ENGELHOLMS TIDNING
27 augusti 1898
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
En badresa.Folklifsskildringför Engelholms Tidningaf Matti. - Go' moren, Jens Petter! E' du mä' om 'ed, so ta' vi o' lava följe o' köra te' sjön o' bada i da'. - Kör for ded, Anners! I denne hedden konne de', min skägg' småga bra nock add få sköljt se. - I ja men konne de so. Ana ha' talt om de badaned i flaire år, o' nu ha' ja' löf't add de' ska' blai allvar aud. E' ni färia, so köra vi kringsvetie-tien. Ja' la'r töserna följa mä'. De kan göra dom godt o' komma ud o' sai letta an varden. - De mä' gi'r ja' stras. Ja' la'r Janne köra för voss. Letta väjakost får där väl te', so ja' sir te' Pilla ad hon lavar ihopp ain bra madpose. - Ana e' redan ihopp ma' o' rosta te vår madpose. Ska' en ud på nöje so ska' en ha' no'd godt o' eda, o' fätan må gå ing på gesji-varegåren o' ta' se' mad. Kören so ingom te' vort, so ta' vi voss hvar sin jög ingan vi gi' voss åsta'. - Vid tiotiden körde två skjutsar från Anders Perssons gård och styrde kurs öfver Hallandsåsens vackra platser mot Båstad. Efter långa underhandlingar hade det beslutats att Anders skulle köra främst. - Du mä' dina granne hästa', sa' Jöns Petter Svensson, ska' va' före. - - Gössdrick! Hont i hondringen skolle de sai ud add ja' mä' mitt skramletoj skulle köra före. - So'na sela o' so'nt don som du har, o' si'n två granna töser på va'nen! Om de vore ätte, so sad bara vår Janne o' vre' nacken au se' o' titta ette töserna o' välte voss i groben. - Hva' töserna anbelånger so e' dai holians rälia, so' där e' ente nod o' glo på. Men bevars, ja' kan ju göra de te' veljes o' köra före om du e' nöjd mä' o' aaga smått, for mina stackals kräg maata inte o' springa". Efter ytterligare något kruserande å båda sidor körde Anders främst med mor Ana hos sig i framsätet och Jeronfin och Anna Marri med en stor matkorg mellan sig i baksätet. Töserna voro utstyrda på bästa vis i nya, hemväfda ylleklädningar, rikt smyckade hattar, halfvantar på händerna och parasoller öfver sig. Så gaf Janne en klatsch med piskan, och ut rusade Jöns Peter Svenssons ekipage nästan i jemnbredd med Anders' vagn. Oaktadt Anders' försäkran att hästarna icke mäktade springa, fortsattes resan med ansenlig fart. Snart hade de hunnit toppen af Hallandsåsen och började färdas genom södra Hallands bördiga bygder. - De' va' sälan hva' säen står grann här oppa'd. Jens Peter, ha' du sait edd so'nt rustecke for i år, skrek Anders. - Nä smattingen i ded, e' den inte väl så bra som din ru, än den e' grann. - Skolle vi inte hålla letta', sa' Anders. Ja' ha' en liden lommeflaska. Vi konna lutta hva' der e' på den. - Ja' ha' letta saft på en flaska o' nonna kager i lomman vi konna småga, sa' Jens Petters Pilla. Lommeflaskans innehåll befanns förträffligt och höjde i hög grad gubbarnes glada sinnes-stämning. Janne skulle ha både af lommeflaskans innehåll och dricka med töserna af mors saft. Strax innan sällskapet kom fram till Båstad rusade en hjulryttare förbi dem. Anders' hästar skyggade till sidan och det var nära att hela vagnen stjelpts i diket. Mor Ana och flickorna skreko och Anders blef arg. „So'na jäckla spettakel här ska fara omkring o' skrämma ög o' folk", röt han. Flickorna tittade förstulet tillbaka och sågo hur väl Janne höll sina hästar. Jeronfin förklarade att hon ville åka med Janne hem. Sedan de vid framkomsten till Båstad stallat in hästarne, förklarade gubbarne, att de ville ha' sig en gök innan de trodde sig till att bada, Derför beställde de på gästgifvaregården kaffe med bröd, att serveras i trädgården. Brödet fick fruntimmerna ha för sin del, och med tillhjelp af lommeflaskans innehåll blandade gubbarne och Janne sig gökar. Se'n skulle de bada. Ana och Pilla ville slå på stort och ta varma bad och så ville flickorna. - De ska' hondan gå o' gi' sjuttifem öre for o' få sköljt se'. Dai penga'ne kan en heller ha' te' edd par bra jöga. Vi gå här hänad imäan sjön edd stecke. Der e engen sair oss. Efter en fjerdedels mils promenad gjorde de halt. Här var vacker sandbotten, och här skulle badningen försiggå. Jöns Petter blef först färdig med afklädningen och begaf sig ut. Men när han kom så långt att vattnet räckte honom till knäna skrek han: "Tvi attan hva' de' e' kallt", och drog sig åter tillbaka till fastlandet. Så kom Janne ut. Äfven han gaf från sig hiskliga ljud men fortsatte dock modigt vidare och hade snart öfvervunnit badets fasor. Han skrattade åt fadern som icke vågade sig ut, utan stod uppe på stranden och doppade handen i de böljor som slogo mot land och försökte på det sättet tvätta sig. - Far ska' väl ud o' doppa se' redi't, skrek Janne och stänkte en handfull vatten på honom. - Din eländi'e drommel, ska' du raint forderfva me', skrek Jöns Petter och rusade längre upp på stranden. Nu var Anders färdig att begifva sig i badet. Han hade en min af verkligt dödsförakt och begaf sig ett par steg ut, så att vattnet gick honom till anklarna. Har stannade han och såg utåt sjön och på Janne, som plaskade i vattnet att det yrde om honom. Anders stod en stund. Så tyckte han det började svida i tårna. - Ja' förstår inte hva'for menneskan ska' forsöga o' bära se' ad som en fesk o' slabba nör se, når de' e' en so'n sablars kyll. Ja' ha' ente badad på fira år, o' de' ska' allt få va' so' i fira år te'. Så sagt, och han gick upp på stranden och började kläda sig igen. Det förargligaste var att han blifvit våt och sandig om fötterna och nu icke kunde få strumporna på sig. Slutligen lyckades det, men sanden satt fortfarande kvar och gnagde mellan tårna. Janne kom nu också i land och klädde sig. Han skrattade åt gubbarna som inte vågat sig ut. De tego stilla tills de alla voro klädda. - So', sa' Anders, nu konna vi behöfva voss en rejäl målti' öfvan på ditta härra arbe'd. Vid badhuset träffade de fruntimren som voro högeligen belåtna med sina bad. Så gingo de alla till Pershög för att se sig om. Ana och Pilla släpade på hvar sin stor korg. Flickorna och Janne skulle bara gå och se braut. De voro rent förtjusta öfver allt hvad de sågo; Janne öfver de många vackra flickor de mötte och Jeronfin och Anna Marri öfver dessas toiletter. På restaurationen köpte gubbarne ett halft dussin öl, och så slogo de sig ned på ett par soffor längst borta i parken. Här bullades opp korgarnes innehåll som fick en strykande afsättning. Stora smörgåsar med kött och ost på och mor Pillas äggkaka med stekt fläsk försvunno med fart. Janne och flickorna voro smått generade af de skrattfyllda blickar som riktades på sällskapet af förbivandrande sommargäster, men de äldre läto sig icke bekomma utan njöto af matsäckarnes alla läckerheter. Gummorna pratade af hjertans lust och gubbarne skålade med hvarandra och försäkrade "add här kan do ente fingas roliare te' än add komma ud' o' bada non önka gång om sommaren". Till sist tog Ana ur sin korg pannkakor och körsbärssylt. - Va'n so go'a, bjöd hon. De gjorde heder åt bjudningen och prisade pannkakornas och syltens förträfflighet. - Denne härra kagan si'r du te' din äggakaga, Pilla, sa' Jöns Petter. - Tror ja' ded, so'n rar sylt te'. Hva' e' de' forr sylt, frågade hon och vände sig till Ana. - De' får du si' Jeronfin. Hon står för o' koga sodant. Hva' e' de' forr sla'ss sylt? - Kössebär, svarade denna blygt. Janne höll just på att praktisera i munnen ett försvarligt stycke pannkaka med en bra sats af den ädla sylten på och kastade dervid så kärvänliga blickar på Jeronfin att hon rodnade. Ändtligen var måltiden slut. - Nu få vi tacka hvarandra, sa' Anders, for en bastant, sjangtil midda. Det var tid att tänka på hemresan men ännu ville gubbarne ha sig hvar sin gök och gummorna en kopp kaffe. Under tiden gick ungdomen att roa sig på egen hand. Janne köpte för femti öre karameller och trakterade flickorna med. Jerofin fick lejonparten, troligen till gengäld för den goda sylten. - Ja' tyckte du sa, du ville heller aga mä voss hem, sa' Janne. Jeronfin bara rodnade. - De kan du gerna göra, so' sedda du o' ja' i framsäded. Far kan sedda tebaga hos mor. Vore de' inte roli't? Janne blef allt djerfvare. Till slut bjöd han Jeronfin armen. Han bara teg och såg lycksalig ut. Anna Marri hade återvandt till de gamle utan att Janne och Jeronfin märkt det. De hade sökt parkens ensligaste gångar och befunno sig nu alldeles för sig sjelfva. - Nu gå vi ackura som ett par fästfolk, fortsatte Janne. Om vi de vore, Jeronfin. Skolle du vella va' min lilla fästmö? Då hviskade hon så blygt ja, och så kysste Janne henne. -- Nu gå vi o' höra hva' far och mor si'. Ana och Pilla utdelade rikligt med välsignelser, och gubbarne fingo anledning att ta sig ännu en gök. Janne gick och beställde ett helt hundra förlofningskort. Han ville riktigt ha svart och hvitt på sin förlofning. Det dröjde ett par timmar innan korten blefvo färdiga men så voro de också vackra. Med gyllene bokstäfver stod der:Förlofvade:Janne J. PetterssonochJeronfin Bernhardina Andersson. I sena aftonen anträddes hemresan. Alla voro belåtna med sin dag. De unga i "framsäded" icke minst, som under "badsäsongen" funnit sin lycka.
- God morgon, Jens Petter! Är du med på det, så tar vi och laver följet och kör till sjön och badar i dag. - Kör för det, Anders! I denna hettan kan det, mitt skägg små väl snart få sköljas av. - Jo ja men kan det så. Anna har talat om det badet i flera år, och nu har jag lovat att det ska bli allvar nu. Är ni lediga, så kör vi omkring vid tiden. Jag låter tjejerna följa med mig. Det kan göra dem gott och komma ut och själva leta en vård. - Det måste ge jag strax. Jag låter Janne köra för oss. Lite väjakost får där väl till, så jag säger till Pilla att hon lagar ihop en bra matväska. - Anna är redan ihop med och rostar till vår matväska. Ska man ut på nöje så ska man ha något gott och äta, och fettan må gå in på gäststugan och ta sig mat. Kören så ingenom till vort, så tar vi oss var sin kör innan vi ger oss åstad.
Vid tiotiden körde två skjutsar från Anders Perssons gård och styrde kurs över Hallandsåsens vackra platser mot Båstad.
Efter långa underhandlingar hade det beslutats att Anders skulle köra främst.
- Du med dina grannar hästar, sa Jöns Petter Svensson, ska va' före.
- Gossdrick! Han i handringen skulle det själv ut att jag med mitt skramletoj skulle köra före.
- Sådana sälar och sådantdon som du har, och sina två grannar tjejer på vagnen! Om det vore åtta, så sade bara vår Janne och vrids nacken av se' och titta efter tjejerna och välte oss i gropen.
- Vad tjejerna angår så är de holländska färgla, så där är inte nöd och glor på. Men bevars, jag kan ju göra det till veljes och köra före om du är nöjd med att åka smålt, för mina stackars kräg matar inte och springa.
Efter ytterligare något kruserande på båda sidor körde Anders främst med mor Anna hos sig i framsätet och Jeronfin och Anna Marri med en stor matkorg mellan sig i baksätet. Tjejerna voro utstyrda på bästa vis i nya, hemväfda yllekläder, rikt smyckade hattar, halvvantar på händerna och paraplyer över sig.
Så gav Janne en klatsch med piskan, och ut rusade Jöns Peter Svenssons ekipage nästan i jämnbredd med Anders' vagn.
Oaktat Anders' försäkran att hästarna inte mäktade springa, fortsattes resan med ansenlig fart. Snart hade de hunnit toppen av Hallandsåsen och började färdas genom södra Hallands bördiga bygder.
- Det va' sällan vad säden står grann här uppe. Jens Peter, ha' du sett ett sådant rustecke för i år, skrek Anders.
- Nej smattingen i det, är den inte väl så bra som din ru, än den är grann.
- Skulle vi inte hålla letta', sa' Anders. Jag ha' en liten lommeflaska. Vi kunna lutta vad der är på den.
- Jag ha' letta saft på en flaska och nonna kakor i lommen vi kunna småga, sa' Jens Petters Pilla.
Lommeflaskans innehål befanns förträffligt och höjde i hög grad gubbarnas glada sinnestämning. Janne skulle ha både av lommeflaskans innehål och dricka med tjejerna av mors saft.
Strax innan sällskapet kom fram till Båstad rusade en hjulryttare förbi dem. Anders' hästar skyggade till sidan och det var nära att hela vagnen vältes i diket. Mor Anna och flickorna skrek och Anders blev arg. "Sådana jäckla spektakel här ska fara omkring och skrämma oss och folk", röt han. Flickorna tittade förstulet tillbaka och sågo hur väl Janne höll sina hästar. Jeronfin förklarade att hon ville åka med Janne hem.
Sedan de vid framkomsten till Båstad stallat in hästrarna, förklarade gubbarna att de ville ha sig en gök innan de trodde sig till att bada. Därför beställde de på gäststugan kaffe med bröd, att serveras i trädgården. Brödet fick fruktimmerna ha för sin del, och med bistånd av lommeflaskans innehål blandade gubbarna och Janne sig gökar.
Sen skulle de bada.
Anna och Pilla ville slå på stort och ta varma bad och så ville flickorna.
- Det ska' hödan gå och ge sjuttiofem öre för och få sköljs av. De pengarna kan en hellre ha till ett par bra jöga. Vi går här hänad imään sjön ett stycke. Der är engen säi oss.
Efter en fjärdedels mils promenad gjorde de halt. Här var vacker sandbotten, och här skulle badningen försiggå.
Jöns Petter blev först färdig med avklädningen och begav sig ut. Men när han kom så långt att vattnet räckte honom till knäna skrek han: "Tvi åttan vad det är kallt", och drog sig åter tillbaka till fastlandet. Så kom Janne ut. Även han gav från sig hiskliga ljud men fortsatte dock modigt vidare och hade snart övervunnit badet fasor. Han skrattade åt fadern som inte vågade sig ut, utan stod uppe på stranden och doppade handen i de böljor som slogo mot land och försökte på det sättet tvätta sig.
- Far ska väl ut och doppa sig redan't, skrek Janne och stänkte en handfull vatten på honom.
- Din eländiga drommel, ska du räint fördärva mig, skrek Jöns Petter och rusade längre upp på stranden.
Nu var Anders färdig att begiva sig i badet. Han hade en min av verkligt dödsförakt och begav sig ett par steg ut, så att vattnet gick honom till anklarna. Här stannade han och såg utåt sjön och på Janne, som plaskade i vattnet så att det yrde om honom. Anders stod en stund. Så tyckte han det började svida i tårna.
- Jag förstår inte varför människan ska försöka och bära sig åt som en fisk och slabba när det är en sådan sablars kyla. Jag ha inte badat på fem år, och det ska allt få va så i fem år till. Så sagt, och han gick upp på stranden och började kläda sig igen. Det förargligaste var att han blivit våt och sandig om fötterna och nu inte kunde få strumporna på sig. Slutligen lyckades det, men sanden satt fortfarande kvar och gnagde mellan tårna. Janne kom nu också i land och klädde sig. Han skrattade åt gubbarna som inte vågat sig ut. De tego stilla tills de alla voro klädda.
