ENGELHOLMS TIDNING

27 augusti 1898

ENGELHOLMS TIDNING – 27 augusti 1898 ENGELHOLMS TIDNING – 27 augusti 1898 (forts.) ENGELHOLMS TIDNING – 27 augusti 1898 (forts.) ENGELHOLMS TIDNING – 27 augusti 1898 (forts.) ENGELHOLMS TIDNING – 27 augusti 1898 (forts.) ENGELHOLMS TIDNING – 27 augusti 1898 (forts.) ENGELHOLMS TIDNING – 27 augusti 1898 (forts.)

Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.

En badresa.Folklifsskildringför Engelholms Tidningaf Matti. - Go' moren, Jens Petter! E' du mä' om 'ed, so ta' vi o' lava följe o' köra te' sjön o' bada i da'. - Kör for ded, Anners! I denne hedden konne de', min skägg' småga bra nock add få sköljt se. - I ja men konne de so. Ana ha' talt om de badaned i flaire år, o' nu ha' ja' löf't add de' ska' blai allvar aud. E' ni färia, so köra vi kringsvetie-tien. Ja' la'r töserna följa mä'. De kan göra dom godt o' komma ud o' sai letta an varden. - De mä' gi'r ja' stras. Ja' la'r Janne köra för voss. Letta väjakost får där väl te', so ja' sir te' Pilla ad hon lavar ihopp ain bra madpose. - Ana e' redan ihopp ma' o' rosta te vår madpose. Ska' en ud på nöje so ska' en ha' no'd godt o' eda, o' fätan må gå ing på gesji-varegåren o' ta' se' mad. Kören so ingom te' vort, so ta' vi voss hvar sin jög ingan vi gi' voss åsta'. - Vid tiotiden körde två skjutsar från Anders Perssons gård och styrde kurs öfver Hallandsåsens vackra platser mot Båstad. Efter långa underhandlingar hade det beslutats att Anders skulle köra främst. - Du mä' dina granne hästa', sa' Jöns Petter Svensson, ska' va' före. - - Gössdrick! Hont i hondringen skolle de sai ud add ja' mä' mitt skramletoj skulle köra före. - So'na sela o' so'nt don som du har, o' si'n två granna töser på va'nen! Om de vore ätte, so sad bara vår Janne o' vre' nacken au se' o' titta ette töserna o' välte voss i groben. - Hva' töserna anbelånger so e' dai holians rälia, so' där e' ente nod o' glo på. Men bevars, ja' kan ju göra de te' veljes o' köra före om du e' nöjd mä' o' aaga smått, for mina stackals kräg maata inte o' springa". Efter ytterligare något kruserande å båda sidor körde Anders främst med mor Ana hos sig i framsätet och Jeronfin och Anna Marri med en stor matkorg mellan sig i baksätet. Töserna voro utstyrda på bästa vis i nya, hemväfda ylleklädningar, rikt smyckade hattar, halfvantar på händerna och parasoller öfver sig. Så gaf Janne en klatsch med piskan, och ut rusade Jöns Peter Svenssons ekipage nästan i jemnbredd med Anders' vagn. Oaktadt Anders' försäkran att hästarna icke mäktade springa, fortsattes resan med ansenlig fart. Snart hade de hunnit toppen af Hallandsåsen och började färdas genom södra Hallands bördiga bygder. - De' va' sälan hva' säen står grann här oppa'd. Jens Peter, ha' du sait edd so'nt rustecke for i år, skrek Anders. - Nä smattingen i ded, e' den inte väl så bra som din ru, än den e' grann. - Skolle vi inte hålla letta', sa' Anders. Ja' ha' en liden lommeflaska. Vi konna lutta hva' der e' på den. - Ja' ha' letta saft på en flaska o' nonna kager i lomman vi konna småga, sa' Jens Petters Pilla. Lommeflaskans innehåll befanns förträffligt och höjde i hög grad gubbarnes glada sinnes-stämning. Janne skulle ha både af lommeflaskans innehåll och dricka med töserna af mors saft. Strax innan sällskapet kom fram till Båstad rusade en hjulryttare förbi dem. Anders' hästar skyggade till sidan och det var nära att hela vagnen stjelpts i diket. Mor Ana och flickorna skreko och Anders blef arg. „So'na jäckla spettakel här ska fara omkring o' skrämma ög o' folk", röt han. Flickorna tittade förstulet tillbaka och sågo hur väl Janne höll sina hästar. Jeronfin förklarade att hon ville åka med Janne hem. Sedan de vid framkomsten till Båstad stallat in hästarne, förklarade gubbarne, att de ville ha' sig en gök innan de trodde sig till att bada, Derför beställde de på gästgifvaregården kaffe med bröd, att serveras i trädgården. Brödet fick fruntimmerna ha för sin del, och med tillhjelp af lommeflaskans innehåll blandade gubbarne och Janne sig gökar. Se'n skulle de bada. Ana och Pilla ville slå på stort och ta varma bad och så ville flickorna. - De ska' hondan gå o' gi' sjuttifem öre for o' få sköljt se'. Dai penga'ne kan en heller ha' te' edd par bra jöga. Vi gå här hänad imäan sjön edd stecke. Der e engen sair oss. Efter en fjerdedels mils promenad gjorde de halt. Här var vacker sandbotten, och här skulle badningen försiggå. Jöns Petter blef först färdig med afklädningen och begaf sig ut. Men när han kom så långt att vattnet räckte honom till knäna skrek han: "Tvi attan hva' de' e' kallt", och drog sig åter tillbaka till fastlandet. Så kom Janne ut. Äfven han gaf från sig hiskliga ljud men fortsatte dock modigt vidare och hade