sig åt böljan blå. Att badhuset ligger så öppet för profana blickar är ju icke de badandes fel och för öfrigt är alltid omkring badhuset en stark kordong af mammor, som med sina argusblickar oaflåtligt recognoscera terrängen och derigenom hindra sina skyddslingar från närgångna blickar. Visserligen känner sig en och annan sentimental dam oangenämt berörd, men skulle man taga hänsyn till badorterna i utlandet, hvarest herrar och damer bada gemensamt, naturligtvis vederbörligen kostymerade, är ju hvad här förekommer ej ens tillnärmelsevis jemförligt. Huruvida lagen om tillägg till förordningen om kommunalstyrelse på landet skulle tillämpas å Båstad, hvarigenom köpingen och socknen skulle skiljas så till vida att köpingen skulle utgöra ett eget område med egen styrelse och förvaltning eller blifva ett s. k. municipalsamhalle, är nu afgjordt. Såväl kommunalstämman som nämnden hafva i infordrade yttranden å allmänna sammanträ-den ansett den nu gällande ordningen för behandlandet af kommunens allmänna angelägenheter och de dertill utsedda styrelser vara för samhället lämpligast samt en delning inverka hämmande på samhällets framåt-skridande, men om detta är fallet torde det tarfva en liten förklaring. För landtkommunen vore fördelarne vid lagens tillämpning afsevärda och alldeles påtagliga. Så skulle utskylderna för de derstädes boende betydligt minskas. Det är ej småsummor som gå åt till gatubelysning, polis, väktare, fattigvård med flere extra utgifter som endast köpingen har gagn utaf, allt detta skulle de utom köpingen boende blifva befriade från, men naturligtvis fingo de sedan sjelfve vidkän-nas en del af de utgifter som tillkomma en vanlig kommun. Dessa skulle emellertid blifva betydligt mindre än hvad nu är fallet. Förvånansvärdt är, att de, som skulle ha de egentliga fördelarne af särskiljandet, å båda sammanträdena lyste med sin frånvaro, ett sorgligt tidens tecken på huru litet landtmännen ännu taga del i allmänna spörsmål. Nog kunde de inlagt sitt veto, eller åtminstone uttalat en önskan, men att iakttaga en sådan likgiltighet är oförlåtligt, helst då vid enskildt samtal, hvar och en af landtmännen äro emot det nu skedda. Det hjelper inte att uppmana dem gå upp och tala för sin sak. Alltid samma ursäktande svar: "hva skola vi bönner där oppe och göra, hva harrarne vill, dä blir dä". Nej, svenske odalmän! tänken inte så; förnedren Eder inte till hejdukar åt "harrarna"; res Eder såsom en man och I skolen få se att det blir "harrarna" som komma att dansa efter Eder pipa. Se på våra riksdagsgubbar. Hur mången bondes ord väger inte deruppe lika mycket som någon med det mest klingande namn. Det är intresset för sin sak som gör detta. Derför, rusken upp Eder en smula. Edert skäl är intet skäl. Det är endast likgiltighet som förestafvar detsamma. Men jag gör för stora afvikelser från ämnet. Vi voro ju inne på en för samhället vigtig men nu till dess nackdel afgjord fråga. Jag har nu visat hvad förmån landtkommunen skulle ha, om köpingen blef municipalsamhälle, men äfven för köpingen skulle vissa fördelar ifrågakomma, som utrymmet ej medgifver mig nämna, utom det att åtminstone skenbart skulle ses att samhället gått framåt. Det vore en ära för köpingen att få en styrelse nästan som en stad. Kanske kunde också det kif och den strid, som nu förekommer å våra sammanträden undvikas äfvensom när något för samhället nyttigt skall afgöras, det ena partiet ej såsom nu, göra allt för att få förslaget om intet, blott derför att det utgått eller accepterats af det andra partiet. Till fru Anna Pettersson-Norries konsert å hotell Viktoria hade infunnit sig mellan 2 à 300 personer, som alla voro öfverförtjusta i den charmanta operettdivan och vissångerskan. Att här ingå på någon närmare redogörelse öfver denna här ovanliga konstprestation torde vara öfverflödigt, men för mången torde inte vara bekant huru vi så när gått miste om denna njutningsfulla konsert. Afundsjukan spelar en stor rol, äfven så här. För accompagnementet behöfligt piano var man viss på få låna, neml. det präktiga Pershögs, helst när de som ega hälften i pianot dertill gifvit löfte, men "hast du mir gesehen" vid afhemtandet sade "andra partiet" tvärt nej. Hvad var att göra. Ett spring till köpingens alla pianoegare började, men öfverallt samma bleklagda svar. Ett gammalt ordspråk som säger: "gå inte öfver bäcken efter vatten“, kom nu väl till pass och sedan man vändt sig till rätte mannen erhölls tillåtelse använda pianot, fastän ännu några gruffade häröfver. Hade "lie-mannen" fått fullborda sin afsigt, hade nog Norrie-konserten på ett nedrigt sätt aflifvats, men häraf blef intet, tack vare hans "förman". Ah!

Folkfesten i Hotellträdgården i Båstad gick i söndags kväll av stapeln, denna gång utan hinder av något polisförbud. Tillställningen gynnades av det herrligaste eftersommarväder man kunde önska och var talrikt besökt, särskilt av landsbor från den omgivande bygden.

Dansen på trädgårdens dansbana tog redan tidigt på eftermiddagen sin början och fortsatte sent på kvällen, varvid man till och med ett flertal gånger fick se ungkarlar svänga om med varandra.

På kvällen var trädgården rikt belyst med färgade lyktor, som spred ett trollskt skimmer i kvällsdunklet, och i gångar och pergolor rådde ett muntert vimlande folkliv, medan musiken avbröts av råkornas konsert från den ovanför belägna bokskogen.

Till sist företogs den annonserade lottdragningen, som naturligtvis bjöd på åtskilliga överraskningar.

Ehuru en och annan av de festbesökande — förmodligen på grund av dansen — visade sig något yr i huvudet, förflöt festen med den mest mönstergill ordning, skriver man till oss.

Kallprat.

Det ser ut som om vi först nu skulle få riktig sommar. De vackra dagarna har lockat hit flera badgäster, även om de annars vid denna tid brukar lämna badorten. Önskligt vore om väderleken kunde bli stadigt vacker, så att sommargästerna även vågade använda kallbadhusen, utan att behöva rädas för "ryska flunsan" eller andra åkommor.

Att det badats lite i år är inte så märkvärdigt, men förunderligt är att det feminina släktet varit långt flitigare eller mer modiga att krypa ned i det kalla vattnet – ett förhållande som de stygga karlarna tillskriver damernas aldrig här förnekat koketteri. Det medges att damernas rörelser i vattnet ter sig mycket koketta, och det är en idyllisk syn att se en skara damer klädda i färgglada tätt åtsittande dräkter under silverhöga skratt och lustiga upptåg överlämna sig åt böljorna.

Att badhuset ligger så öppet för profana blickar är ju inte de badandes fel, och dessutom är det alltid omkring badhuset en stark kordong av mammor som med sina Argusblickar oavlåtligt granskar området och därmed hindrar sina skyddslingar från närgångna blickar. Visserligen känner sig en och annan sentimental dam obehagligt berörd, men skulle man ta hänsyn till badorterna i utlandet, där herrar och damer badar gemensamt – naturligtvis vederbörligen kostymerade – är ju vad här förekommer inte ens tillnärmelsevis jämförligt.

Huruvida lagen om tillägg till förordningen om kommunalstyre på landet skulle tillämpas på Båstad, varvid köpingen och socknen skulle skiljas så till vida att köpingen skulle utgöra ett eget område med egen styrelse och förvaltning eller bli ett så kallat municipalsamhälle, är nu avgjort. Såväl kommunalstämman som nämnden ha i infordrade yttranden på allmänna sammanträden ansett den nu gällande ordningen för behandlingen av kommunens allmänna angelägenheter och de därtill utsedda styrelser vara för samhället lämpligast samt en delning inverka hämmande på samhällets framåtskridande – men om detta är fallet torde det behöva en liten förklaring.

För landskommunen vore fördelarna vid lagens tillämpning betydande och alldeles påtagliga. Så skulle utgifterna för de därstädes boende betydligt minskas. Det är inte småsummor som går åt till gatbelysning, polis, väktare, fattigvård och flera extra utgifter som endast köpingen har nytta av – allt detta skulle de utom köpingen boende bli befriade från, men naturligtvis fick de sedan själva ta på sig en del av de utgifter som tillkommer en vanlig kommun. Dessa skulle emellertid bli betydligt mindre än vad nu är fallet. Förunderligt är att de som skulle ha de egentliga fördelarna av särskiljandet, på båda sammanträdena lyste med sin frånvaro – ett sorgligt tidens tecken på hur lite landsmännen ännu tar del i allmänna frågor. De kunde väl ha framfört sitt veto eller åtminstone uttalat en önskan, men att iaktta en sådan likgiltighet är oförlåtligt, helst då vid enskilt samtal vari och en av landsmännen är emot det nu skedda.

Det hjälper inte att uppmana dem att gå upp och tala för sin sak. Alltid samma ursäktande svar: "Vad ska vi bönder där uppe göra, vad herrarna vill, då blir det så." Nej, svenska odalmän! Tänken inte så; förnedrens er inte till tjänare åt "herrarna"; resen er såsom en man och ni ska få se att det blir "herrarna" som kommer att dansa efter er pipa.

Se på våra riksdagsmän. Hur många bondes ord väger inte där uppe lika mycket som någon med det mest klingande namn. Det är intresset för sin sak som gör detta.

Därför, rusken upp er en smula. Ert skäl är intet skäl. Det är endast likgiltighet som förespeglar detsamma.

Men jag gör för stora avvikelser från ämnet. Vi voro ju inne på en för samhället viktig men nu till dess nackdel avgjord fråga.

Jag har nu visat vilken förmån landskommunen skulle ha om köpingen blev municipalsamhälle, men även för köpingen skulle vissa fördelar ifrågakomma – som utrymmet inte medger mig att nämna, utom det att åtminstone skenbart skulle ses att samhället gått framåt. Det vore en ära för köpingen att få en styrelse nästan som en stad. Kanske skulle också det kif och den strid som nu förekommer på våra sammanträden kunna undvikas, och även när något för samhället nyttigt ska avgöras, det ena partiet inte, såsom nu, gör allt för att få förslaget om intet, blott därför att det utgått eller accepterats av det andra partiet.

Till fru Anna Pettersson-Norries konsert på hotell Viktoria hade infunnit sig mellan 2 à 300 personer, som alla voro överövertjusta i den charmanta operettdivan och vissångerskan.

Att här ingå på någon närmare redogörelse över denna här ovanliga konstprestation torde vara överflödigt, men för många torde inte vara bekant hur vi så nära gått miste om denna njutningsfull konsert. Avundsjukan spelar en stor roll, även så här.

För accompanjemanget behövligt piano var man säker på att få låna, nämligen det präktiga Pershögs – helst när de som ägde hälften i pianot dessutom givit löfte – men "hast du mir gesehen" vid avhämtandet sade "andra partiet" tvärt nej. Vad var att göra? Ett spring till köpingens alla pianoägare började, men överallt samma bleklagda svar. Ett gammalt ordspråk som säger "gå inte över bäcken efter vatten" kom nu väl till pass, och sedan man vänt sig till rätte mannen erhölls tillåtelse att använda pianot – fastän ännu några gruffade häröver.

Hade "lie-mannen" fått fullborda sin avsikt hade nog Norrie-konserten på ett nedrigt sätt avlivats, men härav blev intet – tack vare hans "förman".

Ah!