- Så, sa' Anders, nu kunna vi behöva oss en rejäl måltid övan på detta härra arbete.
Vid badhuset träffade de kvinnorna som var mycket belåtna med sina bad. Sedan gick de alla till Pershög för att titta omkring. Ana och Pilla drog på var sin stor korg. Flickorna och Janne skulle bara gå och se bra ut. De var helt förtjusta över allt som de såg; Janne över de många vackra flickor han mötte och Jeronfin och Anna Marri över deras kläder. På restaurationen köpte de gamla män ett halvt dussin öl, och sedan slog de sig ner på ett par soffor längst borta i parken.
Här packades korgarna upp och innehållet fick snabb avsättning. Stora smörgåsar med kött och ost och mor Pillas äggkaka med stekt fläsk försvann fort.
Janne och flickorna var något generade av de skrattfyllda blickar som riktades på sällskapet av förbivandrande sommargäster, men de äldre lät sig inte påverka utan njöt av matsäckens alla läckerheter. Kvinnorna pratade på hjärtans lust och männen skålade med varandra och försäkrade "att här kan ni inte finna något roligare än att komma ut och bada någon gång om sommaren".
Till sist tog Ana fram pannkakor och körsbärssylt ur sin korg.
- Vad är de goda, bjöd hon.
De gjorde heder åt bjudningen och prisade pannkakornas och syltens förträfflighet.
- Den där härra kagan sätter du till din äggkaka, Pilla, sa Jöns Petter.
- Tror jag det, sådan fin sylt till. Vad är det för sylt, frågade hon och vände sig till Ana.
- Det får du se Jeronfin. Hon står för att laga sådant. Vad är det för sorts sylt?
- Körsbär, svarade hon blygt.
Janne höll just på att praktisera i munnen ett försvarligt stycke pannkaka med en bra sats av den ädla sylten på och kastade därvid så kärvänliga blickar på Jeronfin att hon rodnade.
Slutligen var måltiden slut.
- Nu får vi tacka varandra, sa Anders, för en bastant [otydligt: sjangtil midda].
Det var tid att tänka på hemresan men ännu ville männen ha var sin öl och kvinnorna en kopp kaffe. Under tiden gick ungdomen att roa sig på egen hand.
Janne köpte för femtio öre karameller och trakterade flickorna med dem. Jeronfin fick lejonparten, troligen till gengäld för den goda sylten.
- Jag tyckte du sa att du ville hellre åka med oss hem, sa Janne.
Jeronfin bara rodnade.
- Det kan du gärna göra, så att du och jag sitter i framsätet. Far kan sitta bak hos mor. Vore det inte roligt?
Janne blev allt djärvare. Till slut bjöd han Jeronfin armen.
Han bara teg och såg lycklig ut.
Anna Marri hade återvänt till de gamla utan att Janne och Jeronfin märkt det. De hade sökt parkens ensligaste gångar och befann sig nu helt för sig själva.
- Nu går vi omkring som ett par förlovade, fortsatte Janne. Om vi vore det, Jeronfin. Skulle du vilja vara min lilla fästmö?
Då viskade hon så blygt ja, och så kysste Janne henne.
- Nu går vi och hör vad far och mor säger.
Ana och Pilla utdelade rikligt med välsignelser, och männen fick anledning att ta sig ännu en öl.
Janne gick och beställde ett helt hundra förlovningskort. Han ville riktigt ha svart och vitt på sin förlovning. Det dröjde ett par timmar innan korten blev färdiga men de var också vackra. Med gyllene bokstäver stod där:
Förlovade: Janne J. Pettersson och Jeronfin Bernhardina Andersson.
I sen kväll påbörjades hemresan. Alla var belåtna med sin dag. De unga i "framsätet" inte minst, som under "badsäsongen" funnit sin lycka.
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