snart öfvervunnit badets fasor. Han skrattade åt fadern som icke vågade sig ut, utan stod uppe på stranden och doppade handen i de böljor som slogo mot land och försökte på det sättet tvätta sig. - Far ska' väl ud o' doppa se' redi't, skrek Janne och stänkte en handfull vatten på honom. - Din eländi'e drommel, ska' du raint forderfva me', skrek Jöns Petter och rusade längre upp på stranden. Nu var Anders färdig att begifva sig i badet. Han hade en min af verkligt dödsförakt och begaf sig ett par steg ut, så att vattnet gick honom till anklarna. Har stannade han och såg utåt sjön och på Janne, som plaskade i vattnet att det yrde om honom. Anders stod en stund. Så tyckte han det började svida i tårna. - Ja' förstår inte hva'for menneskan ska' forsöga o' bära se' ad som en fesk o' slabba nör se, når de' e' en so'n sablars kyll. Ja' ha' ente badad på fira år, o' de' ska' allt få va' so' i fira år te'. Så sagt, och han gick upp på stranden och började kläda sig igen. Det förargligaste var att han blifvit våt och sandig om fötterna och nu icke kunde få strumporna på sig. Slutligen lyckades det, men sanden satt fortfarande kvar och gnagde mellan tårna. Janne kom nu också i land och klädde sig. Han skrattade åt gubbarna som inte vågat sig ut. De tego stilla tills de alla voro klädda. - So', sa' Anders, nu konna vi behöfva voss en rejäl målti' öfvan på ditta härra arbe'd. Vid badhuset träffade de fruntimren som voro högeligen belåtna med sina bad. Så gingo de alla till Pershög för att se sig om. Ana och Pilla släpade på hvar sin stor korg. Flickorna och Janne skulle bara gå och se braut. De voro rent förtjusta öfver allt hvad de sågo; Janne öfver de många vackra flickor de mötte och Jeronfin och Anna Marri öfver dessas toiletter. På restaurationen köpte gubbarne ett halft dussin öl, och så slogo de sig ned på ett par soffor längst borta i parken. Här bullades opp korgarnes innehåll som fick en strykande afsättning. Stora smörgåsar med kött och ost på och mor Pillas äggkaka med stekt fläsk försvunno med fart. Janne och flickorna voro smått generade af de skrattfyllda blickar som riktades på sällskapet af förbivandrande sommargäster, men de äldre läto sig icke bekomma utan njöto af matsäckarnes alla läckerheter. Gummorna pratade af hjertans lust och gubbarne skålade med hvarandra och försäkrade "add här kan do ente fingas roliare te' än add komma ud' o' bada non önka gång om sommaren". Till sist tog Ana ur sin korg pannkakor och körsbärssylt. - Va'n so go'a, bjöd hon. De gjorde heder åt bjudningen och prisade pannkakornas och syltens förträfflighet. - Denne härra kagan si'r du te' din äggakaga, Pilla, sa' Jöns Petter. - Tror ja' ded, so'n rar sylt te'. Hva' e' de' forr sylt, frågade hon och vände sig till Ana. - De' får du si' Jeronfin. Hon står för o' koga sodant. Hva' e' de' forr sla'ss sylt? - Kössebär, svarade denna blygt. Janne höll just på att praktisera i munnen ett försvarligt stycke pannkaka med en bra sats af den ädla sylten på och kastade dervid så kärvänliga blickar på Jeronfin att hon rodnade. Ändtligen var måltiden slut. - Nu få vi tacka hvarandra, sa' Anders, for en bastant, sjangtil midda. Det var tid att tänka på hemresan men ännu ville gubbarne ha sig hvar sin gök och gummorna en kopp kaffe. Under tiden gick ungdomen att roa sig på egen hand. Janne köpte för femti öre karameller och trakterade flickorna med. Jerofin fick lejonparten, troligen till gengäld för den goda sylten. - Ja' tyckte du sa, du ville heller aga mä voss hem, sa' Janne. Jeronfin bara rodnade. - De kan du gerna göra, so' sedda du o' ja' i framsäded. Far kan sedda tebaga hos mor. Vore de' inte roli't? Janne blef allt djerfvare. Till slut bjöd han Jeronfin armen. Han bara teg och såg lycksalig ut. Anna Marri hade återvandt till de gamle utan att Janne och Jeronfin märkt det. De hade sökt parkens ensligaste gångar och befunno sig nu alldeles för sig sjelfva. - Nu gå vi ackura som ett par fästfolk, fortsatte Janne. Om vi de vore, Jeronfin. Skolle du vella va' min lilla fästmö? Då hviskade hon så blygt ja, och så kysste Janne henne. -- Nu gå vi o' höra hva' far och mor si'. Ana och Pilla utdelade rikligt med välsignelser, och gubbarne fingo anledning att ta sig ännu en gök. Janne gick och beställde ett helt hundra förlofningskort. Han ville riktigt ha svart och hvitt på sin förlofning. Det dröjde ett par timmar innan korten blefvo färdiga men så voro de också vackra. Med gyllene bokstäfver stod der:Förlofvade:Janne J. PetterssonochJeronfin Bernhardina Andersson. I sena aftonen anträddes hemresan. Alla voro belåtna med sin dag. De unga i "framsäded" icke minst, som under "badsäsongen" funnit sin lycka.

Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI