11 maj 1872

En blick åt sydvestra Sverige säger oss genast något nytt, hvaribland vi ock uppmärksammat, att man nere i Båstad är sysselsatt med att sammanskrifva en ny epistel till „The Romare.“ En dag för några månader sedan hade man der nere i trakterna en alldeles förfärlig storm, hvilken sträckte sina verkningar örver land och haf, ruskade Båstads gråa tak med lika lätthet som trädkronorna i planteringarne deromkring och vräkte Öresunds vågor högt upp mot sjelfva köpingen. Folket sade att det var ett „herrans väder,“ och så var det, men så kom ett fartyg nordanifrån och styrde rakt mot både Båstad och de der i trakten varande Romare. Stor var förskräckelsen förut, men ännu större blef den nu; man skyndade „man ur huse,“ som det heter, af fruktan för att bli öfverseglad. Räddhågan delades naturligtvis af dem, som befunno sig ombord på det väderdrifna fartyget, fastän manskapet helst önskade, hvad Båstadsboarne fruktade. Det gick, men gick sin undergång till mötes och nu var det Båstadsboarne, som hade förlorat all rädsla, skyndade de skeppsbrutna till undsättning och räddade både sig sjelfva och dessa, ej blott från förskräckelsen utan äfven från död och afgrund. I spetsen för hjelpen stod en kapten Romare och en annan Romare, hvilka af fartygets rederi fingo en rundlig ersättning. Det kom till en utdelning, hvarvid några af köpingens innevånare fingo mer, andra mindre, men hrr Romare allramest eller omkring 33,000 rdr. „Detta går för långt in på våra rättigheter,“ tyckte menige man, och man satte sig ned för att skrifva en epistel till „The Romare.“ Det blef ett kapitel, det blef två, ja det blef en epistel på fyra kapitel eller med andra ord fyra stämningar med tillsammans åttio underskrifter. „The Romare" komma, säga några, ej att stå sig mer ün jemt, då andra deremot tro att de gå segrande ur striden. Den, som lefver får se.

En blick åt sydvästra Sverige säger oss genast något nytt, bland annat något vi uppmärksammat: man nere i Båstad är sysselsatt med att sammanskriva en ny epistel till "The Romare."

En dag för några månader sedan hade man där nere i trakterna en alldeles förfärlig storm, vilken sträckte sina verkningar över land och hav, ruskade Båstads gråa tak med lika lätthet som trädkronorna i plantageringen där omkring och vräkte Öresunds vågor högt upp mot själva köpingen. Folket sade att det var ett "herrans väder," och så var det, men så kom ett fartyg nordanifrån och styrde rakt mot både Båstad och de där i trakten varande Romare. Stor var förskräckelsen förut, men ännu större blev den nu; man skyndade "man ur huse," som det heter, av fruktan för att bli överseglad. Rädslan delades naturligtvis av dem som befann sig ombord på det väderdrifna fartyget, fastän manskapet helst önskade vad Båstadsborna fruktade. Det gick, men gick sin undergång till mötes, och nu var det Båstadsborna som hade förlorat all rädsla – skyndade de skeppsbrutna till undsättning och räddade både sig själva och dessa, inte blott från förskräckelsen utan även från död och avgrund.

I spetsen för hjälpen stod en kapten Romare och en annan Romare, vilka av fartygets rederi fick en rundlig ersättning. Det kom till en utdelning, varvid några av köpingens invånare fick mer, andra mindre, men herr Romare allra minst eller omkring 33 000 rdl. "Detta går för långt in på våra rättigheter," tyckte menige man, och man satte sig ned för att skriva en epistel till "The Romare." Det blev ett kapitel, det blev två, ja det blev en epistel på fyra kapitel eller med andra ord fyra stämningar med tillsammans åttio underskrifter. "The Romare" komma, säga några, inte att stå sig mer än jämt, då andra däremot tro att de gå segrande ur striden. Den som lever får se.